Flykt

1 nov. 2026

En resa från självförnekelse till själens återkomst

Jag har flytt i hela mitt liv,
inte från världen,
inte från människorna,
utan från den jag föddes till att vara.
Från min egen spegelbild,
från själens viskningar,
från sanningar som redan vid mitt första andetag
hade skrivit sig in i mitt väsen.

Jag var annorlunda från första stund.
Ett barn med ögon som såg bortom det synliga,
med sinnen som förnimmade det osagda,
med en själ som hörde röster
i den tystnad där andra ingenting hörde.
Jag bar på gåvor jag inte förstod,
på mediala krafter som skrämde mig,
på livssanningar alltför stora
för ett barn som bara ville höra till.

Så jag började fly.

Inte med fötterna,
utan med själen.
Jag lärde mig att tiga
när mitt inre ville tala,
att blunda
när mitt tredje öga ville se,
att förneka det jag visste
för att bli den andra förväntade sig.

Jag lärde mig konsten att bära masker.

En för varje människa,
en för varje rum,
en för varje sammanhang
där min sanning inte fick plats.

Jag blev mästare på att spela normal,
på att le när själen grät,
på att vara stark när rädslan skakade mig,
på att gömma ett helt universum
bakom ett ansikte som ingen ifrågasatte.

Mitt liv blev en scen.
Världen min publik.
Och jag spelade huvudrollen
i berättelsen om någon
jag aldrig egentligen var.

Applåderna kunde vara många,
men ensamheten var större.
För ingen såg mig.
Ingen såg barnet bakom ridån,
ingen hörde själens förtvivlade rop
under alla de inövade replikerna.

Och min största rädsla
var inte att bli övergiven,
utan att någon skulle se
bakom mina masker,
upptäcka det jag så länge gömt,
och förstå
att jag aldrig varit som alla andra.

Åren gick.
Maskerna blev tyngre.
Rollerna fler.
Och någonstans längs vägen
förlorade jag nästan minnet
av mitt eget ansikte.

Men sanningen låter sig inte begravas.
Det som föds ur själen
kan aldrig dö av förnekelse.
Mina gåvor väntade i tystnaden,
mina mediala krafter vilade
som glöd under årtiondens aska.
Och inom mig fanns fortfarande
det barn som en gång såg
det andra inte kunde se.

Till slut orkade jag inte längre fly.

Jag stod inför mitt livs svåraste möte,
inte med världen,
utan med mig själv.

En efter en föll maskerna.
Inte utan smärta,
inte utan tårar,
inte utan skräcken
att stå naken inför min egen sanning.

Jag fick lära känna den
jag ägnat halva mitt liv åt att förneka.
Jag fick återvända till det osynliga,
till intuitionens stilla språk,
till de mediala krafter
som aldrig hade övergivit mig,
fast jag så länge övergivit dem.

Och då förstod jag.

Jag hade inte varit vilse
för att jag saknade en väg.
Jag hade varit vilse
för att jag ständigt gått
åt motsatt håll från min egen själ.

Nu har ridån fallit.
Scenen står tom.
Maskerna ligger vid mina fötter,
och jag behöver inte längre
någon annans manus
för att förstå mitt eget liv.

Jag är inte längre rädd
för det som gör mig annorlunda.
Jag behöver inte längre förminska mitt ljus
för att andra skall slippa se det.
Jag behöver inte förneka mina gåvor
för att få rätten att finnas.

Jag har återvänt.
Till mitt ursprung.
Till mina livssanningar.
Till min själ.
Till den jag alltid varit
under alla lager av rädsla.

Och efter ett helt liv på flykt
står jag äntligen stilla.

Inte för att världen har förändrats,
utan för att jag har slutat
överge mig själv.

Jag är grundad nu.
Med rötterna djupt i jorden
och själen öppen mot oändligheten.

Jag behöver inte längre fly
från det som bor inom mig.

För det jag hela livet flydde ifrån
var aldrig mitt mörker.

Det var mitt eget ljus.

 

// Z S B

En gammal själ i en främmande värld

12 okt. 2026

– Om evighetens minnen och själens verkliga hem

Jag har alltid varit en gammal själ.

Jag har alltid varit en gammal själ. Redan som barn bar jag på en märklig känsla av att ha vandrat långt innan mina fötter för första gången vidrörde denna jord. Som om min själ redan kände till livets mysterier, som om jag hade kommit hit med en kunskap som inte kunde läras, endast återupptäckas.

Jag var ett barn med en gammal människas blick på tillvaron. Jag såg världen med förundran, men också med ett allvar som inte riktigt hörde barndomen till. Någonstans inom mig fanns en stilla visshet om att livet var någonting oändligt mycket större än det vi kunde se, äga eller förstå.

Jag visste redan då att varje liv var heligt. Inte som en inlärd övertygelse, inte som en moralisk regel någon hade förmedlat till mig, utan som en självklar sanning som tycktes ha följt mig från en plats bortom min egen födelse.

Jag kunde aldrig förstå varför människan ansåg sig ha rätten att värdera ett liv högre än ett annat. Varför rikedom, makt, ursprung eller ställning skulle avgöra en människas värde. Varför vissa skulle tillåtas leva i överflöd medan andra förvägrades det mest grundläggande. För i min värld har inget liv någonsin varit större än något annat.

Den fattiges själ är inte mindre än den rikes. Den svages existens är inte mindre betydelsefull än den mäktiges. Ett liv som världen betraktar som obetydligt kan rymma ett universum av kärlek, visdom och erfarenheter. Varje levande varelse bär på ett mysterium som ingen annan har rätt att förminska.

Det världsliga har därför aldrig haft någon verklig makt över mig. Jag har aldrig imponerats av människors förmögenheter, titlar eller yttre framgångar. Jag har aldrig förstått lockelsen i att samla på sådant som tiden ändå kommer att ta ifrån oss. Det som andra har betraktat som livets största rikedomar har för mig ofta framstått som tillfälliga skuggor på evighetens vägg.

För vad är en förmögenhet inför en själ som kan älska? Vad är makt inför förmågan att känna medlidande? Vad är berömmelse inför ett enda ögonblick av fullständig närvaro, när människan förstår att hon är en del av någonting gränslöst?

Jag har alltid betraktat själen som vår största rikedom.

Den är vårt innersta universum, vårt djupaste mysterium, den plats där kärleken, sorgen, minnena och de obesvarade frågorna möts. Där finns sådant som aldrig kan köpas, erövras eller ägas av någon annan.

Och kanske är det därför jag alltid har känt mig så främmande i denna värld. Jag har älskat livet med en nästan bottenlös intensitet, men samtidigt burit på en känsla av att inte riktigt höra hemma här. Som om jag vore en tillfällig besökare, en vandrare som stannat till under en kort stund i en verklighet som aldrig helt har varit min.

Det finns minnen inom mig som jag inte kan förklara. Bilder av andra epoker. Av platser jag aldrig besökt men ändå upplever mig känna igen. Av tider som sedan länge försvunnit ur människans levande minne, men som ibland framträder inom mig med en märklig närhet.

Det är som om min själ bär på ett arkiv utan början och utan slut. Ibland känner jag en oförklarlig sorg inför någonting jag aldrig förlorat i detta liv. Ibland en längtan efter platser som kanske inte längre existerar. Och ibland infinner sig en stilla förnimmelse av igenkännande, som om evigheten för ett ögonblick öppnar en dörr och låter mig ana något jag en gång har vetat.

Jag vet inte varifrån dessa förnimmelser kommer. Men de har alltid varit en del av mig. Liksom känslan av att jag har ett hem någonstans långt härifrån.

Inte ett hem byggt av sten, inte en plats som kan återfinnas på någon karta, utan ett tillstånd av fullständig tillhörighet. En plats bortom avstånd och tid, där det som här är splittrat åter blir helt, där inga gränser skiljer livet från dess ursprung.

Kanske är det bara själens längtan efter det oändliga. Kanske är det minnet av någonting som människans språk ännu inte förmår beskriva. Men jag har burit denna längtan så länge jag kan minnas.

Och ändå har jag aldrig velat fly från livet. Tvärtom. Jag har älskat denna jord, dess skogar, hav och stjärnhimlar. Jag har älskat människans möjlighet till godhet, hennes förmåga att skapa skönhet ur förtvivlan och hennes märkliga styrka att fortsätta hoppas även när allt tycks förlorat.

Jag har älskat livet också när det har sårat mig. Också när mörkret varit så omfattande att jag knappt kunnat urskilja någon väg framåt. För mitt främlingskap har aldrig varit detsamma som ett avståndstagande från tillvaron. Det har snarare varit en ständig förundran över att få existera i något så ofattbart som universum.

Att under en kort stund få vara medvetande i en kropp. Att få känna vinden mot huden, höra regnet mot fönstret, älska en annan människa och betrakta stjärnor vars ljus påbörjade sin resa långt innan jag föddes. Det finns en sådan oerhörd helgd i detta.

Och jag har alltid anat att det synliga endast är en liten del av verkligheten. Att tiden kanske inte är den absoluta gräns vi föreställer oss. Att det vi kallar början och slut möjligen bara är människans sätt att försöka förstå det som saknar början och slut.

När jag betraktar natthimlen känner jag därför inte min egen obetydlighet. Jag känner samhörighet. Som om samma mysterium som får galaxerna att födas också lever i mitt innersta. Som om universum inte enbart omger mig, utan på något gåtfullt sätt också finns inom mig.

Jag är en del av dess oändlighet, och dess oändlighet är en del av mig.

Detta har varit min sanning sedan barndomen. Inte en sanning jag behöver påtvinga någon annan, inte en övertygelse jag måste bevisa, utan en inre visshet som följt mig genom livets alla förvandlingar.

Jag har förlorat så mycket under min vandring. Jag har mött människans grymhet, svek och förmåga att förstöra det vackraste hon fått att förvalta. Men jag har aldrig förlorat min vördnad inför livet. Jag har aldrig upphört att tro på kärlekens storhet eller på varje levande varelses okränkbara värde.

Och kanske är detta det mest betydelsefulla jag har burit genom mina år. Inte mina prestationer. Inte mina kunskaper. Inte det jag har skapat eller det jag en gång kommer att lämna efter mig. Utan att jag, trots allt, har bevarat den gamla själens vördnad inför existensen.

Den vördnad som en gång fick ett litet barn att betrakta världen och förstå att allting levande hör samman.

I dag är jag äldre, tröttare och märkt av livet och av sjukdom. Min kropp bär sina begränsningar och min historia sina ärr. Men någonstans inom mig finns fortfarande samma barn, samma sökare, samma uråldriga förundran.

Jag söker inte längre efter rikedomar i världen. Jag söker efter det eviga i det förgängliga. Efter sanningen bakom det synliga. Efter den kärlek som inte låter sig mätas, den stillhet som inte behöver några ord och den samhörighet som gör varje liv till en del av en större helhet.

Och jag börjar förstå att mitt främlingskap kanske aldrig var avsett att övervinnas. Kanske är det en del av mitt väsen. Kanske är jag ämnad att vandra mellan två världar: den värld där min kropp lever och den gränslösa tillvaro som min själ ständigt anar.

Jag är en gammal själ i en förgänglig kropp.

Jag bär minnen som saknar årtal, en längtan som saknar geografiska gränser och en kärlek till livet som överlevt också dess mörkaste sidor. Jag vet inte vad som väntar bortom den sista horisonten. Men jag har alltid känt att evigheten är större än vår rädsla för den.

Och när jag en dag lämnar denna jord hoppas jag att det inte är med känslan av att förlora världen, utan med samma förundran som följde mig när jag kom hit. För kanske har jag aldrig varit fullständigt främmande. Kanske har jag bara hela livet burit på en längtan efter någonting som ännu saknar namn.

Ett hem bortom stjärnorna. En stillhet bortom tiden. En sanning bortom orden.

Och kanske är det just detta som är min själs djupaste mysterium: att jag alltid har älskat livet på jorden, men någonstans inom mig har jag också alltid längtat hem till evigheten.

 

// Z B S

Djupare än havets mörkaste avgrund

12 okt. 2026

– Om att bära ett universum inom sig

Jag har alltid burit ett djup
som ingen människa riktigt kunnat mäta,
en själslig djuphavsgrav
där ljuset inte alltid når botten,
där tystnaden har tusen röster
och där livets största mysterier
vilar i mörkrets oändliga famn.

Jag har aldrig kunnat leva på ytan,
aldrig nöjt mig med det synliga,
det självklara, det förväntade.

Jag har alltid sökt mig bortom orden,
bortom människors ansikten,
bortom tidens begränsningar
och världens föreställningar
om vad ett liv borde vara.

Mitt djup har varit min största styrka,
men också min tyngsta börda.
För den som känner allting djupt
kan aldrig riktigt värja sig
mot världens alla skuggor.

Jag har burit andras smärta
som om den vore min egen,
känt sorgen bakom leenden,
ensamheten bakom stoltheten,
rädslan bakom människors hårdhet
och mörkret bakom de vackraste fasader.

Ibland har jag förstått människor
innan de själva förstått sig.
Jag har hört det som aldrig uttalats,
sett det som andra försökt dölja
och förnummit stämningar
som förändrat ett helt rum
utan att någon sagt ett enda ord.

Det är som om min själ
ständigt lyssnar till en annan frekvens,
där människors energier
blir till ett språk utan bokstäver,
där tystnaden avslöjar mer än orden
och där det osynliga
ibland framträder tydligare
än det som ligger framför mina ögon.

Men denna känslighet har ett pris.
För jag kan inte alltid stänga dörrarna
till allt det jag förnimmer.
Jag kan inte välja bort djupet,
inte göra min själ grundare
för att världen skulle bli lättare att bära.

Och många gånger
har jag önskat att jag kunde
vandra genom livet
utan att känna dess alla undertoner,
utan att söka sanningen
bakom varje mask,
utan att se sprickorna
i det andra kallar fullkomligt.

Jag har levt i en värld
där det materiella aldrig imponerat,
där makt och yttre framgång
förlorat sin betydelse
inför ett enda ögonblick
av äkta mänsklig närhet.

För jag har alltid vetat
att människans verkliga storhet
inte finns i det hon äger,
utan i det hon förmår känna,
förstå, förlåta och älska.

Och kanske är det därför
jag så ofta känt mig främmande
i en värld som skyndar förbi
det jag själv stannar inför.

Där andra ser en människa
ser jag en hel livsberättelse.
Där andra ser ett mörker
ser jag möjligheten till förvandling.
Där andra söker enkla svar
finner jag nya avgrunder
av frågor, insikter och sammanhang.

Jag har vandrat så djupt inom mig själv
att jag ibland förlorat vägen tillbaka.
Jag har drunknat i mina egna tankar,
i min medkänsla,
i min längtan efter mening
och i den bottenlösa sorgen
över människans förmåga
att förgöra det hon borde älska.

Men det är också där,
i de mörkaste djupen,
som jag funnit mina största skatter.
Där föddes min konst.
Där växte mina ord.
Där lärde jag mig
att mörkret inte alltid är en fiende,
utan ibland den enda plats
där själen får tala ostört.

Jag har aldrig betraktat livet
som en enkel vandring
mellan födelse och död.
För mig är livet ett kosmos,
en väv av synliga och osynliga samband,
ett mysterium så oändligt
att varje svar endast öppnar
dörren till ännu en gåta.

Och jag har slutat begära
att andra ska förstå mitt djup.
Alla människor behöver inte
vandra ner i mina avgrunder.
Alla behöver inte höra
de röster som bor i min tystnad
eller förstå varför jag finner skönhet
där andra endast ser mörker.

Jag behöver inte längre
förminska min själ
för att passa in i en grundare värld.
För mitt djup är inte en brist.
Det är mitt sätt att existera.
Det är min sårbarhet,
min intuition,
min skaparkraft,
min förbannelse och min välsignelse.

Och efter ett helt liv
av sökande, stormar och förvandling
har jag äntligen förstått
att jag inte behöver välja
mellan mörkret och ljuset,
mellan styrkan och skörheten,
mellan ensamheten och kärleken.

Allt detta är jag.
Jag är havet när det stormar.
Jag är stillheten under vågorna.
Jag är avgrunden som skrämmer,
men också djupet som bevarar
det som aldrig får gå förlorat.
Och om mitt liv ibland
har varit tyngre att bära
för att jag känt för mycket,
sett för långt
och älskat för djupt,
så skulle jag ändå aldrig
vilja byta bort min själ.

För jag föddes inte
för att leva på ytan.
Jag föddes med en djuphavsgrav inom mig,
men också med ett helt universum
av stjärnor på dess botten.
Och först nu förstår jag
att det aldrig var meningen
att jag skulle välja mellan dem.

 

// Zelda

Vissa dagar flyger jag och andra dagar drunknar jag

19 sep. 2026

Det finns en trötthet
som inte går att sova bort.

Jag har försökt.

Jag har lagt kroppen till vila,
slutit ögonen mot världen
och låtit timmarna passera
i hopp om att vakna
med någonting återvunnet.

Men jag vaknar
och tröttheten ligger kvar.

Som om den sov bredvid mig.

Som om den vilade
medan jag vilade
och reste sig tillsammans med mig
när morgonen kom.

Sedan pandemin förstörde mina lungor
går mitt liv i skov.

Det är kanske det märkligaste av allt.

Att jag aldrig riktigt vet
vilken kropp jag skall vakna i.

Vissa dagar flyger jag.

Jag skriver.
Jag skapar.
Jag tänker.
Jag skrattar.

Jag glömmer nästan
att jag är sjuk.

Kroppen bär mig
och för några dyrbara timmar
känner jag igen den jag en gång var.

Jag vill göra allting.

Fånga dagen.
Skapa världar.
Älska människorna omkring mig.
Känna vinden mot ansiktet
och tro att livet återigen
har blivit gränslöst.

Då flyger jag.

Och kanske flyger jag högre
just därför att jag vet
att marken kan försvinna
under mig igen.

För andra dagar
vaknar jag i en helt annan kropp.

En kropp som är tung
redan innan dagen har börjat.

Armarna väger.

Benen väger.

Till och med tankarna
måste ibland kämpa sig fram
genom tröttheten.

Och så kommer andnöden.

Lufthungern.

Bröstet som arbetar
för något som en gång
var fullständigt självklart.

Jag drar in luften
men känner hur den inte räcker.

Försöker igen.

Djupare.

Lite till.

Som om hela kroppen
sträcker sig efter syret.

Då finns inga stora planer.

Ingen morgondag.

Ingen historia.

Världen krymper
till bröstkorgens rörelser.

Till lungorna.

Till luften.

Till detta enda:

nästa andetag.

Och nästa.

Det är svårt att förklara
hur samma människa
ena dagen kan flyga
och nästa dag
kämpa för varje andetag.

Men detta är mitt liv nu.

Mellan höjder och djup.

Mellan skaparkraft
och fullständig utmattning.

Mellan dagar då jag nästan glömmer
vad kroppen har gått igenom
och dagar då kroppen
inte låter mig glömma en enda sekund.

Och mitt i allt detta
finns den stora tröttheten.

Inte vanlig trötthet.

Inte den som kommer efter en lång dag
och försvinner någonstans
mellan natten och gryningen.

Det här är något djupare.

En trötthet i kroppen.
I musklerna.
Bakom ögonen.

En trötthet som sömnen
inte alltid hittar fram till.

Och det märkligaste är
att jag fortfarande vill så mycket.

Orden vill fortfarande skrivas.

Färgerna vill fortfarande
möta duken.

Det finns människor att älska,
världar att skapa,
morgnar jag fortfarande
vill vakna till.

Viljan lever.

Också de dagar
då kroppen ber mig att stanna.

Så jag har fått lära mig
ett nytt sätt att leva.

När kroppen orkar
öppnar jag dörrarna.

Jag skriver.

Jag målar.

Jag älskar.

Jag lever så mycket jag kan
utan att be morgondagen
om några garantier.

Och när kroppen faller tillbaka
in i tröttheten
måste jag följa med den.

Vila.

Vänta.

Andas.

Inte därför att jag har gett upp,
utan därför att jag har förstått
att också vilan
är en del av överlevnaden.

Jag vet aldrig riktigt
vad nästa dag kommer att bära.

Kanske vaknar jag
och kan flyga.

Kanske vaknar jag
och måste förhandla
med varje andetag.

Därför har jag slutat
leva flera dagar samtidigt.

Jag lever denna.

När jag kan flyga
flyger jag.

När jag måste vila
vilar jag.

Och när världen krymper
till lungorna och syret
begär jag ingenting mer av livet
än det allra största:

ett andetag.

Sedan ett till.

För någonstans inom mig
finns fortfarande något
som varken tröttheten,
andnöden
eller alla dessa år
har lyckats släcka.

En liten eld.

Ibland flammande.

Ibland bara glöd.

Men alltid där.

Min kärlek till livet.

Och kanske är det just därför
jag vissa dagar fortfarande kan flyga —

för jag vet hur det är
att kämpa
bara för att andas.

Z B S

Nästa andetag

9 sep. 2026

Jag glömmer ibland
att jag är sjuk.

Inte för att kroppen har glömt.
Kroppen glömmer ingenting.

Men jag gör det.

Jag lever så nära ögonblicket nu
att gårdagen har förlorat sitt grepp
och morgondagen
inte längre kräver några löften.

Jag är här.

I ljuset genom fönstret,
i orden som växer fram,
i färgerna under mina händer,
i rösterna från dem jag älskar,
i den ofattbara gåvan
att fortfarande få finnas.

Och då glömmer jag.

Glömmer lungorna.
Glömmer sjukhusen.
Glömmer alla gånger
då kroppen kämpat
för det människan annars aldrig tänker på.

Luft.

Tills den kommer.

Andnöden.

Utan förvarning.

Som om någon plötsligt
stänger en dörr
inne i bröstkorgen.

Jag drar efter luft
men andetaget når inte hela vägen ner.

Bröstet häver sig.

Musklerna spänns.

Kroppen försöker öppna
något som inte vill öppnas.

Jag andas snabbare,
försöker djupare,
söker efter den där sista delen av andetaget
som borde finnas där —

men luften räcker inte.

Det är en märklig känsla
att vara omgiven av luft
och ändå hungra efter den.

Lufthunger.

Ett ord som låter så litet
för något som tar över
hela kroppen.

För kroppen vet.

Den känner bristen
innan tanken hunnit förstå.

Hjärtat slår hårdare.

Bröstkorgen arbetar.

Varje muskel tycks vilja hjälpa till
med den enda uppgift
som återstår:

andas.

Jag försöker fylla lungorna igen.

Lite till.

Bara lite till.

Men andetaget fastnar halvvägs
och kroppen ropar efter mer.

Mer luft.

Mer syre.

Ett enda fullständigt andetag.

Och världen krymper.

Det finns ingen historia längre.

Ingen framtid.

Inga planer.

Inga gamla sorger.

Inga krav.

Ingenting utanför kroppen
är längre viktigt.

Hela universum ryms
mellan två andetag.

Jag känner hur bröstet arbetar.

Hur jag försöker hålla mig stilla
samtidigt som varje cell i kroppen
tycks vilja kämpa.

In.

Ut.

In igen.

Inte tänka längre fram.

Inte nästa timme.

Inte ens nästa minut.

Bara nästa andetag.

Och nästa.

Som om kroppen lär mig
den äldsta sanningen av alla:

livet börjar inte imorgon.

Livet är detta.

Luften som når ner.

Hjärtat som fortsätter slå.

Sekunden då ett andetag
äntligen blir lite djupare
och kroppen för ett ögonblick
slutar ropa.

Då förstår jag återigen
hur oerhört lite människan egentligen behöver
när allt annat skalas bort.

Ett andetag.

Sedan ett till.

Och när andnöden långsamt släpper sitt grepp
kommer världen tillbaka.

Rummet blir större igen.

Ljuden återvänder.

Tankarna återvänder.

Livet breder ut sig omkring mig
som om det hela tiden stått där
och väntat.

Och jag känner tacksamheten.

Inte som stora ord.

Inte som högtidliga löften.

Bara som luft
som äntligen når lite längre ner.

Jag vet inte vad morgondagen bär.

Det behöver jag inte veta.

Jag har blivit alltför medveten
om hur skört avståndet kan vara
mellan självklarhet
och kamp.

Därför vill jag leva nu.

Dricka mitt älskade te.
Se himlen förändras.
Skriva mina ord.
Måla mina världar.
Älska människorna jag älskar.

Och när kroppen återigen
påminner mig om sin skörhet
skall jag försöka minnas
det enda jag verkligen behöver göra:

inte bära hela morgondagen.

Inte bära hela livet.

Bara detta.

Andas in.

Andas ut.

Och när luften inte räcker —

kämpa för nästa.

Ett andetag i taget.

En dag i taget.

Tillsammans blir de
det som är mitt liv.

 

Z B S

Tillbaka till vissheten

7 sep. 2026

Min själsliga resa började inte nu.
Den började när jag var barn.

Redan då fanns frågor inom mig som kanske var större än jag själv. Jag sökte efter sammanhang, efter mening, efter det som finns bortom det synliga och mätbara. Men märkligt nog upplevde jag sällan att jag stod helt utan svar. Någonstans inom mig fanns redan en visshet, som om jag inte bara sökte efter min världsbild utan långsamt försökte förstå något jag redan visste.

Redan som barn anade jag också mitt kall.

Jag visste att mitt liv måste handla om något mer än det egna jaget. Att jag skulle skapa, skriva, måla, söka och försöka förstå. Men också att jag skulle stå nära människor som blivit sårade, förbisedda eller lämnade utanför. Det fanns en riktning inom mig långt innan jag hade ord för den.

Sedan kom mörkret.

Under mina år av kaos blev det själsliga sökandet allt svårare att upprätthålla. Inte därför att frågorna försvann, utan därför att överlevnaden tog all plats. När mörkret blir tillräckligt omfattande finns det till slut inget utrymme kvar för de stora frågorna. Man försöker bara ta sig igenom nästa dag.

Mitt sökande hamnade i limbo.

Det fanns kvar någonstans inom mig, men jag kunde inte längre nå det. Jag hade fullt upp med att överleva stormarna, förlusterna, sorgen och allt det som hotade att slita sönder det liv jag försökte hålla samman.

Ändå försvann aldrig kompassen.

Någonstans längst inne fanns fortfarande den där märkliga vissheten från barndomen. Ibland hörde jag den bara som en viskning. Ibland förlorade jag nästan kontakten med den. Men den lämnade mig aldrig helt.

Och kanske är det därför jag nu återvänder.

Mina hälsoprövningar har förändrat någonting fundamentalt inom mig. När livet plötsligt inte längre kan tas för givet, när andningen sviker och lungorna kollapsar, förändras perspektiven. Döden upphör att vara en abstraktion. Den blir en närvaro vid livets utkant, en påminnelse om det mest självklara och samtidigt mest förbisedda:

Ingen av oss är lovad en morgondag.

Därför blev det nödvändigt för mig att återvända till de frågor jag en gång tvingades lägga åt sidan.

Inte av rädsla för döden, utan av kärlek till livet.

Jag behövde förstå vad jag tror på. Jag behövde återfinna den människa jag var innan kaoset blev så högljutt att jag inte längre kunde höra min egen själ. Jag behövde följa kompassen tillbaka till den plats inom mig där vissheten fortfarande väntade.

Och jag finner den nu.

Inte varje dag med samma styrka. Vissa dagar mår jag bra och känner livet strömma genom mig. Andra dagar måste jag kämpa hårdare. Då blir kroppen en påminnelse om sin egen skörhet, och varje andetag något jag inte längre betraktar som självklart.

Men vissheten är tillbaka.

Kanske har den egentligen aldrig varit borta.

Jag ser nu att den sanning jag sökt genom ett helt liv är samma sanning som jag anade redan som barn. Jag behövde kanske vandra alla dessa vägar, genom ljuset och genom det djupaste mörkret, för att slutligen förstå enkelheten i det jag alltid burit inom mig.

Vi är här en kort stund.

Vi får älska en stund.
Skapa en stund.
Hålla varandras händer en stund.
Se en soluppgång, höra vinden genom träden, känna ett barns hand i vår, skapa någonting som inte fanns innan vi kom.

Och sedan lämnar vi tillbaka det liv vi en gång fick.

När allt annat skalas bort — framgången, ägodelarna, prestigen, rädslan och alla de konstruktioner vi människor bygger omkring oss — återstår något oerhört enkelt.

Kärleken.

Kärleken till människorna omkring oss.
Till djuren och naturen.
Till skapandet.
Till jorden som bär oss.
Till universums mysterium.
Till själva det obegripliga faktum att vi över huvud taget finns.

Jag behöver inte längre finna alla svar.

Det räcker att jag har funnit mitt.

Ingenting är större än kärleken till allt levande.

Jag visste det som barn.
Jag bar det genom mörkret.
Jag höll fast vid det när världen omkring mig föll sönder.

Och nu, när varje morgondag blivit ännu dyrbarare, vet jag det med en stillhet jag aldrig tidigare ägt:

Kärleken är min kompass.

Kärleken är mitt kall.

Och när alla mina frågor en dag tystnar, tror jag att det är den enda sanning jag behöver bära med mig.

Kärleken är svaret på allt.

Z B S

Nu måste jag vila

25 aug. 2026

Jag har gått så långt
att mina fötter glömt
var vandringen började.

Genom år som blev till decennier,
genom rum där mörkret väntade,
genom nätter då jag lyssnade
efter nästa steg,
nästa hot,
nästa storm.

Jag gick ändå.

Ibland med rak rygg,
ibland krypande genom livet,
ibland med någon annans hand i min
för att jag visste
att jag inte fick falla.

Det fanns en tid
då resan fortfarande handlade
om drömmar,
om kärlek,
om vem jag skulle bli.

Sedan förändrades någonting.

Vägen smalnade.

Mörkret kom närmare.

Och till slut handlade resan
inte längre om vart jag skulle.

Den handlade om
huruvida jag skulle komma fram.

Om liv.

Om död.

Om den uråldriga kraften
någonstans längst inne i människan
som trotsar avgrunden
och viskar:

Inte än.

Jag vill leva.

Inte än.

Och jag levde.

Det är kanske det märkligaste av allt.

Jag kom ut på andra sidan.

Jag såg ljuset igen.
Kände vinden mot mitt ansikte
utan att behöva frukta den.
Såg morgonen öppna sig
och förstod att jag fortfarande
var en del av världen.

Men kroppen hade följt med mig
hela vägen.

Den hade burit allt
jag trodde att jag lämnat bakom mig.

Och när faran till sist tystnade
började kroppen tala.

Sjukdomarna kom ikapp mig.

Andningen blev en kamp.

Lufthungern flyttade in
och gjorde bröstkorgen
till ett rum där luften
ibland inte räcker till.

Jag som hade kämpat så länge
för varje dag
måste nu ibland kämpa
för varje andetag.

Det finns en grym ironi i det.

Jag överlevde mörkret
för att finna
att också ljuset
kunde kräva styrka.

Men kanske har jag missförstått
styrkan.

Kanske är styrka inte längre
att resa mig varje gång kroppen säger nej.

Kanske är styrka nu
att lyssna.

Att lägga mig ner.

Att låta dagen fortsätta
utan att jag måste följa med
i varje rörelse.

Att förstå
att jag inte längre behöver springa.

Jag har sprungit färdigt.

Jag har kämpat färdigt
för stunden.

Jag har ingenting kvar att bevisa
för världen,
för mörkret
eller för mig själv.

Nu måste jag vila.

Inte därför att jag har förlorat.

Utan därför att jag överlevde.

Jag måste vila
för människan som gick hela vägen.

För kroppen som bar henne
när vägen blev omänsklig.

För hjärtat som fortsatte slå
genom rädsla och sorg.

För lungorna
som fortfarande söker luften.

Jag ska inte hata min kropp
för att den är trött.

Jag ska inte fråga den
varför den inte längre orkar
som förr.

Jag ska lägga handen mot den
och säga:

Jag vet.

Jag var där.

Jag minns också vägen.

Och när lufthungern kommer
ska jag försöka minnas
att jag inte längre befinner mig
på flykt.

Jag är här.

På andra sidan.

Trött.

Sårad.

Levande.

Och kanske är vilan
inte ett avbrott från livet.

Kanske är den
det ömmaste sättet
att fortsätta välja det.

Så låt mig vila nu.

Låt världen röra sig
utan mig en stund.

Låt träden vaja,
låt kvällarna komma,
låt stjärnorna tändas
utan att jag behöver göra någonting
annat än att finnas.

Jag har vandrat långt.

Jag har vandrat genom mörker.

Jag har vandrat nära gränsen
mellan liv och död.

Och när döden frågade
om jag var färdig,

svarade någonting inom mig:

Nej.

Det svaret bär jag fortfarande.

Men nu säger samma röst
något annat.

Mycket stillare.

Nästan som en viskning:

Du överlevde.

Nu får du vila.

 

Z B S

När kampen tystnar

25 aug. 2026

Det finns en frid i mig nu. Inte den frid som kommer av att livet blev enkelt. Inte heller den som föds ur glömska. Jag har inte glömt. Jag har bara slutat kämpa mot det som redan har hänt.

Det tog mig nästan ett helt liv att förstå skillnaden. Så länge trodde jag att styrka betydde att fortsätta. Att resa sig ännu en gång. Att bära lite till. Att möta nästa storm med huvudet högt och säga: Du får inte besegra mig.

Och jag reste mig. Gång på gång. Tills jag en dag förstod att också den starka människan blir trött.

Inte bara trött i kroppen. Det finns en annan trötthet. En gammal trötthet. Den bor någonstans mycket djupare. Den kommer av alla nätter då man har vakat, alla människor man har försökt rädda, alla förluster man har överlevt, alla gånger man har varit rädd och ändå fortsatt framåt. Den kommer av att alltför länge ha levt beredd på nästa storm.

Och kanske är det först när stormen tystnar som man förstår hur trött man egentligen är.

Jag känner den tröttheten nu. Ibland vill jag bara lägga ner allting. Inte livet. Bördorna. Ansvaret. Kampen. Behovet av att alltid vara stark.

Jag vill få sätta mig någonstans där ingen behöver någonting av mig och bara betrakta hur kvällsljuset faller genom ett fönster. Jag vill höra vinden utan att den betyder fara. Jag vill höra tystnaden utan att vänta på att den ska brytas. Jag vill vila utan att först behöva förtjäna vilan.

Och mitt i denna stora trötthet finns något märkligt.

Frid.

Kanske därför att jag inte längre kräver av mig själv att jag ska besegra det förflutna. Det går inte att besegra. Det går bara att låta det få sin plats och sedan fortsätta leva bredvid det.

Jag har slutat fråga livet varför vissa saker hände. Jag behöver inte längre alla svar. Det finns frågor som kommer att följa mig till slutet, och jag kan leva med dem nu.

Jag har också slutat föra krig mot människan jag en gång var. Hon gjorde vad hon kunde. Hon överlevde med de redskap hon hade. Hon älskade när hon kunde ha blivit hård. Hon skapade när hon kunde ha tystnat. Hon fortsatte när hon ibland inte visste varför.

Nu vill jag inte kräva mer av henne. Jag vill låta henne vila.

Kanske är det detta frid betyder för mig. Inte lycka varje dag. Inte frånvaro av sorg. Inte att alla sår har läkt. Utan frånvaron av kriget inom mig.

Jag behöver inte längre springa ifrån mörkret. Jag behöver inte heller besegra det. Jag kan sätta mig bredvid det. Jag känner det. Jag känner igen det. Men jag vet också att mörkret inte är hela jag.

Det finns fortfarande ljus. Det finns kärlek. Det finns människor jag älskar. Det finns ord som ännu inte är skrivna och bilder som ännu inte har fått sina färger. Det finns morgnar då världen fortfarande förundrar mig.

Och ändå är jag trött. Så oerhört trött ibland.

Förr skulle jag kanske ha betraktat den tröttheten som ett nederlag. Nu gör jag inte det. Kanske är den bara kroppens och själens sätt att säga: Nu räcker det. Du behöver inte kämpa just nu. Du får vila.

Och för första gången försöker jag lyssna.

Jag behöver inte veta vart varje väg leder längre. Jag behöver inte hinna allting. Jag behöver inte bära varje människa jag möter. Jag behöver inte förändra hela världen för att mitt liv ska ha haft mening.

Jag får bara finnas här. I detta ögonblick. Med allt som varit. Med allt som fortfarande är. Med min sorg och min tacksamhet. Med mitt mörker och mitt ljus. Med min stora trötthet. Och med den märkliga, stilla frid som trots allt har funnit mig.

Kanske är friden inte slutet på vandringen.

Kanske är den bara platsen där vandraren äntligen vågar sätta ner sin packning.

Inte för att ge upp.

Utan för att vila.

Och upptäcka att världen fortsätter att andas även när hon själv för en stund står stilla.

Z B S 

Att förlåta mig själv

20 aug. 2026

Jag har vandrat genom mycket mörker. Det finns människor jag har behövt förlåta för sådant som aldrig borde ha hänt. Det finns handlingar som förändrade mitt liv, ord som stannade kvar långt efter att rösterna tystnat och sår som jag under många år trodde skulle vara en del av mig för alltid.

Jag har burit vrede.

Jag har burit sorg.

Jag har frågat varför.

Och någonstans längs vägen förstod jag att förlåtelse inte betyder att det som hände var rätt.

Det betyder inte att jag glömmer.

Det betyder inte heller att jag befriar någon från ansvaret för det de gjorde.

För mig blev förlåtelsen något annat.

Den blev ett sätt att inte längre låta det förflutna äga mitt inre.

Jag ville inte bära deras mörker längre.

Så jag lade ner det.

Inte på en gång. Inte genom någon plötslig uppenbarelse. Förlåtelsen kom långsamt, nästan omärkligt, efter år av kamp. Ibland trodde jag att jag hade nått fram, bara för att upptäcka att sorgen fortfarande fanns där.

Men en dag förstod jag att den människa jag hade svårast att förlåta inte var någon av dem.

Det var jag.

Jag behövde förlåta kvinnan som stannade för länge.

Kvinnan som tvivlade på sitt eget värde.

Kvinnan som accepterade sådant hon aldrig skulle ha accepterat för någon hon älskade.

Jag behövde förlåta mig själv för alla gånger jag gjorde mig mindre för att andra skulle få plats.

För alla gånger jag teg när någonting inom mig skrek.

För alla gånger jag sökte efter mitt värde i andra människors ögon.

Och mest av allt behövde jag förlåta mig själv för att jag under så många år inte älskade den människa som följde mig genom allting.

Mig själv.

Det märkliga är att jag kunde känna en nästan gränslös kärlek till andra.

Till mina barn.

Till människor som behövde mig.

Till livet, trots allt.

Till konsten.

Till orden.

Till djuren, naturen och den obegripliga värld som hela tiden fortsatte att fascinera mig.

Jag kunde se skönheten och värdet i nästan allt levande.

Men när jag vände blicken mot mig själv blev jag hårdare.

Jag såg mina brister.

Mina misstag.

Mina misslyckanden.

Jag såg allt jag borde ha förstått tidigare, allt jag borde ha lämnat, allt jag borde ha sagt nej till.

Jag såg människan jag inte hade lyckats skydda.

Men jag såg inte det mest uppenbara:

att också hon behövde min kärlek.

Kanske var det den sista människan jag behövde rädda.

Inte från världen.

Utan från min egen dom.

Så småningom började jag betrakta henne annorlunda.

Kvinnan jag varit.

Den unga flickan.

Modern.

Den rädda.

Den starka.

Den sårade.

Den trotsiga.

Den som föll.

Den som reste sig.

Jag slutade fråga henne:

Varför gick du inte?

Varför förstod du inte?

Varför tillät du detta?

Och började i stället fråga:

Hur orkade du?

Hur orkade du fortfarande älska?

Hur kunde du fortfarande se skönhet?

Hur kunde du fortsätta skapa när livet omkring dig ibland föll sönder?

Hur kunde du efter allt detta fortfarande vakna och känna tacksamhet inför ännu en morgon?

Där någonstans förändrades någonting.

Jag började förstå att självförlåtelse kanske inte handlar om att sudda ut den människa man varit.

Det handlar om att gå tillbaka och hämta henne.

Att sätta sig bredvid henne i mörkret.

Att inte överge henne en gång till.

Och säga:

Jag ser dig nu.

Du behöver inte förtjäna min kärlek.

Du har den redan.

Jag har förlåtit mycket i mitt liv.

Inte allt är glömt.

Inte allt är läkt.

Och vissa handlingar kommer alltid att vara oförlåtliga i den meningen att de aldrig kan göras ogjorda eller förklaras bort.

Men jag vill inte längre leva med hatet som följeslagare.

Jag har burit tillräckligt.

Det finns en tid för vrede.

En tid för sorg.

En tid för kamp.

Men det måste också få finnas en tid då människan lägger ner det hon inte längre behöver bära.

Jag tror att jag har kommit dit nu.

Jag kan se tillbaka på kvinnan jag en gång var utan att döma henne.

Jag kan se hennes rädsla och ändå älska henne.

Jag kan se hennes misstag och hålla om henne.

Jag kan se alla gånger hon inte förstod sitt eget värde och säga det hon själv aldrig kunde säga:

Du var värd att älskas också.

Kanske är detta den största förlåtelsen i mitt liv.

Inte att jag har förlåtit världen för allt den gjorde mot mig.

Utan att jag till sist har förlåtit mig själv för att jag så länge glömde att också jag var en del av den värld jag ville älska.

Och kanske är det först nu jag förstår:

Jag behöver inte längre söka efter vägen hem.

Jag är redan där.

Z B S

Överfallet

18 aug. 2026

Överfallet

Ibland kan årtionden lägga sig mellan människan och det som en gång hände. Ändå finns det ögonblick som tiden inte förmår röra. De ligger kvar inom oss med en märklig skärpa – ett ljud, en lukt, ett rum, en blick. Kroppen minns sådant som tanken ibland har tvingats glömma. För mig är trettonhelgen ett sådant minne.

Det var då mitt liv för första gången på allvar hotades. Det var då jag förstod hur fullständig hjälplösheten kan vara när en annan människa bestämmer sig för att ta makten över ens liv.

Min före detta man hade sagt att han befann sig utomlands.

Men någonting inom mig trodde honom inte.

Jag kunde inte förklara det. Det fanns bara en växande oro, en känsla av att någonting var fel. När han en dag ringde från dolt nummer sade han återigen att han befann sig utomlands.

Men genom telefonen hörde jag ett upprop från ett tåg.

Och då visste jag.

Jag minns att jag den dagen befann mig i staden för att göra i ordning mitt hår. Mina flickor och min faster var med mig. Hemma fanns mina pojkar.

Ångesten växte för varje timme.

På bilfärden hem blev den så stark att jag var tvungen att stanna bilen för att kräkas.

Det var inte längre vanlig rädsla.

Det var en domedagskänsla.

Som om hela mitt väsen försökte varna mig för någonting som ännu inte hade hänt.

När vi kom hem fick jag veta att han hade setts på flera platser i samhället. Min faster, som själv hade blivit hotad av honom, lämnade huset ganska snart.

Jag skickade också bort pojkarna.

Kvar blev jag med mina minsta flickor.

Jag låste dörrarna.

Sedan vakade jag.

Hela natten låg flickorna hos mig medan jag lyssnade efter ljud. Varje rörelse utanför huset fick kroppen att spännas.

Men ingenting hände.

Morgonen kom.

Och med morgonen kom nästan en känsla av lättnad.

Det hade snöat ymnigt under natten. Jag gick ut och skottade. En sådan vardaglig handling. Snöskyffeln genom den tunga snön. Kylan mot ansiktet. Ett hus som såg ut som vilket hus som helst.

När jag var färdig gick jag in och gjorde frukost åt flickorna.

Och då öppnades plötsligt köksdörren.

Dörren som ledde mot tvättstugan och husets andra entré.

Där stod han.

Till synes alldeles lugn.

Han sade att han ville tala med mig.

Min första tanke var:

Hur kom han in?

Jag hade samlat in hans nycklar. Jag visste att han inte skulle kunna komma in i huset.

Ändå stod han där.

Jag visade inte min rädsla.

Jag sade lugnt att vi kunde prata när jag hade klätt på flickorna och satt på barn-tv åt dem.

Han satte sig på en stol i köket.

Jag skyndade mig att klä barnen och föra dem till tv-rummet.

Inuti mig växte paniken.

Men jag fick inte visa den.

När jag återvände till köket började vi prata. Jag minns inte längre vad vi sade till varandra. Orden har försvunnit ur mitt minne.

Efter en stund sade han att han behövde gå ut och röka.

Jag väntade i köket.

När han kom tillbaka berättade han att huvudledningen för vattnet i tvättstugan läckte kraftigt. Han frågade om jag ville komma och titta och om vi behövde kalla på hjälp.

Just den vattenledningen hade länge varit ett problem.

Därför reagerade jag inte.

Jag följde med honom in i tvättstugan.

Sedan minns jag knytnäven mot mitt huvud.

Och därefter –

ingenting.

Ett mörker i minnet.

Någonstans finns också hans ord kvar.

Allt är ditt fel.

Jag har aldrig älskat någon så mycket som dig.

Sedan finns ingenting.

Nästa minnesbild är golvet.

Jag ligger på tvättstugegolvet.

Jag känner mig märkligt varm.

Och blöt.

På andra sidan dörren hör jag mina små flickor.

De försöker komma in.

Han står ovanför mig och betraktar mig.

Flickornas försök att öppna dörren blir allt intensivare och jag ber honom släppa in dem.

Till slut öppnar han.

Den minsta flyger mot mig och lägger sig över min kropp.

Fyraåringen stannar en bit ifrån.

Hon gråter tyst.

Hennes blick vandrar mellan sin pappa och mig.

Fram och tillbaka.

Som om hon försöker förstå en verklighet som inget barn ska behöva förstå.

Jag samlar ihop de krafter jag har kvar och lyckas resa mig. Jag tar den minsta i famnen och håller den andra flickans lilla hand i min.

Vi går genom köket.

Genom hallen.

Fram till trappan.

Jag tar ett steg i taget.

Jag tänker att jag är så blöt.

Jag måste bada.

Jag måste tvätta mig.

Efter några trappsteg känner jag någonting i munnen.

Tänder.

De faller en efter en.

Ändå fortsätter jag uppför trappan.

I badrummet låser jag dörren.

Jag tappar upp vatten i badkaret och tar fram leksaker åt flickorna. Mitt i allt känner jag en nästan absurd tacksamhet över att badrummet är så stort att barnen kan leka på golvet.

Jag sätter mig på bänken.

Vyssjar dem.

Säger att allting kommer att bli bra.

Jag ser nästan ingenting. Synen är suddig. Huvudet känns som om det ska sprängas och varje andetag gör ont.

Ansiktet värker.

Munnen värker.

Hela kroppen värker.

Men jag har ännu inte vågat se mig i spegeln.

När jag börjar ta av mig kläderna ser jag blodet.

Överallt.

På kroppen.

I håret.

I ansiktet.

Människan i spegeln är en främling. Ansiktet är så svullet att jag knappt känner igen mig själv. Jag ser nästan inte mina ögon. Flera tänder är borta. Andra är avslagna.

Allting är blod.

Jag lägger mig i badvattnet.

Och då kommer insikten.

Han är kvar.

Hur ska vi komma ut?

Min mobil ligger nere i köket.

Hur ska jag kunna fly med två små barn?

Efter badet klär jag på mig och flickorna så ljudlöst jag kan.

Sedan går vi ner.

Jag bär båda barnen i famnen.

Jag ser honom inte.

Under trappan står barnvagnen.

Jag sätter flickorna i den och stoppar våra skor under vagnen. Sedan börjar jag försiktigt dra den genom hallen.

Centimeter för centimeter.

Mot ytterdörren.

Jag når fram.

Lägger handen på handtaget.

Och då kommer hans hand över min.

Han låser dörren.

Flickorna börjar gråta.

Jag försöker trösta dem samtidigt som jag talar lugnt med honom.

Han säger åt mig att sätta mig i soffan med barnen.

Jag gör som han säger.

Nu ser jag paniken hos honom. I ögonen. I rörelserna. I hela hans kropp.

Han säger att jag inte får lämna huset utan honom. Om jag går kommer jag att anmäla honom. Då kommer han att få ett ännu längre fängelsestraff, eftersom han redan i april ska börja avtjäna ett straff för tidigare brott mot mig.

Jag försöker förhandla.

Jag lovar att inte kontakta polisen.

Jag säger vad jag tror att jag måste säga för att få ut mina barn.

Men han lyssnar inte.

Smärtan är nu så svår att jag knappt kan prata.

Jag har svårt att hålla mig vaken.

Flickorna somnar bredvid mig i soffan.

Och jag känner hur också jag försvinner bort.

Jag vill bara sova.

Plötsligt väcker han mig.

Han säger att han har ett möte i Stockholm. Han ska hämta någonting och kan inte lämna oss ensamma hemma.

Vi måste följa med.

Jag minns att han klädde mig i slöja och solglasögon.

Hur jag sedan lyckades gå hela vägen till tåget vet jag inte.

Vägen var lång.

Jag brukade senare kalla den för Golgata.

Men vi kom fram.

På tåget minns jag särskilt en tågvärd.

Hon betraktade mig länge.

Det var någonting i hennes blick som fick mig att tänka att hon kanske förstod.

Att hon såg någonting bakom slöjan och glasögonen.

Att hon såg människan bakom masken.

Vi kom till Upplands Väsby, där han träffade någon som hade med sig paket från hans hemland.

På vägen tillbaka, när tåget närmade sig Uppsala, började jag planera.

Jag skulle ta barnen.

Försvinna bland människorna.

Bara resa mig och gå.

Men han höll hårt i den ena flickan.

Som om han hade läst mina tankar.

Flyktvägen stängdes igen.

När vi kom hem tog jag barnen till sovrummet.

Äntligen fick jag lägga mig ner.

Men han lämnade mig inte.

Han satte sig på en stol bredvid sängen.

Och tittade på mig.

Allt jag tänkte var att jag inte fick förlora kontrollen.

Jag fick inte släppa flickorna ifrån mig.

Samtidigt visste jag att något var allvarligt fel med min kropp. Varje andetag gjorde ont. Jag hostade blod. Jag hade svårt att hålla mig vaken.

Till slut somnade jag.

När jag vaknade hade jag frossa.

Han satt fortfarande på stolen.

Och betraktade mig.

Nu sade han att han skulle ta hand om mig.

Han skulle tvätta mina sår.

Lägga om dem.

Ge mig medicin.

När jag försökte resa mig föll jag tillbaka mot sängen av yrsel och svaghet.

Han sade åt mig att ligga kvar.

Han kunde vårda mig där.

De närmaste dagarna finns nästan inte i mitt minne.

De har sjunkit undan i ett töcken av smärta, rädsla och medvetslös sömn.

Mina andra barn kom hem.

Till dem berättade han att jag hade gjort ett felsteg i trappan och fallit från övervåningen ända ner till bottenplanet.

Min mobil, sade han, hade gått sönder när jag föll.

Och han hade lovat att stanna kvar hos oss för att ta hand om mig.

Så skapades berättelsen om vad som hade hänt.

En annan berättelse än sanningen.

Och medan min kropp långsamt försökte läka levde jag instängd tillsammans med den människa som hade skadat den.

Veckorna gick.

Jag minns hans omvårdnad.

Jag minns rädslan.

Jag minns hur gränsen mellan omsorg och fångenskap upplöstes till någonting nästan ofattbart.

När jag blev starkare sade han att jag inte fick lämna huset.

Han skulle stanna hos oss tills det var dags för honom att börja avtjäna sitt fängelsestraff i april.

Till en början gjorde jag flyktplaner.

Om och om igen tänkte jag:

Hur får jag ut barnen?

Hur kommer vi härifrån?

Men tiden gick.

Och någonstans förändrades någonting inom mig.

Jag slutade tänka på hur jag skulle fly just den dagen.

I stället började jag tänka på april.

På dagen då dörren till slut skulle stängas bakom honom.

På vad jag skulle göra när han inte längre kunde kontrollera vart jag gick, vem jag talade med eller vilken sanning jag berättade.

Jag började planera för tiden efter honom.

Kanske var det där, mitt i fångenskapen, som någonting inom mig trots allt vägrade att dö.

Inte kroppen – den försökte fortfarande bara överleva.

Inte rädslan – den fanns överallt.

Utan den lilla, envisa delen av människan som fortfarande kunde föreställa sig en morgondag.

Jag visste ännu inte hur mitt liv skulle se ut.

Jag visste inte vilka spår denna tid skulle lämna i mig.

Jag visste bara en sak.

Det fanns fortfarande ett efter.

Och så länge jag kunde föreställa mig detta efter, hade han inte tagit allt ifrån mig.

Z B S

Kärleken var större

16 aug. 2026

Det finns ögonblick som inte tar slut när de är över. De fortsätter att leva någonstans i kroppen, utanför den vanliga tiden. Ett ljud kan öppna dörren till dem. En lukt. Snö som faller genom skenet från en gatlykta. Ett tåg som hörs långt borta i vintermörkret.

Och plötsligt står jag där igen.

På en perrong med tre barn omkring mig.

Ett, fyra och nio år.

Jag minns att jag räknade deras mössor.

En. Två. Tre.

Som om räknandet kunde hålla världen samman.

Sedan rösten.

Hans röst.

Och därefter knuffen.

Jag minns inte fallet som ett sammanhängande skeende. Jag minns fragment. Metall. Grus. Kyla. Det annalkande dånet från tåget. Kroppen som reagerade innan tanken hann förstå att jag kunde dö.

Och jag minns barnens skrik.

Kanske är det framför allt deras skrik jag har burit med mig.

Jag tog mig undan tåget. Jag tog mig över det andra spåret och uppför den snötäckta slänten. Jag sprang mot barnen och drog dem intill mig.

Tre små kroppar.

Tre liv som var större än min rädsla.

Runt omkring oss stod människor och såg.

Ingen kom fram.

Snön fortsatte att falla.

Det har gått lång tid sedan dess, men ibland har jag tänkt att just den perrongen rymmer mycket av det jag senare försökt förstå om mitt liv.

Inte därför att jag överlevde.

Utan därför att jag fortsatte.

Det är inte samma sak.

Jag tror inte längre på berättelsen om människan som besegrar sitt mörker. Det finns mörker som inte låter sig besegras. Det finns händelser som inte kan försonas genom vackra ord och sår som inte försvinner därför att åren går.

Det som hände den dagen blev inte mindre verkligt för att jag överlevde.

Rädslan blev inte en illusion.

Ondskan blev inte god.

Och jag blev inte osårbar.

Jag fortsatte ändå.

Under många år trodde jag kanske att det berodde på styrka. Att jag hade rest mig därför att jag var stark. Att överlevnaden var någon sorts seger.

Nu tänker jag annorlunda.

Jag reste mig därför att jag älskade.

På perrongen hade kärleken tre ansikten.

Tre barn stod i snön och ropade efter mig.

Men senare skulle kärleken få många fler ansikten.

Den skulle finnas i människor som höll min hand när världen blev för tung. I ord jag skrev när jag inte längre kunde tala. I färger som växte fram på en duk. I ett träd mot kvällshimlen. I musik. I ett skratt. I den märkliga erfarenheten av att vakna efter en natt av förtvivlan och upptäcka att morgonen ändå hade kommit.

Kärleken tog inte bort mörkret.

Det är viktigt för mig att säga.

Den gjorde inte det som hänt ogjort. Den gav mig inte tillbaka de delar av livet som gått förlorade. Den suddade inte ut rädslan eller minnet av järnvägsspåret under mina händer.

Men den gjorde något annat.

Den gjorde världen större än det som hade gjorts mot mig.

Det tog mig lång tid att förstå skillnaden.

Om mörkret hade varit hela sanningen om människan, skulle jag kanske ha slutat tro på livet för länge sedan.

Men överallt fann jag motsatsen.

Ömhet.

Skönhet.

Människor som älskade utan att kräva.

Barn som somnade trygga mot min kropp.

Ord som väntade på att bli skrivna.

Ett universum som fortsatte att öppna sig över mig varje natt, ofattbart och oändligt, som om det viskade att ingen människas grymhet någonsin kan vara större än själva existensen.

Jag bär fortfarande perrongen inom mig.

Kanske kommer jag alltid att göra det.

Men jag bär också ögonblicket när jag nådde barnen.

Den lilla handen som sträcktes mot mig.

Armarna omkring deras kroppar.

Doften av vinter i deras hår.

Och någonstans där finns svaret på varför jag fortfarande är här.

Inte därför att jag besegrade mörkret.

Inte därför att jag var starkare än det.

Utan därför att mörkret, hur djupt det än blev, aldrig var allt.

Kärleken fanns också där.

Och kärleken var större.

Z B S

Det som alltid har vetat

14 aug. 2026

Det finns något inom mig
som aldrig har frågat.

Något som bara vet.

Det fanns där redan
innan jag kunde ge världen namn,
innan jag förstod tiden,
innan jag visste
att människan hade byggt murar
mellan det synliga
och det osynliga.

Som barn kunde jag känna det.

I kvällens långsamma skymning,
i doften av regn mot varm jord,
i trädens rörelser
när ingen vind tycktes blåsa.

Jag kunde stå ensam
under stjärnorna
och känna en märklig visshet:

att jag hörde samman
med något
jag ännu inte kunde förstå.

Sedan kom livet.

Åren lärde mig ord,
förklaringar,
gränser.

De lärde mig
att mäta världen,
väga den,
dela upp den,
ge varje ting ett namn.

Men någonstans inom mig
fortsatte barnet att lyssna.

Hon visste
att verkligheten inte upphör
där våra sinnen upphör.

Hon visste
att tiden kanske bara är
det sätt på vilket människan
försöker förstå evigheten.

Och genom hela livet
har jag återvänt till henne.

Genom böcker.

Genom konsten.

Genom kärleken.

Genom sorgen.

Genom de nätter
då allt jag trodde var jag
föll sönder
och lämnade mig ensam
inför existensen.

Jag trodde länge
att jag sökte efter Gud.

Sedan trodde jag
att jag sökte efter sanningen.

Nu vet jag inte längre
vad jag söker.

Och kanske
är det själva insikten.

För hur skulle det gränslösa
kunna rymmas i ett ord?

Hur skulle evigheten
kunna beskrivas
av en varelse
som räknar sina dagar?

Jag vet bara
att när jag lägger handen
mot en gammal trädstam
är den inte död materia.

När jag håller en sten
i min hand
håller jag något
som har färdats genom tider
jag aldrig kommer att förstå.

När jag ser havet
ser jag inte vatten.

Jag ser rörelse.

Minnet av regn.

Moln som blivit floder,
floder som blivit hav,
hav som åter stigit mot himlen.

Ingenting står stilla.

Inte stenen.

Inte kroppen.

Inte stjärnan.

All materia pulserar
i den stora rörelse
vi kallar verklighet.

Och mitt i denna rörelse
har jag fått vara människa.

En liten stund.

Ett hjärta som slår
mellan två evigheter.

Ett medvetande
som öppnar sina ögon
mitt i kosmos
och frågar:

Vad är detta?

Kanske är det universum
som frågar genom mig.

Kanske är min längtan
inte en längtan bort härifrån,
utan en längtan djupare in.

In i materien.

In i medvetandet.

In i det heliga
som finns gömt
i det alldagliga.

För jag behöver inte längre
söka heligheten
på avlägsna platser.

Den finns här.

I andetaget.

I huden.

I ljuset över golvet
en tidig morgon.

I människan jag möter.

I djuret som ser på mig.

I fröet som spricker
under jorden
och söker sig mot solen
utan att någon har berättat
var solen finns.

Det är kanske detta
jag försökt förstå
hela mitt liv:

att vi inte är betraktare
av skapelsen.

Vi är skapelsen.

Samma materia
som en gång brann
i stjärnornas inre
vandrar nu genom våra kroppar.

Vi bär kosmos
utan att märka det.

Och kanske är döden
inte motsatsen till detta.

Kanske är den bara
ännu en dörr
i materiens ändlösa förvandling.

Jag vet inte.

Och jag behöver inte veta.

Det är där friden finns.

Inte i vissheten
om vad som väntar,

utan i vördnaden
inför det jag aldrig
kommer att kunna förstå.

Jag har sökt hela livet.

Och nu,
när jag ser tillbaka,
förstår jag något märkligt:

Sökandet förde mig inte
till en främmande plats.

Det förde mig tillbaka.

Till barnet
som stod under stjärnorna.

Till tystnaden.

Till förundran.

Till den ordlösa vissheten
som fanns där
innan världen lärde mig
att tvivla på den.

Och när natten kommer
kan jag fortfarande känna henne
någonstans inom mig.

Hon står där
under samma oändliga himmel.

Hon frågar ingenting.

Hon behöver inga bevis.

Hon ser upp mot stjärnorna
som om hon känner igen dem.

Och jag förstår äntligen
vad hon försökte säga mig:

Du är inte ensam
i universum.

Du är inte ens
skild från det.

Du är en rörelse i dess materia,
ett ögonblick i dess tid,
en tanke i dess ofattbara djup.

Och när din stund är över
kommer världen fortsätta
att pulsera genom det
som en gång var du.

Därför är ingenting obetydligt.

Därför är ingenting
bara materia.

Därför kan ett enda andetag
vara heligt.

Och efter alla dessa år
av frågor
har jag slutligen återvänt
till den plats
där sökandet började.

Inte med svaret.

Utan med friden.

Jag står åter
under den stora stjärnhimlen,

och någonstans inom mig
står fortfarande barnet
bredvid mig.

Nu behöver hon inte längre
viska.

För jag har äntligen blivit
tillräckligt stilla
för att höra:

Det du sökte
var aldrig långt borta.

Det fanns i stenen.
I trädet.
I stjärnan.
I mörkret.
I ljuset.

Och hela tiden
fanns det också
i dig.

Z B S

Bortom tidens rand

8 aug. 2026

Jag har varit en sökare
så länge jag kan minnas.

Redan som barn
anade jag sprickorna i verkligheten,
de tunna öppningarna
mellan det synliga
och det som inte låter sig förklaras.

Jag såg världen,
men kände att världen var större
än det ögat kunde omfatta.

Som om träden visste något.
Som om stenen vilade
i en uråldrig kunskap.
Som om vinden bar budskap
från platser utan namn.

Och jag lyssnade.

Inte för att någon hade lärt mig det,
utan för att något inom mig
redan mindes.

Jag har sökt genom åren,
genom människor och böcker,
genom kärlek och förlust,
genom nattens svarta rum
och morgonens första ljus.

Jag har sökt i religioner,
i tanken,
i konsten,
i tystnaden.

Men kanske sökte jag aldrig
efter en sanning.

Kanske försökte jag bara
återvända till den.

För min verklighet
har aldrig slutat vid kroppens gräns.

Den sträcker sig bortom tiden,
bortom rummet,
bortom orden vi använder
för att hålla det obegripliga stilla.

Jag tror inte längre
att materien är stum.

Jag känner hur allt pulserar.

Stenen.
Vattnet.
Trädet.
Blodet under huden.
Stjärnornas avlägsna eld.

Allt rör sig.
Allt förändras.
Allt bär mysteriet inom sig.

Och därför är allt heligt.

Inte bara templen.
Inte bara bönen.
Inte bara det människan
har givit ett heligt namn.

Ett grässtrå är heligt.

En åldrande hand.

Regnet mot ett fönster.

Ett barns förundran.

En människa som gråter ensam
och ändå reser sig
när morgonen kommer.

Till och med mörkret
bär något heligt inom sig,
för också där
kan en människa upptäcka
det ljus som ingen annan
kan tända åt henne.

Så många år har jag vandrat
för att förstå det
jag redan anade som barn.

Att jag inte är skild
från det jag betraktar.

Att universum inte bara finns
ovanför mitt huvud.

Det finns inom mig.

Atomerna i min kropp
är resenärer genom kosmos,
och för ett kort ögonblick
har de blivit jag.

Sedan fortsätter de.

Kanske är det därför
jag inte längre fruktar
tidens rörelse som förr.

Jag tillhör något
som tiden inte kan äga.

Jag är ett ögonblick,
men också en del av evigheten.

En kropp,
men också ett mysterium.

En ensam människa,
men aldrig helt åtskild
från allt som lever,
har levt
och ännu väntar på att födas.

Och efter ett helt liv av sökande
har något inom mig blivit stilla.

Inte därför att jag har fått
alla svar.

Utan därför att jag inte längre
behöver dem.

Jag kan stå inför mysteriet
utan att kräva
att det avslöjar sig.

Jag kan lägga handen mot ett träd
och känna vördnad
utan att förklara varför.

Jag kan se natthimlen
och veta
att min litenhet inte gör mig obetydlig.

Tvärtom.

Jag är här.

Just nu.

I denna ofattbara väv
av materia, medvetande,
tid och oändlighet.

Och den insikt
som började gro
i barnet jag en gång var
har äntligen fått slå ut:

Jag behöver inte finna
min plats i universum.

Jag har aldrig varit
utanför det.

Och där,
bortom tidens rand,
bortom rädslan,
bortom människans rastlösa behov
av att veta,

vilar jag nu
i min egen sanning.

Inte som den som funnit svaret.

Utan som den
som äntligen förstått
att själva mysteriet

är heligt.

Z B S

En ny tid och en ny era i mitt konstnärsskap

3 aug. 2026

Ögonblick och Evighet

Ibland föds en plats där orden får andas och färgerna får tala.

Ögonblick och Evighet är min nya konst- och författarblogg – ett rum där måleri, poesi och berättelser möter livets stora frågor. Här skriver jag om det sköra och det starka, om mörker och hopp, om kärleken, ensamheten och den människa vi är bakom alla masker.

Det är en plats för eftertanke, där varje målning och varje text bär spår av en livsresa genom både ljus och skuggor.

Om du vill följa mitt konstnärskap och mitt författarskap är du varmt välkommen att besöka www.ögonblick-och-evighet.se. Kanske finner du där ett ögonblick som stannar kvar – och blir en del av din egen evighet.

Frid i gryningsljuset

1 aug. 2026

Jag jagar inte längre morgondagen.

Jag sörjer inte längre
gårdagen.

Jag lever
i detta andetag.

Här.

Nu.

Och för första gången
på mycket länge
är det nog.

Mörkret finns kvar
i minnets djupaste rum.

Jag minns fortfarande
hatets ansikten,
hotens kalla andetag,
våldets brutala språk
och sjukdomarna
som lämnade sina spår
i både kropp och själ.

Jag bär ärr.

Men jag bär dem
inte längre som bojor.

Jag bär dem
som bevis
på att livet
inte lyckades besegra kärleken.

Jag trodde
att frid var ett liv
utan smärta.

Nu vet jag
att frid är att smärtan
inte längre bestämmer
vem jag är.

Jag trodde
att Gud hade lämnat mig
i den mörkaste natten.

Nu ser jag
att det var Han
som höll mig uppe
när mina ben inte längre bar.

Han var styrkan
i mina darrande händer.

Han var modet
när jag skyddade mina barn.

Han var hoppet
när jag själv
inte längre kunde känna det.

Och nu...

nu behöver jag inte längre kämpa
för att bevisa
att jag är stark.

Jag behöver bara vara.

Jag behöver bara andas.

Jag behöver bara leva.

Varje morgon
är inte längre
en kamp för att överleva.

Den är en gåva.

Jag ser himlen
med nya ögon.

Jag hör vinden
som en viskning av nåd.

Jag känner solen
som en stilla välsignelse
över ett hjärta
som trodde
att det aldrig mer
skulle kunna vila.

Och nu vet jag...

att frid
inte är frånvaron av stormar.

Frid är vissheten
att Gud satt bredvid mig
i varje storm.

Att Han aldrig lämnade
min sida.

Att när jag trodde
att jag gick ensam,

så gick vi två.

Och mitt hjärta
som så länge
levde i sorg,

har äntligen
lärt sig
att vila.

Jag är inte densamma
som gick in i mörkret.

Jag har blivit född
en gång till.

Inte till ett liv
utan sår,

utan till ett liv
där såren
inte längre talar högst.

Nu talar friden.

Nu talar kärleken.

Nu talar Gud.

Och för första gången
på mycket länge

är jag hemma.

Z S B