Blogg

Svarta hålet

18 nov. 2019

 

 

Tyngd

Vi möttes när jag var på väg

ifrån

och du var på väg 

till

Eller var det kanske

bara i våra önskningar?

 

Jag var trasig och skändad,

till hälften död...

Du såg mig,

eller en möjlig väg?

 

Likt ett läskpapper,

tog jag till mig

dina övertygande ord

om att vänta på dig...

 

Trots att jag i samma stund

skrev på min 

dödsdom.

 

 

Förnimmelse

Vi vandrade längs golgata,

för att ta oss till den 

sista utposten...

 

Jag kan ännu förnimma 

grönskan och hoppet,

när vi anlände

och alla förväntningar

som kom att grusas...

 

För vi hade anlänt till den

sista utposten,

det svarta hålet,

skräckens hus och helvetet

 

Jag kan ännu förnimma

dom svarta ögonen

innan de besinningslösa slagen,

blodlukten och blodsmaken.

 

Mitt bultande hjärta och 

den förbannade ångesten,

som inte ville släppa...

 

Med bara en klar tanke,

att ta oss

ifrån 

den sista uposten.

 

Jag lyckades,

men det svarta hålet

finns kvar...

 

Till den gåtfulla

26 sep. 2019

Till dig, som varit för stark för länge. Du är klippan som någon kan lita på eller luta sig mot, men ännu viktigare, är att du alltid först litar på dig själv. För att du är en krigare. Och hemligheten är att du har gått igenom det värsta och du är fortfarande här. Du står fortfarande. 

Du har varit modig så många gånger. För det har alltid varit ditt enda alternativ i livet. Du har stått upp mot allt som skrämt dig och du har konfronterat det.  Men du är rädd nu, för du vill inte längre vara ensam. För att du inte vill vara din egen klippa för alltid. Du behöver en annan person att vara det åt dig, vad du är för andra. Inte för att det är en viktig sak i ditt liv, men för att det skulle vara mycket lättare och mycket trevligare att gå igenom livet med någon som förstår dig.

Du har också väldigt svårt att gråta, inte för att du inte är ledsen utan för att smärtan är så gastkramande, så att du inte vågar stanna upp, i rädsla för att inte kunna resa dig upp igen. Du har varit stark alldeles för länge... 

Du har alltid hållit alla om ryggen och du har räddat alla utom dig själv, för i dina ögon är du mycket självkritisk och du anser dig inte värd räddning. Oavsett vem som knackat på din dörr, så har du givit tröst, skydd och hjälp. Och oavsett hur många människor som behövt dig, har du alltid funnit ett sätt att möta deras behov och finnas för dem. Du är stark som få och du är den som folk kommer till när de behöver någon stark. Men det är alltid detsamma, när du är sårad och skadad, finns ingen där för dig. 

Du letar inte efter en nobel riddare och du letar inte efter någon som skall rädda dig.  Du letar inte efter någon som skall lösa dina problem och du förväntar dig inte någonting från andra eftersom du vet bättre. 

För du letar efter ditt eget svärd, du letar efter verktyg som skall bekämpa dina egna strider. Du försöker alltid växa för att kunna ta hand om dig själv.

Sanningen är, att livet aldrig varit lätt för dig. Du var aldrig den som fick något lätt, utan livet har alltid varit en kamp för dig. 

Du blir trött på att hela tiden vara stark. Du blir trött på att människor alltid förväntar sig sig något av dig, trött på att människor ständigt tar men aldrig ger. Och ändock går du upp varje morgon med ett leende på läpparna och du stiger ur sängen varje morgon modigare än dagen innan. Det är ditt sätt att säga till livet: "Jag är redo, vad du än har till mig, för jag lever och jag andas"

En gång i tiden var du desperat i ditt sökande efter kärleken, du fann den men livet och smärtan kom emellan. Så du hittade det värdet som du söker i dig själv istället. Du är mer än tillräckligt bra och du är värdig på egen hand. Du är en av de människor som inte föddes halv utan hel, du behöver inte en annan människas bekräftelse för att bli hel. Men denna insikt tog lång tid.

Även när livet slår dig hårt, när du faller ner till den punkt att du inte kan gå längre, när varannan person skulle ge upp om livet och allt annat..... Så står du stadigt och får andra människor att undra hur du fortfarande ler.

Du gör det som kallas "vad jag vill ha" och du bygger en fast grund av tegelstenarna som kastas på dig. 

För det är okej att du faller och att du förlorar. För du reser dig alltid likt Fenix ur askan.

 

                           

Jag behöver dig

27 jan. 2019

Tillsammans är vi magi,

starka och oövervinneliga

Triumferande och lyckliga blir vi tillsammans.

Kärlekstörstande och hungriga på varandra.

 

Men avståndet skapar också barriärer,

av smärta och frustration.

Skapar vanmakt och rädsla

och en ångest som inte vill släppa.

 

Så trött, så kall och ensam

för jag behöver dig,

mer än du kan ana.

I början basunerade jag ut 

mitt behov av dig,

men nu har det förvandlats till en viskning....

 

Kärlek är mest av allt att våga.

Jag kan stå på klippavsatsen och falla

handlöst för dig...

 

Men jag orkar inte med mera lek,

jag behöver dina famntag och dina skratt

och mest av allt din närvaro.

 

För frånvaron släcker mig och kuvar mig

till jag inte orkar längre.

Annorlunda

2 dec. 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

 

                                            

Jag ser det klart nu

2 dec. 2018

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

 

                                           

Ensam

24 nov. 2018

 

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

 

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

 

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

 

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

 

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

 

                                                        

Jag hade en önskan

22 nov. 2018

 

Kärlek är inte alltid lätt, kärlek kan vara att inte sluta hoppas på det lyckliga slutet. Att inte ge upp och trots allt det svåra bakom, våga tro att det bästa finns framför oss.

Att när allt gör så ont, ändock ha en viskning som säger, ge inte upp. Kärlek är när man prövas det yttersta, ändock på kvällen känna saknad och smärta av enskildheten och ensamheten.

Detta tänkte jag mig kärlek, att efter allt kaos, ändock se djupt in i de mest magiska ögonen som jag känner och tillsammans konstatera att vi åter valde varandra. Att vi åter stod upp för varandra, trots allt som varit. 

Att vi var redo att visa hela världen, att vi valde varandra, större och bättre än någonsin. Detta var min önskan om min kärlek.

 

Till tidens ände

19 nov. 2018

 

Likt försommarens grönska och prakt, som det milda sommarregnet,

som varligt sveper förbi

och efterlämnar de mest magiska dofterna

av liv och fröjd.

 

Som de mörka molnen som tornar upp

på himmelen,

innan ovädret bryter ut.

Likt de mörka vågorna ,

som slår mot klipporna.

 

Så tänker jag mig livet,

som Yin och Yan,

dansande sin eldedans.

Till min ungdoms kärlek

19 nov. 2018

 

Du  och jag,

vår historia går från 

vår tidiga ungdom,

för vad visste jag om livet?

Innan du med buller och bång,

tog dig in i mitt liv?

 

Så många skratt har vi delat,

så mycket glädje har vi delat

men också den mörkaste förtvivlanbråken, vanmakten och svartsjukan,

som en dag skiljde oss åt.

 

Men vi kunde ändå inte ta farväl,

för vi hade skapat magi,

vår familj.

 

Tiden har gått och efter många år,

korsades våra vägar igen,

i glädje och i förtvivlan.

För vi möttes i din svåraste stund,

när sjukdomen hemsökt dig 

och när ditt liv var dömt.

 

Vi är andra människor idag,

vi är åtminstone visare,

och ödmjukare,

för livet har prövat

både dig och mig.

 

Men vi är familj

och ingenting

kan någonsin ändra 

detta.

 

Vårt monument är vår familj,

för tid och evighet

har vi gjort ett avtryck.

 

Du är aldrig ensam,

för vi består i all evighet.

 

Du lämnade mig

9 nov. 2018

Du lämnade mig där,

i händerna på djävulen själv

för du var så upptagen med att rädda dig själv,

att du offrade mig.

 

Du var min trygghet och du var min andra mamma

och min käraste faster,

tillsammans gick vi igenom helvetet

för att sanningen skulle göra oss fria,

men vilken helvetes lögn!

 

Du älskade dig själv mest,

så mycket att du lämnade mig.

Död eller levande,

du offrade mina barns mor

och din brorsdotter.

Du gjorde mig

till ingen!