Blogg
Kärleken var större
13 juni 2026
När jag ser tillbaka
på vägen jag vandrat,
ser jag inte bara stormarna.
Jag ser händerna som bar mig
när jag var för liten för att gå själv.
Jag ser kärleken som byggde ett hem
i mitt hjärta.
Och nu förstår jag:
Stormarna gjorde mig stark,
men kärleken gjorde mig orädd.
Och det är därför
jag fortfarande kan lyfta blicken mot himlen,
och tacka Gud
för ännu en dag.
Z B S
Ljuset från början
13 juni 2026
Jag tackar Gud varje dag
för den kärlek
som mötte mig först.
Innan världens hårda vindar,
innan sjukdomarna,
innan sorgen
och de långa nätterna,
fanns armar som bar mig.
Ögon som såg mig.
Händer som höll mina.
En kärlek som inte frågade
vad jag skulle bli,
vad jag skulle prestera,
eller hur stark jag var.
Den bara fanns.
Som solen över havet.
Som jorden under mina fötter.
Som nåd.
Och genom åren
har många stormar dragit fram.
Jag har sett himlar mörkna.
Jag har hört hotet om undergång
viska genom sjukdom,
förluster
och rädslor.
Jag har tvivlat på mig själv.
Jag har fallit.
Jag har gråtit.
Men längst inne
har något alltid förblivit helt.
Som en låga
som vägrar slockna.
För kärleken från början
lämnade mig aldrig.
Den blev en del av mitt hjärta.
En del av min själ.
När världen skakade
stod den kvar.
När jag själv tvivlade
trodde den fortfarande på mig.
Och nu,
när jag ser tillbaka på livet,
förstår jag att den kärleken
var en gåva större än allt annat.
Ett frö av ljus
som Gud planterade
i mitt innersta.
Och oavsett hur hårt stormen blåser
bär jag fortfarande
det ljuset inom mig.
Det är därför jag ännu står kvar.
Det är därför jag ännu hoppas.
Det är därför jag ännu älskar.
Och varje morgon
när jag vaknar till en ny dag,
viskar mitt hjärta:
Tack.
Tack för kärleken.
Tack för livet.
Tack för att ljuset från början
fortfarande lyser i mig.
Z B S
Den främmande fågeln
13 juni 2026
Hela mitt liv
har jag känt mig som en gammal själ
på tillfälligt besök
i en yngre kropp.
Som om mina steg
mindes vägar
som ingen annan såg.
Som om mitt hjärta
lyssnade till en äldre musik,
en sång som färdats genom tid och rum
innan den fann mig.
Medan världen jagade
det glittrande,
det flyktiga,
det som kan räknas och ägas,
stod jag ofta stilla
och undrade över annat.
Över människan bakom ansiktet.
Över sorgen bakom leendet.
Över stjärnorna ovanför oss
och mysteriet inom oss.
Jag har aldrig förstått
varför guld skulle vara mer värdefullt
än ett vänligt ord.
Varför makt skulle väga tyngre
än medkänsla.
Varför det yttre skulle dyrkas
när varje människa bär
ett helt universum inom sig.
Jag har sett det.
I den trötta blicken hos den ensamme.
I barnet som ännu inte lärt sig
att dölja sitt ljus.
I den gamle som bär
ett helt liv av berättelser
i sina händer.
Vi är alla världar.
Vi är alla stjärnstoft
som lärt sig att känna,
att hoppas,
att älska.
Och därför har varje liv
alltid varit heligt för mig.
Inte bara människans.
Utan fågelns sång i gryningen.
Trädets tysta växande.
Havets oändliga andetag.
Den minsta atom
som dansar genom kosmos
enligt lagar äldre än tiden själv.
Allt hör samman.
Allt bär samma gnista.
Kanske är det därför
jag så ofta varit
den främmande fågeln.
Den som såg åt ett annat håll.
Den som ställde andra frågor.
Den som inte riktigt passade in
i flockens flyktvägar.
Och många gånger
såg människor på mig
som om jag kom från en annan plats.
Kanske gjorde jag det.
Inte från en annan värld,
utan från ett annat sätt att se världen.
Men jag har aldrig fruktat det.
Aldrig velat byta bort
min märkliga blick
mot bekväm tillhörighet.
För i min ensamhet
fanns också friheten.
I min annorlundahet
fanns också sanningen.
Och i min främmandeskap
fanns en stilla trygghet.
Som om själen viskade:
Var inte rädd.
Du är inte här för att följa varje väg.
Du är här för att se det heliga där andra ser det vanliga.
Du är här för att påminna om att varje människa är ett universum.
Och att kärleken är större än allt vi kan äga.
Så jag fortsätter min färd,
en gammal själ
i en kropp av tid och jord,
med blicken riktad mot stjärnorna
och hjärtat förankrat i livet.
Fortfarande den främmande fågeln.
Men aldrig vilse.
Aldrig ensam.
Och alltid hemma
i den oändlighet
som bor i allt levande. ✨
Z B S
När livet bytte riktning
13 juni 2026
När sjukdomen kom
trodde jag först
att den bara skulle förändra kroppen.
Jag visste inte
att den också skulle röra vid hjärtat,
vid kärleken,
vid allt det som jag trodde
att jag förstod.
Människor som en gång
var självklara stjärnor på min himmel
bleknade långsamt bort,
inte av ondska,
inte av avstånd,
utan därför att jag inte längre
kunde leva på samma sätt.
Det som en gång verkade viktigt
förlorade sin tyngd.
Orden.
Prestigen.
Förväntningarna.
Jakten på att räcka till.
Allt föll som löv
i en sen höststorm.
Kvar stod något annat.
Tryggheten.
Värdigheten.
Självrespekten.
Den stilla vissheten
om att mitt liv är värt något
även när jag inte orkar prestera,
även när kroppen sviker,
även när världen springer fortare
än jag kan följa.
Kärleken förändrades också.
Den blev mindre av längtan efter att bli sedd
och mer av behovet att få vara trygg.
Mindre av beundran,
mer av närvaro.
Mindre av drömmar om evighet,
mer av omsorgen i en utsträckt hand.
Jag började älska annorlunda.
Och märkligt nog
började jag också älska livet mer.
För när allt kan tas ifrån en
blir varje ögonblick ett mirakel.
En morgon med fågelsång.
En skogsstig mellan granarna.
Ljuset som dansar över havets yta.
Vindens mjuka händer
mot mitt ansikte.
Det som förr verkade litet
blev oändligt stort.
Och där,
mellan havets horisont
och skogens tystnad,
upptäckte jag något
som alltid hade funnits där.
En närvaro.
En helighet.
En viskning från universums djup.
Kalla det Gud.
Kalla det kärlek.
Kalla det ljuset bakom allt liv.
Jag vet bara
att jag känner det starkare nu.
Sjukdomen tog mycket ifrån mig.
Den tog drömmar,
möjligheter
och den framtid jag en gång planerade.
Men den lämnade mig inte tom.
Den lärde mig att se.
Att se det heliga i det enkla.
Att se kärleken i det sanna.
Att se mitt eget värde
utan att behöva förtjäna det.
Och när jag står vid havet
och låter blicken vila
där himlen möter vattnet,
då känner jag inte längre
att livet har gått sönder.
Jag känner att det har öppnat sig.
Som om sjukdomen,
mitt i all sin smärta,
visade mig en dörr
till det som verkligen betyder något.
Z B S
I stormens öga
9 juni 2026
Jag har vandrat genom stormar
som bar mitt namn på sina vindar,
genom nätter så mörka
att själva stjärnorna tycktes fly.
Jag kämpade mot regnet,
mot åskans obarmhärtiga röst,
mot rädslan som viskade
att jag var ensam.
Och länge trodde jag
att styrkan var min egen,
att det var mina händer
som höll mig kvar vid livet
när allt annat brast.
Men i stormens öga,
där vinden plötsligt tystnar
och världen håller andan,
såg jag något annat.
Där fann jag en stillhet
som inte kom från mig.
En frid djupare än havet,
äldre än bergen,
mjukare än morgonljuset.
Där stod Du.
Inte som en blixt från himlen,
inte som en röst som överröstar världen,
utan som den tysta närvaro
som aldrig lämnat min sida.
När jag föll,
bar Du mig.
När jag grät,
samlade Du mina tårar.
När jag trodde att jag vandrade ensam,
gick Du bredvid mig
i varje steg.
Stormen rasar ännu ibland.
Molnen samlas fortfarande
över horisonten.
Livet är fortfarande skört.
Men jag fruktar inte längre vinden.
Ty nu vet jag
att stormens kraft inte är större
än den hand som håller mig.
Och när åskan mullrar
lyfter jag blicken.
För mitt i det vilda,
mitt i kaoset,
mitt i världens oro,
finns ett öga av ljus.
Där bor hoppet.
Där bor friden.
Där bor kärleken.
Och där,
i stormens allra stillaste hjärta,
finner jag Dig,
och finner mig själv.
Z B S
Stormens öga
5 juni 2026
"Stormen omkring mig må rasa,
men i mitt hjärta finns en stilla plats.
Där möter jag mig själv,
och där möter jag Gud."
Vi talar ofta om stormen som något som måste övervinnas. Som ett våldsamt avbrott i livet, en fiende som står mellan oss och lyckan. Vi väntar på att vindarna ska mojna, att himlen ska klarna och att havet åter ska bli stilla. Först då, tänker vi, kan vi finna ro.
Men livet tycks sällan följa den ordningen.
Det finns stormar som varar i dagar, och det finns stormar som varar i år. Sjukdomar, sorger, förluster, ensamhet och rädslor som dröjer sig kvar långt efter att vi trott att de borde ha försvunnit. Om friden endast vore möjlig när stormen upphört, skulle många människor aldrig få uppleva den.
Kanske är det därför den djupaste friden inte föds efter stormen, utan mitt i den.
I stormens öga finns en märklig paradox. Runt omkring rasar vindarna. Vågorna kastar sig mot varandra. Människors ord, världens oro och livets oförutsägbarhet fortsätter sin obevekliga rörelse. Ändå finns där en punkt av stillhet.
Inte därför att kaoset har försvunnit.
Utan därför att själen har slutat kämpa mot det som inte kan kontrolleras.
Det är en av livets stora filosofiska insikter: att styrka inte handlar om att behärska världen, utan om att finna ett fäste inom sig själv när världen inte längre går att behärska.
Den som står mitt i stormen och ändå förblir rotad har upptäckt något som vinden inte kan ta ifrån honom. En inre källa som inte är beroende av omständigheterna. Ett lugn som inte bygger på säkerhet, utan på tillit.
Tillit till den egna förmågan att bära det som måste bäras.
Tillit till att varje andetag räcker för nästa steg.
Och för den troende, tillit till att Gud är närvarande även när himlen är mörk.
Tro är kanske inte främst vissheten om att stormen kommer att upphöra. Tro är vissheten om att man inte står ensam i den.
När människan når denna punkt sker något märkligt. Hon slutar fråga varför vinden blåser och börjar istället lyssna till vad den försöker lära henne. Hon upptäcker att hennes värde inte mäts i hur oberörd hon förblir, utan i hennes förmåga att resa sig om och om igen.
Stormen avslöjar det som solskenet ofta döljer.
Den visar hur stark kärleken är.
Hur segt hoppet lever.
Hur mycket ljus som faktiskt ryms i ett mänskligt hjärta.
Och kanske är det därför vissa människor efter många års kamp bär en särskild sorts lugn inom sig. Inte därför att de har undgått stormarna, utan därför att de har vandrat genom dem och funnit något större än rädslan.
De har funnit stormens öga.
Den plats där själen vilar i sig själv.
Den plats där tron viskar att allt inte behöver förstås.
Den plats där människan slutligen inser att frid inte är frånvaron av kaos, utan närvaron av ett djupare ankare.
Och när vinden åter tar fart, när mörka moln samlas vid horisonten och världen skakar omkring henne, står hon kvar.
Inte därför att hon är starkare än stormen.
Utan därför att hon har funnit den stilla punkt där varken vinden, vågorna eller mörkret längre kan nå henne.
Där, i stormens öga, möts människan och evigheten. Där blir rädslan mindre än tron. Där blir kaoset mindre än kärleken.
Och där föds den frid som ingen storm i världen kan ta ifrån henne.
Z B S
I Guds händer
16 maj 2026
Jag bar mitt liv
som ett skadat kärl genom stormen,
med händer så trötta
att själva själen darrade.
Jag trodde att allt vilade på mig —
att varje andetag måste förtjänas,
att kärlek var något
man kämpade sig blodig för att få behålla.
Och nätterna var långa.
Så långa.
Sjukdomarna hängde över himlen
som stora svarta moln,
och rädslan satt vid min sängkant
som en gammal domare
och viskade:
du är inte tillräcklig,
du är inte stark nog,
du kommer falla.
Så många år
plågade jag mig själv
mer än världen någonsin gjorde.
Jag vägde mitt hjärta mot omöjliga mått,
och fann alltid skuld där kärlek borde ha funnits.
Men så,
någonstans mitt i mörkret,
när jag inte längre orkade bära mig själv,
öppnade jag mina händer.
Och lade hela mitt liv i Guds händer.
Inte bara det vackra.
Inte bara hoppet.
Utan också sorgen,
skammen,
tröttheten,
de sönderslitna minnena,
allt jag gömt undan
för att ingen skulle se hur ont det gjorde.
Och Gud tog emot allt
utan att vända bort blicken.
Där började friden.
Nu bleknar de svarta molnen
mot en större himmel.
Sjukdomarna finns ännu,
men de äger inte längre mitt ljus.
Rädslan kommer ibland som en vind genom rummet,
men den bor inte längre i mitt hjärta.
Och de mörka minnena —
de som en gång brände som eld —
har mjuknat genom förlåtelsen.
Inte för att det som skedde var rätt,
utan för att min själ inte längre vill leva fastkedjad vid mörkret.
Jag behöver inte längre vara fullkomlig.
Jag behöver bara vara människa
och älskad av Gud.
Det är nog.
Och bortom allt detta,
bortom sorgen,
bortom kampen,
bortom det liv som nästan krossade mig,
finns nu en oändlig tacksamhet.
För varje morgon.
För varje andetag.
För stillheten efter stormen.
För att jag aldrig var ensam,
inte ens när jag trodde det.
Nu vilar mitt hjärta där det alltid hörde hemma —
i Guds händer.
Z B S
Lånade andetag
14 maj 2026
Vi är bara lånade andetag
i ett universum av stjärnstoft och tystnad.
Vi kommer hit med händer öppna,
med hjärtan som ännu inte lärt sig
hur mycket världen kan älska
och förlora på samma gång.
Tiden går inte.
Den viskar.
Den lägger silver i vårt hår,
trötthet bakom våra ögon,
och minnen i fickorna
som små stenar vi bär
för att inte glömma vilka vi var.
En dag sitter någon ensam kvar
med en kopp kallnat kaffe
och saknar ett skratt
som en gång fyllde hela rummet.
Så märkligt det är
att en människa kan försvinna
men ändå leva kvar
i sättet gardiner rör sig i vinden,
i en gammal sång på radion,
i doften av regn mot asfalt.
Och ändå —
mitt i allt som försvinner
finns något heligt.
Att vi fick vara här alls.
Att vi fick hålla varandras händer
genom mörka årstider.
Att någon en gång såg på oss
som om vi var hela himlen.
Livet är förgängligt, ja.
Som frost på ett fönster,
som vågor mot stranden,
som ljuset från en döende stjärna.
Men kanske är det just därför
det är så ofattbart vackert.
För ingenting som varar för evigt
skulle kunna brinna så varmt.
Z B S
Jag var aldrig ensam
11 maj 2026
Jag trodde länge
att tystnaden betydde frånvaro.
Att de mörka nätterna,
de ändlösa frågorna,
den bottenlösa tröttheten i själen
var bevis på att jag hade lämnats ensam
i en värld utan svar.
Så jag vandrade långt bort från mig själv.
Bar mitt hjärta som en släckt lykta,
och kallade tomheten för verklighet
för att den gjorde minst ont att tro på.
Men någonting fortsatte ändå
att viska genom mörkret.
Inte högt.
Inte som åska eller eld.
Mer som vinden genom träden om natten,
som en hand över pannan hos den som gråter.
Och när jag till slut stannade upp —
när jag inte längre orkade fly
från sorgen, från längtan, från mig själv —
förstod jag:
Jag hade aldrig varit övergiven.
Inte en enda natt
hade jag burit smärtan ensam.
Inte en enda gång
hade mina tårar fallit obemärkta mot marken.
Det fanns en närvaro där hela tiden,
tålmodig som gryningen,
mjuk som ljuset genom ett fönster i morgonstillhet.
Och plötsligt blev tron
inte längre något jag behövde bevisa.
Inte regler.
Inte rädsla.
Inte svar på allt som gör ont.
Bara vila.
En stilla visshet om
att jag är hållen även när jag darrar.
Att jag får vara liten
utan att vara ensam.
Att ödmjukhet inte är att förminska sig själv,
utan att böja sitt hjärta inför det heliga
och känna frid istället för tyngd.
Nu behöver jag inte längre ropa mot himlen
för att bli hörd.
Jag sitter bara i tystnaden ibland
och andas.
Och i den tystnaden
finns ett ljus som inte kräver någonting av mig.
Ett ljus som säger:
“Du har alltid varit älskad.
Även när du inte kunde känna det.”
Z B S
Stjärnstoft
11 maj 2026
Vi är bara lån av stjärnstoft,
tillfälliga namn i universums andedräkt.
Allt vi älskar
bär redan skuggan av sitt avsked,
och ändå fortsätter hjärtat
att öppna sig mot världen
som en blomma som vet
att vintern finns.
Livet går inte sönder plötsligt.
Det försvinner i små rörelser:
en röst man en dag inte längre hör,
ett kök där ingen längre väntar,
ett fotografi som bleknar långsamt
medan minnet försöker hålla färgerna kvar.
Vi tror ofta
att tiden är något som passerar oss,
men sanningen är grymmare och vackrare:
det är vi som passerar genom tiden,
som ljus genom gammalt glas.
Och allt vi bygger —
städer, drömmar, löften, kroppar —
är tillfälliga lägereldar i mörkret.
En dag ska våra namn
uttalas för sista gången.
En dag kommer även våra sorger
att bli damm i någon okänd vind.
Men kanske ligger inte tragedin
i att allt tar slut.
Kanske ligger tragedin
i hur sällan vi verkligen ser det medan det pågår.
Hur många gånger har vi inte gått förbi
ett ögonblick som kunde ha varit evigt
om vi bara stannat kvar i det?
En hand mot huden.
Ett skratt genom ett öppet fönster.
Ljuset över ett bord sent på kvällen.
Små mirakel
som redan håller på att försvinna
medan de händer.
Det är därför livet gör ont ibland:
inte för att det är meningslöst,
utan för att det är så outsägligt skört.
Vi är här en kort stund.
Som regn mot asfalt.
Som andetag mot vinterluft.
Som vågor som tror
att de är separata från havet.
Och ändå —
mitt i denna flyktighet —
älskar vi.
Skapar vi.
Drömmer vi.
Sträcker vi våra händer mot varandra
över avgrundens tystnad.
Kanske är det människans största mod:
att veta att allt försvinner
och ändå viska till världen:
“Jag väljer att leva som om varje sekund betyder något.”
Z B S
Ögonblick
11 maj 2026
Varje ögonblick är ett frö av evighet
som faller tyst i våra händer
innan vinden hinner kalla det för minne.
Vi lever som om tiden vore oändlig,
som om morgondagen alltid stod kvar
utanför dörren och väntade troget,
men livet är mer likt en låga i regn —
vackert just därför att den darrar.
Så håll kvar blicken lite längre
när någon du älskar ler.
Låt kaffets värme stanna i händerna.
Lyssna till regnet mot rutan
som om världen försökte tala mjukt till dig.
För kanske är det just detta
som är meningen med att vara människa:
inte att äga tiden,
utan att verkligen vara i den.
Varje skratt som delas
är ett litet trots mot mörkret.
Varje hand som möter en annan
säger:
“Jag var här.
Du var här.
Och för ett ögonblick var ensamheten besegrad.”
Ingen av oss vet
hur många soluppgångar som återstår.
Därför är varje kväll helig,
varje andetag en gåva
utan löfte om repris.
Så lev varsamt men lev fullt.
Säg orden innan det blir för sent.
Älska utan att vänta på perfekta dagar.
Och när livet skimrar till —
i fågelsång, i hud, i tystnad, i sorg —
stanna upp.
För detta ögonblick
är inte på väg någon annanstans.
Det är själva livet.
Z B S
Jag var buren hela tiden
27 apr. 2026
Jag trodde jag var ensam i mörkret.
Att varje steg jag tog
var mitt eget—
framtvingat ur en vilja
som vägrade dö.
Jag kallade det styrka.
Jag kallade det överlevnad.
Jag kallade det jag.
Och kanske var det sant—
men bara till hälften.
För nu, när ljuset
försiktigt har återvänt,
ser jag spåren annorlunda.
Inte som en väg
jag kämpade mig igenom,
utan som något som bar mig
när marken försvann.
Jag minns hur jag reste mig
utan kraft.
Hur jag fortsatte
utan hopp.
Hur jag höll fast vid livet
när allt redan var förlorat.
Och jag frågar mig nu—
vem reser sig
utan att ha något kvar?
Vem andas
när luften är borta?
Vem älskar
i ett liv som varit fyllt av hat?
(Paus)
Inte jag ensam.
Aldrig jag ensam.
Du var där—
inte som en röst som ropade mitt namn,
utan som stillheten som inte släppte mig.
Inte som ett mirakel
som tog bort smärtan,
utan som kraften
som lät mig bära den.
Du lämnade mig inte
i hoten,
i våldet,
i rädslan som aldrig ville ge sig av.
Du stod kvar
när alla andra gick.
Och jag—
jag såg Dig inte.
Jag trodde jag var övergiven.
Jag trodde att himlen var tom.
Men nu…
nu känner jag något annat.
Inte som visshet—
utan som en djup, stilla sanning
som inte behöver bevis.
En värme i det som en gång var kallt.
En närvaro i det som kändes tomt.
Och mitt hjärta—
(det hjärta som bar så mycket sorg)
böjer sig nu
inte av skuld
utan av vördnad.
Hur kunde Du stanna
när jag inte ens kunde tro?
Hur kunde Du bära mig
när jag kallade mig ensam?
(Lång paus)
Jag var aldrig ensam.
Aldrig.
Och i den insikten—
finns en glädje
så stilla
och så oändlig
att den nästan gör ont.
En tro som inte längre är blind,
utan född ur mörker
och därför inte kan brytas.
Jag har inte funnit Dig igen—
(Paus, mjukt)
jag har upptäckt
att Du aldrig förlorade mig.
Z B S
Han bar mig genom mig själv
19 apr. 2026
Jag trodde jag var ensam i stormen.
Att vinden som slet i mig
var meningslös,
att mörkret jag gick i
inte hade något öga
som såg.
Jag trodde att jag bar allt själv—
mina barn,
min rädsla,
min kropp som aldrig fick vila,
mitt hjärta som slog
som om varje slag var en kamp.
Och jag förbannade tystnaden.
Den där himlen
som aldrig svarade.
Den där Gud
som inte räddade mig
när jag föll.
Men nu—
nu ser jag något annat.
Inte i det som var lätt,
för inget var lätt.
Inte i mirakel,
för inga kom.
Utan i det som inte gick sönder.
I att jag reste mig
fast jag inte hade kraft.
I att jag höll mina barn
som om jag själv var trygghet,
fast jag darrade inuti.
I att jag fortsatte
när allt i mig ville ge upp.
(Viskande)
Vad var det…
som bar mig
när jag inte orkade bära mig själv?
Vad var det
som höll mig uppe
när världen redan fallit?
Jag trodde det var jag.
Men nu förstår jag—
det var Du.
Inte som en röst från himlen.
Inte som en hand som tog bort smärtan.
Utan som styrkan
jag inte visste att jag hade.
Som andetaget
som kom tillbaka
varje gång jag trodde det var mitt sista.
Som kärleken
som inte dog
trots allt hat jag levde i.
Du var där
i det som inte gav upp.
Du var där
i varje steg
jag tog utan att veta hur.
Och kanske—
kanske var jag aldrig ensam.
Kanske var det så
att när jag trodde
att jag bar allt själv…
så bar Du mig
genom mig själv.
Z B S
Där kartan upphör
16 apr. 2026
Jag går inte längre där vägarna pekar,
inte där skyltar lovar svar.
Jag har lämnat kartan i en ficka av dåtid
och låter stegen bära mig
genom det som inte kan namnges.
Det började som en spricka—
en tyst, nästan osynlig bristning i allt jag trodde var jag.
En dag höll världen inte längre ihop,
och jag föll inte—
jag öppnades.
Nu vandrar jag genom frågor
som inte söker svar
utan djup.
Vem är jag
när ingen ser?
Vad är jag
när allt tas ifrån mig
utom andetaget som vägrar ge upp?
Jag möter mig själv i skuggor
som en gång skrämde mig till tystnad.
Nu viskar de mitt namn
som om jag alltid tillhört dem.
Och jag förstår—
att jag inte är det som bröts,
utan det som fortsätter
trots sprickorna.
I mörkret finner jag inte slutet,
utan början.
Inte tomhet,
utan rymd.
Jag är inte vilse.
Jag är i rörelse
genom det som är sant.
Och kanske är det detta
som är resan—
att långsamt förlora allt jag inte är
för att en dag
stå kvar,
oförklarlig och hel,
i det enda som aldrig kan tas ifrån mig.
Z B S
