2 feb. 2026
Roller:
KVINNAN – trött, sliten, vaksam
MODERN – död; hennes röst kan komma från mörkret, från kvinnans huvud, eller från stolen
Scen:
Samma rum. Samma bord.
Ljuset svagare än förut.
Stolen mittemot är halvt upplyst, som om den inte riktigt tillhör världen.
KVINNAN
(utan att se upp)
Jag visste att du skulle komma om jag pratade länge nog.
Du gjorde alltid så.
Dök upp när jag inte orkade mer.
(paus)
Jag är rädd för dig nu.
Det är det värsta.
Att till och med du skrämmer mig.
MODERN
Jag är inte här för att döma dig.
KVINNAN
Nej.
Det visste jag.
(andas tungt)
Jag är rädd att du ser allt.
Varje felsteg.
Varje gång jag borde ha varit starkare.
Smartare.
Modigare.
Jag är rädd att du tänker
att kampen blev min ursäkt.
Att överlevnaden inte räcker som svar.
MODERN
Du har alltid varit rädd för domen.
KVINNAN
För att jag vet att jag är skyldig.
Jag vet att jag bär skuld.
I händerna.
I valen.
I det jag inte kunde rädda.
(paus)
På sista dagen…
när allt ska vägas…
kommer det väga tungt.
Mina misstag väger mer än mina böner.
MODERN
(skarpt)
Du blandar ihop skuld och ansvar.
KVINNAN
Gör jag?
Eller är det bara något vi säger
för att orka andas?
(reser sig, går mot kanten av scenen)
Efter att du dog
har jag levt nära kanten.
Inte för att jag ville falla.
Utan för att marken aldrig varit stabil igen.
Hoten följde mig.
Män.
Skuggor.
Våld som viskade mitt namn.
De försökte döda mig, mamma.
Flera gånger.
Och varje gång tänkte jag:
Inte nu. Barnen sover.
MODERN
(tyst)
Jag vet.
KVINNAN
Nej.
Du vet inte hur det känns
att aldrig vara säker.
Att fly utan att veta vart.
Att bära barn som är tystare än de borde vara.
Pandemin tog resten av mig.
Sjukdomarna gjorde kroppen långsam.
Jag blev gammal för tidigt.
Trött på ett sätt som inte går att sova bort.
(vänder sig mot stolen)
Jag vill bara…
bara för en sekund…
krypa upp hos dig.
Vara den jag var
innan världen fick tänder.
MODERN
(mjukt, men obevekligt)
Jag kan inte bära dig längre.
KVINNAN
(sjunker ner på stolen)
Jag vet.
(lång paus)
Så säg det då.
Säg att du är besviken.
Säg att jag borde ha gjort mer.
Säg att jag inte räckte till.
MODERN
(efter en paus)
Du gjorde vad du kunde
med det liv du fick.
KVINNAN
(det låter inte som tröst)
Det låter som en dom.
MODERN
Det är inte samma sak.
KVINNAN
(viskar)
Det finns bara en sak
jag inte tvivlar på.
(lyfter blicken)
Jag räddade dem.
Alla mina barn.
Jag höll dem vid liv
när världen försökte ta dem.
Om jag faller nu…
så faller jag efter det.
MODERN
(långsamt)
Ibland…
är det nog.
(Kvinnan sluter ögonen.
Ljuset blir ännu svagare.
Moderns röst hörs en sista gång, nästan ohörbar.)
MODERN
Inte för att du vann.
Utan för att du stannade och tog kampen.
Svart.
Z B S
2 feb. 2026
Roller:
KVINNAN – sliten, vaksam, trött bortom sömn
MODERN – död, närvarande genom minne, röst eller tystnad
Scen:
Ett halvmörkt rum. Ett köksbord. En stol står tom mittemot kvinnan.
Ett svagt ljus faller över henne. Det är sent. Eller tidigt.
Tiden är otydlig.
KVINNAN
(sitter, talar lågt)
Jag vet inte om du hör mig.
Jag vet inte ens om de döda lyssnar.
Men jag pratar ändå.
Jag har alltid gjort det.
(paus)
Livet blev inte som du sa.
Inte som jag hoppades.
Det blev en kamp.
Hela tiden en kamp.
Inte för att vinna –
utan för att överleva nästa dag.
(justerar stolen mitt emot, som om modern sitter där)
Jag är rädd att du är besviken på mig.
Att du tittar på mig och tänker:
Var det allt?
Gjorde hon fel?
Kunde hon inte ha gjort mer?
(paus, rösten spricker)
Jag vet att jag gjort misstag.
Jag vet att jag valt fel ibland.
Sagt fel.
Stannat för länge.
Flytt för sent.
Och varje natt tänker jag:
På sista dagen…
när allt vägs…
kommer jag då bli dömd?
(tyst skratt, bittert)
Inte bara av Gud.
Utan av dig.
(reser sig, går några steg, rastlös)
Hoten tog aldrig slut.
De bytte bara ansikte.
Platser.
Språk.
Jag levde med rädslan som en skugga bakom ryggen.
Mordförsök.
Förföljelser.
Flykten som aldrig tog paus.
(paus)
Sedan pandemin.
Sjukdomarna.
Kroppen som gav upp lite i taget.
Jag blev trött, mamma.
Så trött att jag ibland önskade
att jag också kunde få vila.
(sätter sig igen, nära den tomma stolen)
När du dog var jag fortfarande ung.
För ung för att stå vid en avgrund.
Men det gjorde jag.
Och jag har stått där sedan dess.
Varje dag har varit ett steg
antingen bort från kanten
eller rakt ner.
(rösten mjuknar)
Jag saknar dig.
Inte som vuxna saknar sina döda.
Utan som ett barn saknar sin mamma.
Jag fantiserar fortfarande
om att krypa upp i din famn.
Bara få vara liten.
Bara få vara trygg.
Det var det enda stället
världen slutade göra ont.
(lång paus)
Jag är uppgiven nu.
Inte besegrad.
Bara… slut.
Men hör mig, mamma.
Hör detta, om inget annat.
(ser rakt mot stolen)
Jag räddade dem.
Alla mina barn.
När hoten kom – stod jag kvar.
När rädslan skrek – bar jag dem.
När kroppen brast – fortsatte jag.
Jag gjorde kanske inte allt rätt.
Men jag räddade dem.
(andas tungt)
Om du dömer mig…
döm mig då med hela sanningen.
Med nätterna.
Med flykten.
Med rädslan.
Med kärleken som aldrig gav upp.
(viskar)
Och om du inte dömer mig…
om du fortfarande är min mamma…
då…
håll om mig.
Bara en stund.
(Ljuset dämpas. Kvinnan sitter kvar.
Den tomma stolen känns inte längre tom.)
Svart.
Z B S
2 feb. 2026
Jag har burit dagar som rasade i händerna,
drömmar som sprack innan de hann få namn.
Jag räknade förluster som ärr i huden,
lärde mig le genom smärta jag aldrig valde.
Allt jag trodde skulle bära
vek undan när jag lutade mig fram.
Jag stod kvar i spillrorna av det jag var,
och kallade det styrka fast det mest var överlevnad.
Det finns nätter som fortfarande viskar
att jag gav mer än jag fick,
att kampen tog mer än den gav tillbaka,
att vissa slag aldrig gick att vinna.
Men se mig nu —
inte hel, inte klar,
men fortfarande stående.
För något i mig vägrar tystna.
En låg, envis glöd
som säger att slutet inte är här.
Att även trasiga hjärtan kan slå vidare,
att även trötta steg rör sig framåt.
Jag går inte vidare för att jag är stark,
utan för att jag ännu lever.
Och ibland
är det den modigaste handlingen av alla.
Z B S
29 jan. 2026
Det finns sår som aldrig blöder öppet.
De syns inte.
De kräver inga bandage.
Men de formar varje steg vi tar.
Vi lär oss tidigt att överleva. Att bita ihop, gå vidare, lämna det bakom oss. Samhället applåderar styrkan i att ”ha klarat sig”, i att inte älta, i att inte stanna kvar. Men det finns en skillnad mellan att gå vidare och att springa ifrån. Och det vi springer ifrån har en märklig förmåga att följa efter.
Trauman som aldrig får ett språk blir inte mindre med tiden. De blir tystare. Tyngre. De sätter sig i kroppen, i relationerna, i våra val. I den där återkommande känslan av att stå bredvid sitt eget liv och titta på medan det pågår. Inte riktigt närvarande. Inte riktigt levande.
Många av oss bär en föreställning om att försoning innebär att förlåta det oförlåtliga. Att ursäkta övergrepp, svek eller försummelse. Men försoning handlar inte om att skriva om historien. Den handlar om att sluta låta historien skriva nuet.
Att försonas med det förflutna är inte att säga att det som hände var okej. Det är att erkänna att det hände – och att det gjorde ont. På riktigt. Att våga se det utan att vända bort blicken. Först då slutar minnet vara ett öppet sår och blir ett ärr: fortfarande där, fortfarande en del av kroppen, men inte längre infekterat.
Det är lätt att tro att smärtan är det farligaste. Men ofta är det undvikandet som gör mest skada. Livet som inte levs. Kärleken som hålls på avstånd. Glädjen som misstros. När traumat får diktera villkoren blir tillvaron liten, begränsad, försiktig. Säker – men tom.
Försoning kräver mod. Mer mod än ilska. Mer mod än förnekelse. Det kräver att man stannar upp och säger: det här bar jag, och det var tungt. Ibland kräver det sorg. Ibland vrede. Ibland bara tyst acceptans. Men det öppnar också något annat: möjligheten att lägga ner vapnen.
För det förflutna är oföränderligt. Men vår relation till det är det inte.
När vi slutar kämpa emot det som redan har hänt frigörs energi. Inte till att glömma – utan till att leva. Till att skapa mening här och nu, istället för att omedvetet försöka reparera gårdagen.
Att välja försoning är inte att ge upp.
Det är att ta tillbaka sitt liv.
Och ibland är det just där, bakom masken av styrka, kontroll och överlevnad, som det verkliga modet bor: i viljan att läka – även när såren är gamla.
Z B S
25 jan. 2026
Jag släpper taget
om det som vill förstå.
Mörkret är inte emot mig.
Det är där jag blir hel.
Det som gjorde ont
har redan fullgjort sin uppgift.
Det böjer sig nu
och vilar.
Jag är inte detta namn,
inte denna kropp,
inte denna rädsla.
Jag är det som såg dem
och lät dem passera.
Livet och döden
andas genom samma öppning.
Jag står inte emellan dem.
Jag är vilan i rörelsen.
Inget saknas.
Inget hotar.
Allt återvänder
till det som aldrig föddes.
Jag är buren.
Jag är mottagen.
Jag är tyst.
Z B S
25 jan. 2026
Jag ber inte längre till Gud
om att bli räddad.
Orden har fallit av mig
som gamla kläder
jag bar för att överleva.
Det som finns kvar
är en tystnad
som vet mitt namn
utan att uttala det.
Jag har varit rädd
sedan innan jag visste vad rädsla var.
Dödsångesten var mitt första språk,
en viskning i blodet
som sa:
allt är till låns.
Nu när kroppen dragit sig tillbaka
från världen
och sjukdomen har lärt mig
att ligga still
har något öppnats
som inte gör ont.
Mörkret är inte tomt.
Det är fullt.
Fullt av närvaro
som inte kräver tro,
inte kräver hopp,
bara ett ja
som inte behöver sägas.
Jag ser hur livet
inte försvinner
utan samlas.
Hur varje förlust
var en långsam inandning
mot detta ögonblick
av överlämnande.
Jag håller inte fast längre.
Jag håller inte emot.
Jag låter mig falla
inåt,
bakom rädslan,
bakom tiden,
bakom berättelsen om vem jag var.
Det finns ingen dom här.
Inga svar.
Bara en stilla rörelse
som känner mig
bättre än jag någonsin gjort.
Och om detta är döden,
då har jag alltid varit på väg hit.
Och om detta är livet,
då har det äntligen
slutat skrika.
Jag är inte rädd nu.
Inte för att jag är stark,
utan för att inget längre
står utanför mig.
Jag vilar
i det som bar mig
hela tiden.
Z B S
25 jan. 2026
Jag sörjer inte längre det som gick förlorat,
men jag bär det i mig
som havet bär sina skeppsvrak –
inte i skuld,
utan i minne.
Det som var
var inte fel.
Det var bara tid.
Och tiden är inte grym,
den är bara noggrann.
Jag har länge gått bredvid min rädsla,
hållit den i handen som ett barn
som inte visste var det hörde hemma.
Döden stod alltid nära,
inte hotfull –
bara närvarande,
som en fråga utan krav på svar.
Nu har kroppen satt sina märken i mig,
ritat långsamma cirklar av smärta och vila.
Sjukdomen lärde mig stillhet
och stillheten lärde mig något oväntat:
att rädslan tröttnar
när man slutar springa.
Jag fruktar inte längre livet,
för jag har sett dess skörhet
och älskat det ändå.
Jag fruktar inte döden,
för den har alltid varit här,
och den har aldrig haft bråttom.
Jag står inte inför ett slut
utan i ett mellanrum
där andetagen räknas långsamt
och varje stund får vara hel
utan att lova mer.
Mitt öde är inte en dom,
det är en väg som slutade fråga
vem jag skulle bli
och började fråga
om jag kan vila här.
Och ja —
jag kan vila.
Mellan det som varit
och det som inte längre behöver fruktas.
Z B S
23 jan. 2026
En pjäs om varat, tvivlet och jakten på sanningen
Personer:
-
VARAT – stilla, tungt, ofrånkomligt
-
TVIVLET – rastlöst, skarpt, obarmhärtigt
-
DEN SÖKANDE – en människa, söndersliten men levande
-
RÖSTEN – kan vara Gud, samvetet, tomheten eller allt samtidigt
(Scenen är mörk. En ensam mask ligger på golvet. Ljuset är kallt. Tystnad.)
SCEN I – VARAT
(VARAT står stilla. DEN SÖKANDE sitter hopkrupen.)
VARAT:
Du är här.
Det räcker.
DEN SÖKANDE:
Nej. Det gör det inte.
Att vara räcker inte när jag inte förstår varför.
VARAT:
Du andas.
Du existerar.
Du upptar rum i världen.
DEN SÖKANDE:
Men vad betyder det om allt är tomt?
Om mitt liv bara är tid som förbrukas?
(VARAT närmar sig långsamt.)
VARAT:
Du frågar för mycket.
Du glömmer att vara.
SCEN II – TVIVLET
(TVIVLET bryter in. Snabbare ljus. Pulserande.)
TVIVLET:
Nej.
Han frågar inte för mycket.
Han frågar för lite.
(Till DEN SÖKANDE)
Vem är du när ingen ser?
Vem är du utan roller, utan masker, utan lögner?
DEN SÖKANDE:
Jag vet inte längre.
Jag har burit så många ansikten att mitt eget försvunnit.
TVIVLET (leende):
Bra.
Där börjar sanningen.
SCEN III – FASADEN
(DEN SÖKANDE plockar upp masken.)
DEN SÖKANDE:
Bakom den här har jag varit trygg.
Bakom den har jag sluppit känna.
TVIVLET:
Och bakom den har du ljugit.
VARAT:
Masken är också ett sätt att vara.
DEN SÖKANDE:
Men är det ett sant sätt?
(Tystnad. RÖSTEN hörs för första gången – låg, ekande.)
SCEN IV – GUDOMLIGHETEN
RÖSTEN:
Sanningen är ingen plats.
Den är ett sår.
DEN SÖKANDE:
Är du Gud?
RÖSTEN:
Jag är frågan du aldrig blir färdig med.
DEN SÖKANDE:
Varför är världen så trasig?
Varför är jag trasig?
RÖSTEN:
För att du kan känna.
För att du inte är färdig.
TVIVLET:
Eller för att det inte finns någon mening alls.
RÖSTEN:
Eller för att meningen inte är given.
SCEN V – JAKTEN
(Ljusen blir hårda. Alla rör sig.)
DEN SÖKANDE:
Jag har jagat svar i religion.
I filosofi.
I kärlek.
I hat.
Och varje gång jag tror att jag funnit sanningen
rasar den.
TVIVLET:
För att sanningen inte vill ägas.
VARAT:
För att den vill levas.
RÖSTEN:
Du söker Gud som om Gud vore ett svar.
Men tänk om Gud är själva sökandet?
SCEN VI – AVKLÄDNADEN
(DEN SÖKANDE tar av sig masken och släpper den.)
DEN SÖKANDE:
Om jag inte vet vem jag är…
om jag inte vet vad som väntar…
kan jag ändå vara sann?
VARAT:
Ja.
TVIVLET:
Bara då.
RÖSTEN:
Sanningen bor inte i vissheten.
Den bor i modet att stanna kvar i tvivlet.
SCEN VII – SLUTET (ELLER BÖRJAN)
(Masken ligger kvar på golvet. Ljuset mjuknar.)
DEN SÖKANDE:
Så det finns ingen slutpunkt?
RÖSTEN:
Nej.
Bara djupare lager.
TVIVLET (viskande):
Och det är skrämmande.
VARAT (lugnt):
Och vackert.
(DEN SÖKANDE står kvar, utan mask. Andas.)
DEN SÖKANDE:
Då fortsätter jag.
Inte för att finna sanningen.
Utan för att våga leva nära den.
(Mörker.)
SLUT.
Z B S
19 jan. 2026
När världen krymper
och mörkret reser sig som väggar omkring mig,
är det inte flykten som räddar mig
utan handen som sträcker sig efter ordet.
Skrivandet blev min andning
när luften fylldes av hat,
när förnedringen försökte göra mig mindre
än jag var.
I varje mening fick jag tillbaka min form,
min röst,
mitt namn.
Penseldraget var inte färg
utan motstånd.
Ett spår som sa: jag var här,
jag är här,
trots blickar som jagar,
trots steg som följer för nära,
trots hoten som vill göra mig tyst.
När jag kände mig fångad
i andras ilska,
i lögner, i förföljelsens kalla skugga,
var skapandet det enda rummet
ingen kunde ta ifrån mig.
Där var jag inte ett mål,
inte ett offer,
utan en människa som formade sin egen verklighet.
Orden bar mig genom natten,
inte som ljus
utan som glöd –
tillräcklig för att inte slockna.
Färgen höll kvar mina händer
när kroppen ville ge upp,
och sa: bara ett drag till,
bara en rad till,
så finns det en morgon.
Jag skapade inte för att bli sedd,
utan för att överleva.
Och varje dag jag orkar resa mig
är ett bevis på att konsten inte räddade mig en gång,
utan räddar mig
om och om igen.
Z B S
19 jan. 2026
Men tänk om mörkret inte var allt,
om orättvisan inte var livets slutpunkt
utan dess råaste fråga.
Hatet skrek, hoten viskade i varje steg,
och vägen låg där som ett öppet sår
utan löfte om läkning.
Att skriva om livet
blev som att gå barfota genom skuld och minnen,
en lång plågad väg
där varje ord vägde mer än kroppen orkade bära.
Pennan darrade, inte av rädsla
utan av tröttheten att alltid behöva förklara sin rätt att finnas.
Och ändå –
någonstans i sprickan mellan två andetag
ifrågasattes allt detta.
Var mörkret verkligen sanningen,
eller bara det som hördes högst?
Var hatet en kraft,
eller ett bevis på tomhet?
Kanske var vägen inte byggd för att leda bort från smärtan,
utan rakt igenom den.
Kanske var livet inte menat att försvaras,
utan levas trots allt.
Och i den insikten, bräcklig men verklig,
stod något kvar:
en vilja att fortsätta,
inte för att det var lätt,
utan för att det fortfarande var möjligt.
Z B S
17 jan. 2026
En pjäs i tre akter
Roller:
Jag – en människa som långsamt förlorat sin rörelse och sin livskraft
Minnet – en röst från det förflutna, ibland ljus, ibland förrädisk
Mörkret – inte en person, utan en närvaro, hörs ibland som en viskning
Tystnaden – spelas inte, men är alltid där
AKT I – DEN BLÅ HIMLEN
(Scenen är öppen och ljus, men färgerna är blekta. En antydan till blomsteräng. Jag sitter stilla. Minnet rör sig fritt.)
Minnet:
Minns du?
När himlen var blå, inte hotfull, bara blå.
När gräset var mjukt nog att ligga i
utan att behöva vara beredd att resa sig snabbt.
Jag:
Jag minns…
men minnena känns inte som mina längre.
Som om de tillhör någon annan.
Ett barn. En annan kropp. Ett annat liv.
Minnet:
Du skrattade då.
Inte högt kanske, men utan rädsla.
Blommorna var inte symboler.
De var bara blommor.
Jag:
Ja.
Och världen krävde inget av mig.
Den slog mig inte.
Jag behövde inte fly.
(Ett svagt mörker rör sig över scenen, som en skugga.)
Minnet:
Det var en oskyldig tid.
Jag (lågt):
Den känns så långt borta nu.
Som en saga jag inte längre tror på.
(Ljuset dämpas.)
AKT II – SKUGGORNES TILLVÄXT
(Scenen är mörkare. Minnet rör sig långsammare. Jag är mer orörlig.)
Jag:
De mörka minnena tar mer plats.
De tränger undan allt annat.
Förföljelsen.
Slagen.
Hatet som alltid hittade mig.
Minnet:
Du försökte överleva.
Jag:
Jag försökte.
Jag sprang tills benen skrek.
Jag kämpade tills kroppen lärde sig att smärtan var normal.
Hoten blev vardag.
Rädslan blev hem.
(Mörkret hörs som en låg viskning.)
Mörkret:
Det finns ingen plats kvar för ljus.
Jag:
Nej.
De ljusa minnena bleknar.
De mörka växer, förökar sig, tar över.
Som om de vill bevisa
att det alltid varit så här.
Minnet (brutet):
Det fanns kärlek också.
Jag:
Inte tillräckligt.
Inte stark nog.
(Jag försöker resa mig men misslyckas.)
Jag:
Och sedan kom sjukdomarna.
De tog det sista jag hade kvar: rörelsen.
Flykt.
Motstånd.
(Minnet stannar upp.)
AKT III – STILLHETENS RUM
(Scenen är nästan helt mörk. Jag ligger eller sitter orörlig. Minnet står långt bort.)
Jag:
Nu är jag stilla.
Inte av fred.
Utan av utmattning.
Minnet:
Du kan vila.
Jag:
Det här är ingen vila.
Det är ett upphörande av kamp.
Jag kan inte längre fly.
Jag kan inte slåss för mitt liv.
(Mörkret är överallt.)
Mörkret:
Jag styr nu.
Jag:
Ja.
Livskraften är borta.
Inte stulen –
förbrukad.
(En lång paus.)
Jag:
Allt som finns kvar
är fragment.
En blå himmel som inte längre känns sann.
En blomsteräng som inte längre går att nå.
(Minnet viskar.)
Minnet:
Du var oskyldig en gång.
Jag:
Jag vet.
Men mörkret vann.
(Tystnad. Ingen musik. Inget ljus. Bara närvaro.)
SLUT
10 jan. 2026
Det talas förvånansvärt lite om spiritualitet i ett samhälle som ständigt talar om välmående. Vi mäter sömn i appar, stress i pulszoner och lycka i självskattningsformulär. Men det som inte låter sig räknas – det ordlösa, det inre, det som inte kan effektiviseras – lämnas ofta därhän. Kanske för att spiritualitet kräver något vi har ont om: stillhet.
För många har spiritualitet blivit ett misstänkt ord. Det låter flummigt, privat eller i värsta fall dogmatiskt. Ändå söker sig allt fler till meditation, retreat, yoga eller naturupplevelser som lovar något bortom prestation. Inte för att fly verkligheten, utan för att orka stanna i den. Spiritualitet i dag är sällan en trosbekännelse – snarare en längtan efter sammanhang.
Vi lever i en tid där identitet ofta formas genom yta: vad vi jobbar med, konsumerar, presterar. Spiritualitet pekar i motsatt riktning. Den ställer frågor som inte leder till karriärsteg eller optimering: Vem är jag när jag inte gör något? Vad återstår när rollerna faller av? Det är frågor utan snabba svar, och just därför känns de radikala.
Kanske är spiritualitet inte något man ”har”, utan något man tillåter. Ett mellanrum där man inte måste förstå allt. Ett ögonblick av vördnad inför naturen. En känsla av förbindelse med något större än det egna jaget – oavsett om man kallar det Gud, medvetande, universum eller bara liv. Det gemensamma är inte orden, utan erfarenheten av att inte stå ensam.
I ett samhälle präglat av psykisk ohälsa, ensamhet och existentiell trötthet blir spiritualitet ibland den plats där språket tar slut men mening ändå uppstår. Inte som ersättning för terapi, medicin eller sociala reformer, utan som komplement. Som en påminnelse om att människan inte enbart är ett problem som ska lösas, utan också ett mysterium som får finnas.
Det kanske mest provocerande med spiritualitet i vår tid är att den inte låter sig forceras. Den går inte att klicka hem, schemalägga fullt ut eller göra effektiv. Den kräver närvaro – och därmed mod. Mod att möta sig själv utan filter, utan distraktioner. Mod att stanna upp när allt runt omkring skriker efter rörelse.
Kanske är det därför spiritualitet återkommer, gång på gång, i olika former. Inte som en trend, utan som ett grundbehov. När svaren blir för många och riktningarna för få, söker vi inte mer information – utan förankring.
Och kanske är det just där spiritualiteten bor: inte i det upphöjda, utan i det vardagliga. I andetaget som märks. I tystnaden som inte fylls. I känslan av att livet, trots allt, är större än vår kontroll över det.
6 jan. 2026
Jag bär dagen som ett skrik under huden,
en flämtande puls av oro
som aldrig riktigt släpper taget.
Luften darrar i bröstet,
och varje andetag känns lånat,
som om världen kan falla
i nästa sekund.
Jag är rädd för stegen framåt,
rädd för ljuset som bränner,
rädd för alla vägar som kräver mod
jag inte vet om jag äger.
Men mörkret bakom mig
pressar som tunga händer i ryggen,
och tvingar mig vidare
fast mina knän skakar.
Jag kämpar för mitt liv
i osynliga slag,
med händerna djupt i stormen
av mina egna tankar.
Hjärtat bankar som ett rop mot väggarna,
som om det vill fly ur min kropp
innan rädslan gör det först.
Och ändå—
mitt i ångestens skärande brus,
finns en tunn, darrande tråd av vilja,
en viskning som vägrar tystna:
”Stanna. Andas. Fortsätt.”
Jag står på kanten av världen
med skräcken som skugga
och livet som glöd i mina händer—
och jag släpper inte taget.
6 jan. 2026
De gamla rummen i mig andas ännu,
där väggarna är klädda i minnen
som aldrig lärde sig att bli tysta.
Jag går försiktigt genom dem,
som om varje steg kunde väcka det förflutna
ur sin halvvakna vila.
De säger att tiden läker,
men mina dagar är sydda med trådar av återkomst,
ögonblick som återvänder som skuggor i gryning,
med kalla händer kring bröstkorgen.
Jag försöker leva i nuet,
men dåtiden sitter i andra stolen,
och viskar: ”Glöm inte.”
Det finns fotografier utan bilder,
bara känslor som bränner bakom ögonlocken.
Jag lärde mig att le medan jag drunknar,
att andas genom dimman av allt som varit,
att bära ett hjärta som vägrar släppa taget
om det som redan gått sönder.
Och ibland frågar jag mig själv
om det verkligen är livet jag fruktar —
eller tomrummet som väntar
om minnena en dag släpper taget.
Så jag står kvar i dörröppningen,
med halva kroppen i framtiden,
och den andra fastlåst i dåtidens ruiner,
där varje steg framåt
låter som ett svek.
29 dec. 2025
Inledning
Den här årskrönikan är skriven ur min egen erfarenhet — som en människa i skydd, som lever i skymningslandet mellan hot och överlevnad. Bakom Masken är inte bara ett projekt eller en röst. Det är min verklighet. Och det är berättelsen om alla oss som blivit osynliga i ett samhälle som säger sig skydda — men oftast sviker.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag lever i skymningslandet.
Inte i ett poetiskt mellanrum, utan i ett liv där adressen är skyddad, dörren kontrolleras två gånger och rädslan ibland följer med som en skugga in i sömnen. Jag bär en verklighet som samhället gärna pratar om — men sällan vill se.
Det här året har lärt mig mycket om vad utsatthet egentligen betyder i Sverige. Det handlar inte bara om hot, våld och tvång. Det handlar också om vad som händer när systemet som säger sig skydda oss börjar svaja. När lagar, handläggningstider och byråkrati väger tyngre än människors liv.
Vi som lever gömda, skyddade, jagade — vi finns. Men vi får inte plats i statistiken, inte i trygghetsretoriken, inte i politiska tal om ”säkerhet”. Vi är fotnoter i dokument, tystnad i marginaler.
Och ändå bär vi vidare.
Jag har mött myndighetsrum där min rädsla måste bevisas.
Där min berättelse vägs, granskas och ifrågasätts.
Där trygghet inte är en rättighet — utan en förhandling.
Jag har hört politiker tala om trygghet medan människor som mig tyst fortsätter byta boende, byta namn, byta liv för att överhuvudtaget få överleva. De talar om ordning — men jag lever i en vardag där mitt liv känns oordnat därför att någon annan bestämde att jag inte skulle få vara trygg.
Det är lätt att säga att samhället tar ansvar.
Det är svårare att leva där ansvaret inte riktigt når fram.
Och mitt i allt detta — finns vi som ändå står kvar.
Jag tänker på oss som lever i skymningslandet:
På oss som håller ihop våra kroppar fast de är trötta av oro.
På oss som bär tystnaden eftersom sanningen ibland är för farlig att uttala högt.
På oss som inte syns — men som vägrar upphöra att existera.
För även om politiken talar om oss som ”ärenden”, ”kostnader”, ”insatser” — så är vi människor.
Med minnen. Med drömmar. Med en förbannad envis vilja att få leva.
Och ja — jag är kritisk.
Kritisk mot ett samhälle som bygger trygghet för vissa, men lämnar andra i skymningens skarv.
Kritisk mot beslut som talar om effektivitet, medan våra liv fastnar i väntan.
Kritisk mot den tystnad som säger: ”Vi ser dig — men inte tillräckligt för att agera.”
Men jag bär också något annat.
Något som ingen lagtext kan radera.
En vilja.
En vilja att fortsätta andas, fortsätta kämpa, fortsätta tro på att framtiden inte alltid måste gömma sig bakom rädsla. En vilja att en dag få stiga ut i ljuset utan att behöva förklara varför jag överlevde.
Mitt hopp är inte naivt.
Det är motsträvigt. Tätvävt. Segt som livskraft.
Det lever i varje steg jag tar trots rädslan.
I varje dag jag finns kvar fast världen skaver.
I att jag fortfarande kan säga:
”Jag är här. Jag finns. Jag tänker fortsätta leva — även när samhället inte bär mig.”
Och kanske är det just i detta motstånd — i vår envisa överlevnad — som framtiden börjar ta form.
Z B S
