11 maj 2026
Jag trodde länge
att tystnaden betydde frånvaro.
Att de mörka nätterna,
de ändlösa frågorna,
den bottenlösa tröttheten i själen
var bevis på att jag hade lämnats ensam
i en värld utan svar.
Så jag vandrade långt bort från mig själv.
Bar mitt hjärta som en släckt lykta,
och kallade tomheten för verklighet
för att den gjorde minst ont att tro på.
Men någonting fortsatte ändå
att viska genom mörkret.
Inte högt.
Inte som åska eller eld.
Mer som vinden genom träden om natten,
som en hand över pannan hos den som gråter.
Och när jag till slut stannade upp —
när jag inte längre orkade fly
från sorgen, från längtan, från mig själv —
förstod jag:
Jag hade aldrig varit övergiven.
Inte en enda natt
hade jag burit smärtan ensam.
Inte en enda gång
hade mina tårar fallit obemärkta mot marken.
Det fanns en närvaro där hela tiden,
tålmodig som gryningen,
mjuk som ljuset genom ett fönster i morgonstillhet.
Och plötsligt blev tron
inte längre något jag behövde bevisa.
Inte regler.
Inte rädsla.
Inte svar på allt som gör ont.
Bara vila.
En stilla visshet om
att jag är hållen även när jag darrar.
Att jag får vara liten
utan att vara ensam.
Att ödmjukhet inte är att förminska sig själv,
utan att böja sitt hjärta inför det heliga
och känna frid istället för tyngd.
Nu behöver jag inte längre ropa mot himlen
för att bli hörd.
Jag sitter bara i tystnaden ibland
och andas.
Och i den tystnaden
finns ett ljus som inte kräver någonting av mig.
Ett ljus som säger:
“Du har alltid varit älskad.
Även när du inte kunde känna det.”
Z B S
11 maj 2026
Vi är bara lån av stjärnstoft,
tillfälliga namn i universums andedräkt.
Allt vi älskar
bär redan skuggan av sitt avsked,
och ändå fortsätter hjärtat
att öppna sig mot världen
som en blomma som vet
att vintern finns.
Livet går inte sönder plötsligt.
Det försvinner i små rörelser:
en röst man en dag inte längre hör,
ett kök där ingen längre väntar,
ett fotografi som bleknar långsamt
medan minnet försöker hålla färgerna kvar.
Vi tror ofta
att tiden är något som passerar oss,
men sanningen är grymmare och vackrare:
det är vi som passerar genom tiden,
som ljus genom gammalt glas.
Och allt vi bygger —
städer, drömmar, löften, kroppar —
är tillfälliga lägereldar i mörkret.
En dag ska våra namn
uttalas för sista gången.
En dag kommer även våra sorger
att bli damm i någon okänd vind.
Men kanske ligger inte tragedin
i att allt tar slut.
Kanske ligger tragedin
i hur sällan vi verkligen ser det medan det pågår.
Hur många gånger har vi inte gått förbi
ett ögonblick som kunde ha varit evigt
om vi bara stannat kvar i det?
En hand mot huden.
Ett skratt genom ett öppet fönster.
Ljuset över ett bord sent på kvällen.
Små mirakel
som redan håller på att försvinna
medan de händer.
Det är därför livet gör ont ibland:
inte för att det är meningslöst,
utan för att det är så outsägligt skört.
Vi är här en kort stund.
Som regn mot asfalt.
Som andetag mot vinterluft.
Som vågor som tror
att de är separata från havet.
Och ändå —
mitt i denna flyktighet —
älskar vi.
Skapar vi.
Drömmer vi.
Sträcker vi våra händer mot varandra
över avgrundens tystnad.
Kanske är det människans största mod:
att veta att allt försvinner
och ändå viska till världen:
“Jag väljer att leva som om varje sekund betyder något.”
Z B S
11 maj 2026
Varje ögonblick är ett frö av evighet
som faller tyst i våra händer
innan vinden hinner kalla det för minne.
Vi lever som om tiden vore oändlig,
som om morgondagen alltid stod kvar
utanför dörren och väntade troget,
men livet är mer likt en låga i regn —
vackert just därför att den darrar.
Så håll kvar blicken lite längre
när någon du älskar ler.
Låt kaffets värme stanna i händerna.
Lyssna till regnet mot rutan
som om världen försökte tala mjukt till dig.
För kanske är det just detta
som är meningen med att vara människa:
inte att äga tiden,
utan att verkligen vara i den.
Varje skratt som delas
är ett litet trots mot mörkret.
Varje hand som möter en annan
säger:
“Jag var här.
Du var här.
Och för ett ögonblick var ensamheten besegrad.”
Ingen av oss vet
hur många soluppgångar som återstår.
Därför är varje kväll helig,
varje andetag en gåva
utan löfte om repris.
Så lev varsamt men lev fullt.
Säg orden innan det blir för sent.
Älska utan att vänta på perfekta dagar.
Och när livet skimrar till —
i fågelsång, i hud, i tystnad, i sorg —
stanna upp.
För detta ögonblick
är inte på väg någon annanstans.
Det är själva livet.
Z B S
27 apr. 2026
Jag trodde jag var ensam i mörkret.
Att varje steg jag tog
var mitt eget—
framtvingat ur en vilja
som vägrade dö.
Jag kallade det styrka.
Jag kallade det överlevnad.
Jag kallade det jag.
Och kanske var det sant—
men bara till hälften.
För nu, när ljuset
försiktigt har återvänt,
ser jag spåren annorlunda.
Inte som en väg
jag kämpade mig igenom,
utan som något som bar mig
när marken försvann.
Jag minns hur jag reste mig
utan kraft.
Hur jag fortsatte
utan hopp.
Hur jag höll fast vid livet
när allt redan var förlorat.
Och jag frågar mig nu—
vem reser sig
utan att ha något kvar?
Vem andas
när luften är borta?
Vem älskar
i ett liv som varit fyllt av hat?
(Paus)
Inte jag ensam.
Aldrig jag ensam.
Du var där—
inte som en röst som ropade mitt namn,
utan som stillheten som inte släppte mig.
Inte som ett mirakel
som tog bort smärtan,
utan som kraften
som lät mig bära den.
Du lämnade mig inte
i hoten,
i våldet,
i rädslan som aldrig ville ge sig av.
Du stod kvar
när alla andra gick.
Och jag—
jag såg Dig inte.
Jag trodde jag var övergiven.
Jag trodde att himlen var tom.
Men nu…
nu känner jag något annat.
Inte som visshet—
utan som en djup, stilla sanning
som inte behöver bevis.
En värme i det som en gång var kallt.
En närvaro i det som kändes tomt.
Och mitt hjärta—
(det hjärta som bar så mycket sorg)
böjer sig nu
inte av skuld
utan av vördnad.
Hur kunde Du stanna
när jag inte ens kunde tro?
Hur kunde Du bära mig
när jag kallade mig ensam?
(Lång paus)
Jag var aldrig ensam.
Aldrig.
Och i den insikten—
finns en glädje
så stilla
och så oändlig
att den nästan gör ont.
En tro som inte längre är blind,
utan född ur mörker
och därför inte kan brytas.
Jag har inte funnit Dig igen—
(Paus, mjukt)
jag har upptäckt
att Du aldrig förlorade mig.
Z B S
19 apr. 2026
Jag trodde jag var ensam i stormen.
Att vinden som slet i mig
var meningslös,
att mörkret jag gick i
inte hade något öga
som såg.
Jag trodde att jag bar allt själv—
mina barn,
min rädsla,
min kropp som aldrig fick vila,
mitt hjärta som slog
som om varje slag var en kamp.
Och jag förbannade tystnaden.
Den där himlen
som aldrig svarade.
Den där Gud
som inte räddade mig
när jag föll.
Men nu—
nu ser jag något annat.
Inte i det som var lätt,
för inget var lätt.
Inte i mirakel,
för inga kom.
Utan i det som inte gick sönder.
I att jag reste mig
fast jag inte hade kraft.
I att jag höll mina barn
som om jag själv var trygghet,
fast jag darrade inuti.
I att jag fortsatte
när allt i mig ville ge upp.
(Viskande)
Vad var det…
som bar mig
när jag inte orkade bära mig själv?
Vad var det
som höll mig uppe
när världen redan fallit?
Jag trodde det var jag.
Men nu förstår jag—
det var Du.
Inte som en röst från himlen.
Inte som en hand som tog bort smärtan.
Utan som styrkan
jag inte visste att jag hade.
Som andetaget
som kom tillbaka
varje gång jag trodde det var mitt sista.
Som kärleken
som inte dog
trots allt hat jag levde i.
Du var där
i det som inte gav upp.
Du var där
i varje steg
jag tog utan att veta hur.
Och kanske—
kanske var jag aldrig ensam.
Kanske var det så
att när jag trodde
att jag bar allt själv…
så bar Du mig
genom mig själv.
Z B S
16 apr. 2026
Jag går inte längre där vägarna pekar,
inte där skyltar lovar svar.
Jag har lämnat kartan i en ficka av dåtid
och låter stegen bära mig
genom det som inte kan namnges.
Det började som en spricka—
en tyst, nästan osynlig bristning i allt jag trodde var jag.
En dag höll världen inte längre ihop,
och jag föll inte—
jag öppnades.
Nu vandrar jag genom frågor
som inte söker svar
utan djup.
Vem är jag
när ingen ser?
Vad är jag
när allt tas ifrån mig
utom andetaget som vägrar ge upp?
Jag möter mig själv i skuggor
som en gång skrämde mig till tystnad.
Nu viskar de mitt namn
som om jag alltid tillhört dem.
Och jag förstår—
att jag inte är det som bröts,
utan det som fortsätter
trots sprickorna.
I mörkret finner jag inte slutet,
utan början.
Inte tomhet,
utan rymd.
Jag är inte vilse.
Jag är i rörelse
genom det som är sant.
Och kanske är det detta
som är resan—
att långsamt förlora allt jag inte är
för att en dag
stå kvar,
oförklarlig och hel,
i det enda som aldrig kan tas ifrån mig.
Z B S
10 apr. 2026
Jag bygger mitt liv i papper och darrning,
en våning i taget, med andan i halsen.
Fingrar som vet hur lite som krävs
för att allt ska ge vika.
Ett andetag fel,
en rörelse för hastig,
en blick från någon annan
som råkar bli för tung—
och hela min värld börjar luta.
Jag har lärt mig att stå still i stormen,
att inte röra mig mer än nödvändigt,
att väga varje steg
som om marken vore gjord av sprickor.
För mitt liv är inget hus av sten,
inga väggar som bär av sig själva—
det är ett korthus,
ömtåligt rest på tillit och rädsla.
Och jag håller det inte ensam.
Mina väggar vilar i andras händer,
i deras varsamhet,
i deras vilja att inte skaka marken under mig.
Jag är beroende av deras stillhet,
deras förståelse för det osynliga raset.
För när ett kort faller
finns ingen nåd i fallet—
ingen långsam förvarning,
ingen chans att fånga upp det som brister.
Allt går på en gång.
Luften fylls av det som var jag,
det som var mitt liv,
och jag faller med det,
inte bredvid, inte efter—
utan i samma ögonblick.
Så jag lever i mellanrummet,
mellan balans och undergång,
mellan det som står
och det som alltid hotar att rasa.
Och varje dag jag vaknar
är ännu en dag
då korthuset står kvar.
Z B S
8 apr. 2026
Jag föddes inte med masker,
men jag växte in i dem
så tidigt
att de kändes som hud.
Ingen sa åt mig att ta på dem.
Det var inget beslut.
Bara en tyst förståelse—
att världen blev lättare
om jag blev mindre, mjukare, rättare.
Så jag lärde mig
att läsa mellan andetag,
att justera mig
innan någon hann reagera,
att vara det som behövdes
för att få stanna kvar.
Och jag stannade.
Men inte alltid som mig själv.
Åren gick
och maskerna slutade vara något jag bar.
De blev något jag var.
Lager på lager
av anpassning, styrka, tystnad—
en arkitektur av överlevnad.
Och någonstans där inne
fanns en kropp
som aldrig riktigt fick tala.
Förrän den gjorde det ändå.
Inte med ord,
utan med tyngd, med smärta,
med en trötthet som inte gick att vila bort.
Och sedan—
andningen.
Som om livet själv
drog sig undan en bit.
Som om varje andetag
blev något jag måste kämpa för
istället för något som bara fanns.
Pandemin tog inte bara luft.
Den tog illusionen
av att jag kunde fortsätta som förut.
För plötsligt gick det inte längre
att gömma sig bakom det som fungerade.
Maskerna sprack
inte i dramatik
utan i utmattning.
De gled av
för att jag inte längre orkade bära dem.
Och där stod jag—
inte stark,
inte hel,
men sann.
Det är en stillsam revolution
att sluta låtsas.
Att låta någon se
det som inte är färdigt,
det som darrar,
det som fortfarande gör ont.
Att inte fylla tystnaden
för att göra andra bekväma.
Att inte le
när kroppen skriker.
Jag trodde länge
att jag skulle försvinna utan maskerna.
Att det inte fanns något kvar.
Men det gör det.
Något lågmält,
något nästan bortglömt,
som inte behöver anstränga sig
för att existera.
Jag.
Inte hela vägen fri.
Inte utan rädsla.
Men närmare.
Och i varje ofullständigt andetag
finns en märklig sorts klarhet—
att livet, trots allt,
fortfarande pågår i mig.
Inte bakom något.
Inte genom något.
Utan här.
Z B S
8 apr. 2026
Jag vet inte längre var masken slutar
och jag börjar.
Den sattes på så tidigt
att jag aldrig hann bli någon innan.
Jag blev till i anpassningen—
i det där ständiga lyssnandet, avkännandet,
i att läsa av världen
innan världen hann läsa av mig.
Som barn lär man sig snabbt
vad som får en att bli kvar
och vad som riskerar att få allt att falla.
Så jag formade mig.
Slipade ner kanter.
Tystade det som kändes för mycket.
Bar det som ingen annan såg.
Och det fungerade.
Jag överlevde.
Men ingen berättar
att det som räddar dig som barn
kan bli det som långsamt kväver dig som vuxen.
Maskerna växte fast.
Inte som något jag valde varje morgon,
utan som något som blev min hud.
Jag kunde inte längre skilja
på vem jag var
och vem jag behövde vara.
Sedan kom livet ikapp.
Och kroppen.
Som om allt det jag burit i det tysta
till slut krävde sin plats.
Som om varje nedtryckt känsla,
varje gång jag valt bort mig själv,
började tala—
inte i ord,
utan i smärta.
Och när pandemin kom
tog den det sista jag trodde var mitt—
min andning.
Att inte kunna andas fritt
är att bli påmind om sin egen existens
i varje sekund.
Det finns ingen flykt i kroppen då.
Ingen distraktion.
Bara jag.
Och allt jag försökt undvika.
Lufthunger.
Ett ord som inte riktigt rymmer
vad det gör med en människa.
Det är inte bara luft man saknar.
Det är frihet.
Och där, i det mest begränsade jag någonsin varit,
började något spricka.
Inte bara i kroppen—
utan i maskerna.
För plötsligt gick det inte längre
att vara allt för alla.
Jag orkade inte.
Jag kunde inte.
Och i den ofrivilliga ärligheten
fanns något skrämmande…
men också sant.
Jag var kvar.
Inte den perfekta versionen.
Inte den starka.
Inte den som alltid klarar sig.
Utan jag—
trött, sårbar, begränsad…
och verklig.
Det är en märklig sorg
att inse hur länge man inte fått vara sig själv.
Men det är också en början.
För varje gång jag vågar visa
lite mer av det som är sant,
lossnar något.
Inte allt.
Inte på en gång.
Men tillräckligt
för att jag ska känna
att jag andas lite friare—
trots allt.
Och kanske är det så här
man börjar leva igen.
Inte genom att bli någon ny,
utan genom att sakta
sluta gömma den man alltid varit.
Bakom maskerna
finns inget färdigt svar.
Bara en människa
som fortfarande är här.
Och idag—
är det nog.
Z B S
7 apr. 2026
Livet har inte varit milt mot mig.
Det har dragit mig genom mörker
så länge att jag nästan glömde
hur ljus känns mot huden.
Det har lämnat spår i min kropp,
i andetagen som ibland tvekar,
i tröttheten som inte går att vila bort—
en påminnelse om allt jag burit,
och fortfarande bär.
Och ändå…
vaknar jag.
Inte alltid stark,
inte alltid hel,
men levande.
Och i det enkla, sköra ögonblicket
mellan natt och morgon
finns något som vägrar ge upp—
en stilla viskning:
tack.
Tack för luften,
även när den är tung att dra in.
Tack för hjärtat
som fortsätter slå
trots allt det varit med om.
Tack för ännu en dag
att öppna ögonen i,
att känna världen
om så bara i små, försiktiga doser.
För livet—
detta märkliga, sårbara mirakel—
är större än hatet jag mött,
större än minnena som skaver,
större än sjukdomen
som försökte ta över min kropp.
Det finns något i mig
som inte gick att bryta.
Något som står kvar
i ruinerna av allt som varit,
och ändå säger:
Jag är här.
Så jag reser mig,
inte för att jag måste vara stark,
utan för att jag fortfarande får vara vid liv.
Och det…
det är nog.
Jag lever ännu en dag.
Z B S
7 apr. 2026
Jag bar det länge,
som om smärtan var min att förvalta,
som om dina ord
hade rätten att stanna kvar i mitt blod.
Jag gick runt med ekon i bröstet,
med frågor som aldrig fick svar,
med en tyngd som inte syntes
men som kändes i varje steg.
Och ändå—
någonstans där inne
viskade något stilla:
du måste få vila nu.
Förlåtelse kom inte som ljus,
inte som en plötslig frid.
Den kom som en spricka
i allt det hårda jag byggt upp,
en öppning där luften äntligen nådde in.
Jag förlåter inte
för att det var rätt.
Jag förlåter inte
för att det inte gjorde ont.
Jag förlåter
för att jag inte längre vill vara fången
i något som redan har passerat.
Så jag lägger ner dig här—
inte i glömska,
utan i avstånd.
Och när jag vänder mig om
är det inte du som saknas—
det är tyngden.
Och den…
den saknar jag inte.
7 apr. 2026
Det börjar inte med glömska,
inte heller med att sudda ut det som varit.
Det börjar i ett stilla andetag,
där hjärtat vågar mjukna
trots att det en gång gick sönder.
Förlåtelse är ingen ursäkt,
ingen vit flagg för det som gjorde ont.
Det är ett tyst beslut
att inte längre bära
det som aldrig var ditt att bära.
Som att öppna handen
efter att ha knutit den för länge,
känna hur smärtan rinner ut
mellan fingrar som äntligen slappnar av.
Du förlåter inte för deras skull,
utan för din egen frihet.
För att vinden ska få plats i ditt bröst igen,
för att stegen framåt
inte ska tyngas av gårdagen.
Och en dag märker du
att det som en gång var ett sår
bara är en viskning i huden,
en påminnelse om att du överlevde
och valde att leva vidare.
Så släpp taget.
Inte för att det var lätt—
utan för att du är värd
ett liv som inte längre gör ont.
Z B S
17 mars 2026
Som vinden som smyger genom öppna fönster
och viskar: ingenting stannar kvar,
bär livet oss varsamt vidare
från det som var
till det som ännu inte fått namn.
Vi tror att vi står stilla,
att marken under oss är trygg och fast—
men jorden rör sig alltid,
och hjärtat lär sig i det tysta
att slå i nya rytmer.
Det som en gång var vårt hem
blir ett minne vi bär i fickan,
nött i kanterna av längtan,
men varmt mot huden
när världen känns främmande.
Och mitt i allt som skiftar—
i avsked, i början, i mellanrummen—
växer något stilla inom oss:
en styrka vi aldrig bad om,
men som ändå valde oss.
Så låt förändringen komma
som gryning över mörka vatten,
inte som en fiende,
utan som en hand att hålla
när vi går vidare.
För livet är inte det som står kvar—
det är allt som rör sig,
allt som brister och blommar
i samma andetag.
Z B S
14 mars 2026
(En ensam kvinna på scen. Ett svagt ljus. Hon står stilla, som om varje rörelse kostar luft.)
Jag har räknat åren.
Sex stycken. Från mars 2020
Sex år av att vakna i en kropp som inte längre känns som min.
Sex år av en trötthet som inte går att sova bort.
Sex år av att andas… och ändå inte få luft.
Lufthunger.
Det är ett märkligt ord.
Som om luften finns där,
men kroppen inte längre vet hur man tar emot den.
Som om varje andetag måste tiggas fram.
(Paus. Hon lägger handen mot bröstet.)
Det började efter pandemin.
Den där tiden då världen höll andan tillsammans.
Alla talade om siffror,
om kurvor,
om överlevnad.
Men ingen talade om oss som blev kvar efteråt.
Vi som inte dog.
Men inte heller fick livet tillbaka.
Pandemin gick genom mina lungor
som en storm genom ett hus.
Den lämnade väggarna kvar,
men allt inuti var förstört.
Och sedan började åren av frågor.
Jag gick från läkare till läkare
med samma ord i munnen:
“Jag kan inte andas.”
Och de svarade:
“Det är postcovid”
“Det går nog över.”
Över.
Det ordet är så lätt att säga
när man själv har luft.
Men jag levde i en kropp som blivit ett fängelse.
Ett fängelse där varje andetag var en vädjan.
Och nätterna…
nätterna var värst.
När världen sov
och jag låg vaken
och lyssnade på mina lungor
som om de höll på att glömma sitt arbete.
Sex år.
Sex år av att leta efter orsaken.
I journaler.
I undersökningar.
I mina egna tankar.
Jag började nästan tvivla på mig själv.
Tänk om det bara var jag.
Tänk om kroppen inte längre gick att förstå.
Men kroppen ljög inte.
Den ropade bara på ett språk
ingen ville höra.
Och så, plötsligt…
På några dagar.
Inte efter någon stor upptäckt,
inte efter något dramatiskt.
Bara några rutinmässiga undersökningar.
Ett test, En röntgen, en till.
Och plötsligt började pusselbitarna falla.
Jag såg det i deras ögon innan de sa något.
Den där tystnaden.
Den där stillheten
när sanningen just har blivit synlig.
Jag minns lättnaden först.
En våg av luft i bröstet
som nästan kändes större än mina lungor.
Ett svar.
Äntligen ett svar.
Jag var inte galen.
Jag hade inte inbillat mig.
Det fanns en orsak.
Pandemin hade lämnat sina ärr.
Den hade stannat kvar i mina lungor.
Den hade tagit något
som aldrig skulle växa tillbaka.
Och sedan kom nästa mening.
Den som förändrar allt.
“Det här kommer du inte bli frisk från.”
(Lång paus.)
De orden föll inte som en explosion.
De föll långsamt.
Som snö som lägger sig över ett landskap
och förändrar allt
utan att göra ett ljud.
Inte bli frisk.
Aldrig bli frisk.
Det är märkligt.
Hur ett svar kan vara både
befrielse
och dom.
I sex år har jag letat efter sanningen.
Nu står jag här
med den i händerna.
Den väger tungt.
Men den är också klar.
För det finns något i att veta.
Något i att kunna säga:
Det här är mitt fängelse.
Det här är mina lungor.
Det här är min lufthunger.
Och jag bär den inte längre i mörker.
Jag kommer kanske alltid leva så här.
Med lungor som känns för små
för världen.
Med en kropp
som alltid längtar efter mer luft
än den kan få.
Men nu vet jag varför.
Och ibland
är sanningen det närmaste frihet
en människa kan komma.
(Hon tar ett långsamt andetag.)
Sex år av frågor.
Några dagar till svaret.
Och resten av livet
att lära sig andas
i ett fängelse av luft.
Z B S
8 mars 2026
Det finns kvinnor som världen gärna vill göra små.
Kvinnor som någon försökt skrämma till tystnad.
Kvinnor som har lärt sig att leva med rädsla
som en skugga bakom ryggen.
De vet hur det känns
att ständigt lyssna efter steg.
Att känna hur minnen kan bränna i kroppen
långt efter att natten borde vara över.
Men kvinnan är inte bara sitt mörker.
Hon är också den som reser sig
när ingen tror att det är möjligt.
Hon bär sina sår
som hemliga kartor över överlevnad.
Varje ärr berättar en historia
om någon som försökte bryta henne
– och misslyckades.
För kvinnan är inte bara rädd.
Hon är modet som föds ur rädsla.
Hon är handen som fortfarande skriver
när någon vill slita pennan ur hennes grepp.
Hon är penseln som fortfarande målar
när någon vill göra världen grå.
Och varje ord hon vågar uttala
blir ett ljus i mörkret
för någon annan kvinna
som ännu inte vågat höja sin röst.
Så denna dag hedrar vi inte bara kvinnan
som hyllas i tal och historieböcker.
Vi hedrar också kvinnan
som fortsätter gå
trots att marken skakat under hennes fötter.
Kvinnan som vägrar låta rädslan
bestämma hennes sista mening.
För sanningen är denna:
Den som försöker tysta en kvinna
förstår sällan
vilken kraft som bor i henne.
En kraft som överlever.
En kraft som skapar.
En kraft som fortsätter tala.
Och så länge hennes ord finns kvar
har mörkret aldrig vunnit. ✨
Z B S
