Blogg
Stormens öga
5 juni 2026
"Stormen omkring mig må rasa,
men i mitt hjärta finns en stilla plats.
Där möter jag mig själv,
och där möter jag Gud."
Vi talar ofta om stormen som något som måste övervinnas. Som ett våldsamt avbrott i livet, en fiende som står mellan oss och lyckan. Vi väntar på att vindarna ska mojna, att himlen ska klarna och att havet åter ska bli stilla. Först då, tänker vi, kan vi finna ro.
Men livet tycks sällan följa den ordningen.
Det finns stormar som varar i dagar, och det finns stormar som varar i år. Sjukdomar, sorger, förluster, ensamhet och rädslor som dröjer sig kvar långt efter att vi trott att de borde ha försvunnit. Om friden endast vore möjlig när stormen upphört, skulle många människor aldrig få uppleva den.
Kanske är det därför den djupaste friden inte föds efter stormen, utan mitt i den.
I stormens öga finns en märklig paradox. Runt omkring rasar vindarna. Vågorna kastar sig mot varandra. Människors ord, världens oro och livets oförutsägbarhet fortsätter sin obevekliga rörelse. Ändå finns där en punkt av stillhet.
Inte därför att kaoset har försvunnit.
Utan därför att själen har slutat kämpa mot det som inte kan kontrolleras.
Det är en av livets stora filosofiska insikter: att styrka inte handlar om att behärska världen, utan om att finna ett fäste inom sig själv när världen inte längre går att behärska.
Den som står mitt i stormen och ändå förblir rotad har upptäckt något som vinden inte kan ta ifrån honom. En inre källa som inte är beroende av omständigheterna. Ett lugn som inte bygger på säkerhet, utan på tillit.
Tillit till den egna förmågan att bära det som måste bäras.
Tillit till att varje andetag räcker för nästa steg.
Och för den troende, tillit till att Gud är närvarande även när himlen är mörk.
Tro är kanske inte främst vissheten om att stormen kommer att upphöra. Tro är vissheten om att man inte står ensam i den.
När människan når denna punkt sker något märkligt. Hon slutar fråga varför vinden blåser och börjar istället lyssna till vad den försöker lära henne. Hon upptäcker att hennes värde inte mäts i hur oberörd hon förblir, utan i hennes förmåga att resa sig om och om igen.
Stormen avslöjar det som solskenet ofta döljer.
Den visar hur stark kärleken är.
Hur segt hoppet lever.
Hur mycket ljus som faktiskt ryms i ett mänskligt hjärta.
Och kanske är det därför vissa människor efter många års kamp bär en särskild sorts lugn inom sig. Inte därför att de har undgått stormarna, utan därför att de har vandrat genom dem och funnit något större än rädslan.
De har funnit stormens öga.
Den plats där själen vilar i sig själv.
Den plats där tron viskar att allt inte behöver förstås.
Den plats där människan slutligen inser att frid inte är frånvaron av kaos, utan närvaron av ett djupare ankare.
Och när vinden åter tar fart, när mörka moln samlas vid horisonten och världen skakar omkring henne, står hon kvar.
Inte därför att hon är starkare än stormen.
Utan därför att hon har funnit den stilla punkt där varken vinden, vågorna eller mörkret längre kan nå henne.
Där, i stormens öga, möts människan och evigheten. Där blir rädslan mindre än tron. Där blir kaoset mindre än kärleken.
Och där föds den frid som ingen storm i världen kan ta ifrån henne.
Z B S
I Guds händer
16 maj 2026
Jag bar mitt liv
som ett skadat kärl genom stormen,
med händer så trötta
att själva själen darrade.
Jag trodde att allt vilade på mig —
att varje andetag måste förtjänas,
att kärlek var något
man kämpade sig blodig för att få behålla.
Och nätterna var långa.
Så långa.
Sjukdomarna hängde över himlen
som stora svarta moln,
och rädslan satt vid min sängkant
som en gammal domare
och viskade:
du är inte tillräcklig,
du är inte stark nog,
du kommer falla.
Så många år
plågade jag mig själv
mer än världen någonsin gjorde.
Jag vägde mitt hjärta mot omöjliga mått,
och fann alltid skuld där kärlek borde ha funnits.
Men så,
någonstans mitt i mörkret,
när jag inte längre orkade bära mig själv,
öppnade jag mina händer.
Och lade hela mitt liv i Guds händer.
Inte bara det vackra.
Inte bara hoppet.
Utan också sorgen,
skammen,
tröttheten,
de sönderslitna minnena,
allt jag gömt undan
för att ingen skulle se hur ont det gjorde.
Och Gud tog emot allt
utan att vända bort blicken.
Där började friden.
Nu bleknar de svarta molnen
mot en större himmel.
Sjukdomarna finns ännu,
men de äger inte längre mitt ljus.
Rädslan kommer ibland som en vind genom rummet,
men den bor inte längre i mitt hjärta.
Och de mörka minnena —
de som en gång brände som eld —
har mjuknat genom förlåtelsen.
Inte för att det som skedde var rätt,
utan för att min själ inte längre vill leva fastkedjad vid mörkret.
Jag behöver inte längre vara fullkomlig.
Jag behöver bara vara människa
och älskad av Gud.
Det är nog.
Och bortom allt detta,
bortom sorgen,
bortom kampen,
bortom det liv som nästan krossade mig,
finns nu en oändlig tacksamhet.
För varje morgon.
För varje andetag.
För stillheten efter stormen.
För att jag aldrig var ensam,
inte ens när jag trodde det.
Nu vilar mitt hjärta där det alltid hörde hemma —
i Guds händer.
Z B S
Lånade andetag
14 maj 2026
Vi är bara lånade andetag
i ett universum av stjärnstoft och tystnad.
Vi kommer hit med händer öppna,
med hjärtan som ännu inte lärt sig
hur mycket världen kan älska
och förlora på samma gång.
Tiden går inte.
Den viskar.
Den lägger silver i vårt hår,
trötthet bakom våra ögon,
och minnen i fickorna
som små stenar vi bär
för att inte glömma vilka vi var.
En dag sitter någon ensam kvar
med en kopp kallnat kaffe
och saknar ett skratt
som en gång fyllde hela rummet.
Så märkligt det är
att en människa kan försvinna
men ändå leva kvar
i sättet gardiner rör sig i vinden,
i en gammal sång på radion,
i doften av regn mot asfalt.
Och ändå —
mitt i allt som försvinner
finns något heligt.
Att vi fick vara här alls.
Att vi fick hålla varandras händer
genom mörka årstider.
Att någon en gång såg på oss
som om vi var hela himlen.
Livet är förgängligt, ja.
Som frost på ett fönster,
som vågor mot stranden,
som ljuset från en döende stjärna.
Men kanske är det just därför
det är så ofattbart vackert.
För ingenting som varar för evigt
skulle kunna brinna så varmt.
Z B S
Jag var aldrig ensam
11 maj 2026
Jag trodde länge
att tystnaden betydde frånvaro.
Att de mörka nätterna,
de ändlösa frågorna,
den bottenlösa tröttheten i själen
var bevis på att jag hade lämnats ensam
i en värld utan svar.
Så jag vandrade långt bort från mig själv.
Bar mitt hjärta som en släckt lykta,
och kallade tomheten för verklighet
för att den gjorde minst ont att tro på.
Men någonting fortsatte ändå
att viska genom mörkret.
Inte högt.
Inte som åska eller eld.
Mer som vinden genom träden om natten,
som en hand över pannan hos den som gråter.
Och när jag till slut stannade upp —
när jag inte längre orkade fly
från sorgen, från längtan, från mig själv —
förstod jag:
Jag hade aldrig varit övergiven.
Inte en enda natt
hade jag burit smärtan ensam.
Inte en enda gång
hade mina tårar fallit obemärkta mot marken.
Det fanns en närvaro där hela tiden,
tålmodig som gryningen,
mjuk som ljuset genom ett fönster i morgonstillhet.
Och plötsligt blev tron
inte längre något jag behövde bevisa.
Inte regler.
Inte rädsla.
Inte svar på allt som gör ont.
Bara vila.
En stilla visshet om
att jag är hållen även när jag darrar.
Att jag får vara liten
utan att vara ensam.
Att ödmjukhet inte är att förminska sig själv,
utan att böja sitt hjärta inför det heliga
och känna frid istället för tyngd.
Nu behöver jag inte längre ropa mot himlen
för att bli hörd.
Jag sitter bara i tystnaden ibland
och andas.
Och i den tystnaden
finns ett ljus som inte kräver någonting av mig.
Ett ljus som säger:
“Du har alltid varit älskad.
Även när du inte kunde känna det.”
Z B S
Stjärnstoft
11 maj 2026
Vi är bara lån av stjärnstoft,
tillfälliga namn i universums andedräkt.
Allt vi älskar
bär redan skuggan av sitt avsked,
och ändå fortsätter hjärtat
att öppna sig mot världen
som en blomma som vet
att vintern finns.
Livet går inte sönder plötsligt.
Det försvinner i små rörelser:
en röst man en dag inte längre hör,
ett kök där ingen längre väntar,
ett fotografi som bleknar långsamt
medan minnet försöker hålla färgerna kvar.
Vi tror ofta
att tiden är något som passerar oss,
men sanningen är grymmare och vackrare:
det är vi som passerar genom tiden,
som ljus genom gammalt glas.
Och allt vi bygger —
städer, drömmar, löften, kroppar —
är tillfälliga lägereldar i mörkret.
En dag ska våra namn
uttalas för sista gången.
En dag kommer även våra sorger
att bli damm i någon okänd vind.
Men kanske ligger inte tragedin
i att allt tar slut.
Kanske ligger tragedin
i hur sällan vi verkligen ser det medan det pågår.
Hur många gånger har vi inte gått förbi
ett ögonblick som kunde ha varit evigt
om vi bara stannat kvar i det?
En hand mot huden.
Ett skratt genom ett öppet fönster.
Ljuset över ett bord sent på kvällen.
Små mirakel
som redan håller på att försvinna
medan de händer.
Det är därför livet gör ont ibland:
inte för att det är meningslöst,
utan för att det är så outsägligt skört.
Vi är här en kort stund.
Som regn mot asfalt.
Som andetag mot vinterluft.
Som vågor som tror
att de är separata från havet.
Och ändå —
mitt i denna flyktighet —
älskar vi.
Skapar vi.
Drömmer vi.
Sträcker vi våra händer mot varandra
över avgrundens tystnad.
Kanske är det människans största mod:
att veta att allt försvinner
och ändå viska till världen:
“Jag väljer att leva som om varje sekund betyder något.”
Z B S
Ögonblick
11 maj 2026
Varje ögonblick är ett frö av evighet
som faller tyst i våra händer
innan vinden hinner kalla det för minne.
Vi lever som om tiden vore oändlig,
som om morgondagen alltid stod kvar
utanför dörren och väntade troget,
men livet är mer likt en låga i regn —
vackert just därför att den darrar.
Så håll kvar blicken lite längre
när någon du älskar ler.
Låt kaffets värme stanna i händerna.
Lyssna till regnet mot rutan
som om världen försökte tala mjukt till dig.
För kanske är det just detta
som är meningen med att vara människa:
inte att äga tiden,
utan att verkligen vara i den.
Varje skratt som delas
är ett litet trots mot mörkret.
Varje hand som möter en annan
säger:
“Jag var här.
Du var här.
Och för ett ögonblick var ensamheten besegrad.”
Ingen av oss vet
hur många soluppgångar som återstår.
Därför är varje kväll helig,
varje andetag en gåva
utan löfte om repris.
Så lev varsamt men lev fullt.
Säg orden innan det blir för sent.
Älska utan att vänta på perfekta dagar.
Och när livet skimrar till —
i fågelsång, i hud, i tystnad, i sorg —
stanna upp.
För detta ögonblick
är inte på väg någon annanstans.
Det är själva livet.
Z B S
Jag var buren hela tiden
27 apr. 2026
Jag trodde jag var ensam i mörkret.
Att varje steg jag tog
var mitt eget—
framtvingat ur en vilja
som vägrade dö.
Jag kallade det styrka.
Jag kallade det överlevnad.
Jag kallade det jag.
Och kanske var det sant—
men bara till hälften.
För nu, när ljuset
försiktigt har återvänt,
ser jag spåren annorlunda.
Inte som en väg
jag kämpade mig igenom,
utan som något som bar mig
när marken försvann.
Jag minns hur jag reste mig
utan kraft.
Hur jag fortsatte
utan hopp.
Hur jag höll fast vid livet
när allt redan var förlorat.
Och jag frågar mig nu—
vem reser sig
utan att ha något kvar?
Vem andas
när luften är borta?
Vem älskar
i ett liv som varit fyllt av hat?
(Paus)
Inte jag ensam.
Aldrig jag ensam.
Du var där—
inte som en röst som ropade mitt namn,
utan som stillheten som inte släppte mig.
Inte som ett mirakel
som tog bort smärtan,
utan som kraften
som lät mig bära den.
Du lämnade mig inte
i hoten,
i våldet,
i rädslan som aldrig ville ge sig av.
Du stod kvar
när alla andra gick.
Och jag—
jag såg Dig inte.
Jag trodde jag var övergiven.
Jag trodde att himlen var tom.
Men nu…
nu känner jag något annat.
Inte som visshet—
utan som en djup, stilla sanning
som inte behöver bevis.
En värme i det som en gång var kallt.
En närvaro i det som kändes tomt.
Och mitt hjärta—
(det hjärta som bar så mycket sorg)
böjer sig nu
inte av skuld
utan av vördnad.
Hur kunde Du stanna
när jag inte ens kunde tro?
Hur kunde Du bära mig
när jag kallade mig ensam?
(Lång paus)
Jag var aldrig ensam.
Aldrig.
Och i den insikten—
finns en glädje
så stilla
och så oändlig
att den nästan gör ont.
En tro som inte längre är blind,
utan född ur mörker
och därför inte kan brytas.
Jag har inte funnit Dig igen—
(Paus, mjukt)
jag har upptäckt
att Du aldrig förlorade mig.
Z B S
Han bar mig genom mig själv
19 apr. 2026
Jag trodde jag var ensam i stormen.
Att vinden som slet i mig
var meningslös,
att mörkret jag gick i
inte hade något öga
som såg.
Jag trodde att jag bar allt själv—
mina barn,
min rädsla,
min kropp som aldrig fick vila,
mitt hjärta som slog
som om varje slag var en kamp.
Och jag förbannade tystnaden.
Den där himlen
som aldrig svarade.
Den där Gud
som inte räddade mig
när jag föll.
Men nu—
nu ser jag något annat.
Inte i det som var lätt,
för inget var lätt.
Inte i mirakel,
för inga kom.
Utan i det som inte gick sönder.
I att jag reste mig
fast jag inte hade kraft.
I att jag höll mina barn
som om jag själv var trygghet,
fast jag darrade inuti.
I att jag fortsatte
när allt i mig ville ge upp.
(Viskande)
Vad var det…
som bar mig
när jag inte orkade bära mig själv?
Vad var det
som höll mig uppe
när världen redan fallit?
Jag trodde det var jag.
Men nu förstår jag—
det var Du.
Inte som en röst från himlen.
Inte som en hand som tog bort smärtan.
Utan som styrkan
jag inte visste att jag hade.
Som andetaget
som kom tillbaka
varje gång jag trodde det var mitt sista.
Som kärleken
som inte dog
trots allt hat jag levde i.
Du var där
i det som inte gav upp.
Du var där
i varje steg
jag tog utan att veta hur.
Och kanske—
kanske var jag aldrig ensam.
Kanske var det så
att när jag trodde
att jag bar allt själv…
så bar Du mig
genom mig själv.
Z B S
Där kartan upphör
16 apr. 2026
Jag går inte längre där vägarna pekar,
inte där skyltar lovar svar.
Jag har lämnat kartan i en ficka av dåtid
och låter stegen bära mig
genom det som inte kan namnges.
Det började som en spricka—
en tyst, nästan osynlig bristning i allt jag trodde var jag.
En dag höll världen inte längre ihop,
och jag föll inte—
jag öppnades.
Nu vandrar jag genom frågor
som inte söker svar
utan djup.
Vem är jag
när ingen ser?
Vad är jag
när allt tas ifrån mig
utom andetaget som vägrar ge upp?
Jag möter mig själv i skuggor
som en gång skrämde mig till tystnad.
Nu viskar de mitt namn
som om jag alltid tillhört dem.
Och jag förstår—
att jag inte är det som bröts,
utan det som fortsätter
trots sprickorna.
I mörkret finner jag inte slutet,
utan början.
Inte tomhet,
utan rymd.
Jag är inte vilse.
Jag är i rörelse
genom det som är sant.
Och kanske är det detta
som är resan—
att långsamt förlora allt jag inte är
för att en dag
stå kvar,
oförklarlig och hel,
i det enda som aldrig kan tas ifrån mig.
Z B S
Korthus
10 apr. 2026
Jag bygger mitt liv i papper och darrning,
en våning i taget, med andan i halsen.
Fingrar som vet hur lite som krävs
för att allt ska ge vika.
Ett andetag fel,
en rörelse för hastig,
en blick från någon annan
som råkar bli för tung—
och hela min värld börjar luta.
Jag har lärt mig att stå still i stormen,
att inte röra mig mer än nödvändigt,
att väga varje steg
som om marken vore gjord av sprickor.
För mitt liv är inget hus av sten,
inga väggar som bär av sig själva—
det är ett korthus,
ömtåligt rest på tillit och rädsla.
Och jag håller det inte ensam.
Mina väggar vilar i andras händer,
i deras varsamhet,
i deras vilja att inte skaka marken under mig.
Jag är beroende av deras stillhet,
deras förståelse för det osynliga raset.
För när ett kort faller
finns ingen nåd i fallet—
ingen långsam förvarning,
ingen chans att fånga upp det som brister.
Allt går på en gång.
Luften fylls av det som var jag,
det som var mitt liv,
och jag faller med det,
inte bredvid, inte efter—
utan i samma ögonblick.
Så jag lever i mellanrummet,
mellan balans och undergång,
mellan det som står
och det som alltid hotar att rasa.
Och varje dag jag vaknar
är ännu en dag
då korthuset står kvar.
Z B S
Där maskerna spricker
8 apr. 2026
Jag föddes inte med masker,
men jag växte in i dem
så tidigt
att de kändes som hud.
Ingen sa åt mig att ta på dem.
Det var inget beslut.
Bara en tyst förståelse—
att världen blev lättare
om jag blev mindre, mjukare, rättare.
Så jag lärde mig
att läsa mellan andetag,
att justera mig
innan någon hann reagera,
att vara det som behövdes
för att få stanna kvar.
Och jag stannade.
Men inte alltid som mig själv.
Åren gick
och maskerna slutade vara något jag bar.
De blev något jag var.
Lager på lager
av anpassning, styrka, tystnad—
en arkitektur av överlevnad.
Och någonstans där inne
fanns en kropp
som aldrig riktigt fick tala.
Förrän den gjorde det ändå.
Inte med ord,
utan med tyngd, med smärta,
med en trötthet som inte gick att vila bort.
Och sedan—
andningen.
Som om livet själv
drog sig undan en bit.
Som om varje andetag
blev något jag måste kämpa för
istället för något som bara fanns.
Pandemin tog inte bara luft.
Den tog illusionen
av att jag kunde fortsätta som förut.
För plötsligt gick det inte längre
att gömma sig bakom det som fungerade.
Maskerna sprack
inte i dramatik
utan i utmattning.
De gled av
för att jag inte längre orkade bära dem.
Och där stod jag—
inte stark,
inte hel,
men sann.
Det är en stillsam revolution
att sluta låtsas.
Att låta någon se
det som inte är färdigt,
det som darrar,
det som fortfarande gör ont.
Att inte fylla tystnaden
för att göra andra bekväma.
Att inte le
när kroppen skriker.
Jag trodde länge
att jag skulle försvinna utan maskerna.
Att det inte fanns något kvar.
Men det gör det.
Något lågmält,
något nästan bortglömt,
som inte behöver anstränga sig
för att existera.
Jag.
Inte hela vägen fri.
Inte utan rädsla.
Men närmare.
Och i varje ofullständigt andetag
finns en märklig sorts klarhet—
att livet, trots allt,
fortfarande pågår i mig.
Inte bakom något.
Inte genom något.
Utan här.
Z B S
Bakom maskerna – när huden inte längre går att ta av
8 apr. 2026
Jag vet inte längre var masken slutar
och jag börjar.
Den sattes på så tidigt
att jag aldrig hann bli någon innan.
Jag blev till i anpassningen—
i det där ständiga lyssnandet, avkännandet,
i att läsa av världen
innan världen hann läsa av mig.
Som barn lär man sig snabbt
vad som får en att bli kvar
och vad som riskerar att få allt att falla.
Så jag formade mig.
Slipade ner kanter.
Tystade det som kändes för mycket.
Bar det som ingen annan såg.
Och det fungerade.
Jag överlevde.
Men ingen berättar
att det som räddar dig som barn
kan bli det som långsamt kväver dig som vuxen.
Maskerna växte fast.
Inte som något jag valde varje morgon,
utan som något som blev min hud.
Jag kunde inte längre skilja
på vem jag var
och vem jag behövde vara.
Sedan kom livet ikapp.
Och kroppen.
Som om allt det jag burit i det tysta
till slut krävde sin plats.
Som om varje nedtryckt känsla,
varje gång jag valt bort mig själv,
började tala—
inte i ord,
utan i smärta.
Och när pandemin kom
tog den det sista jag trodde var mitt—
min andning.
Att inte kunna andas fritt
är att bli påmind om sin egen existens
i varje sekund.
Det finns ingen flykt i kroppen då.
Ingen distraktion.
Bara jag.
Och allt jag försökt undvika.
Lufthunger.
Ett ord som inte riktigt rymmer
vad det gör med en människa.
Det är inte bara luft man saknar.
Det är frihet.
Och där, i det mest begränsade jag någonsin varit,
började något spricka.
Inte bara i kroppen—
utan i maskerna.
För plötsligt gick det inte längre
att vara allt för alla.
Jag orkade inte.
Jag kunde inte.
Och i den ofrivilliga ärligheten
fanns något skrämmande…
men också sant.
Jag var kvar.
Inte den perfekta versionen.
Inte den starka.
Inte den som alltid klarar sig.
Utan jag—
trött, sårbar, begränsad…
och verklig.
Det är en märklig sorg
att inse hur länge man inte fått vara sig själv.
Men det är också en början.
För varje gång jag vågar visa
lite mer av det som är sant,
lossnar något.
Inte allt.
Inte på en gång.
Men tillräckligt
för att jag ska känna
att jag andas lite friare—
trots allt.
Och kanske är det så här
man börjar leva igen.
Inte genom att bli någon ny,
utan genom att sakta
sluta gömma den man alltid varit.
Bakom maskerna
finns inget färdigt svar.
Bara en människa
som fortfarande är här.
Och idag—
är det nog.
Z B S
Jag lever ännu en dag
7 apr. 2026
Livet har inte varit milt mot mig.
Det har dragit mig genom mörker
så länge att jag nästan glömde
hur ljus känns mot huden.
Det har lämnat spår i min kropp,
i andetagen som ibland tvekar,
i tröttheten som inte går att vila bort—
en påminnelse om allt jag burit,
och fortfarande bär.
Och ändå…
vaknar jag.
Inte alltid stark,
inte alltid hel,
men levande.
Och i det enkla, sköra ögonblicket
mellan natt och morgon
finns något som vägrar ge upp—
en stilla viskning:
tack.
Tack för luften,
även när den är tung att dra in.
Tack för hjärtat
som fortsätter slå
trots allt det varit med om.
Tack för ännu en dag
att öppna ögonen i,
att känna världen
om så bara i små, försiktiga doser.
För livet—
detta märkliga, sårbara mirakel—
är större än hatet jag mött,
större än minnena som skaver,
större än sjukdomen
som försökte ta över min kropp.
Det finns något i mig
som inte gick att bryta.
Något som står kvar
i ruinerna av allt som varit,
och ändå säger:
Jag är här.
Så jag reser mig,
inte för att jag måste vara stark,
utan för att jag fortfarande får vara vid liv.
Och det…
det är nog.
Jag lever ännu en dag.
Z B S
Jag bär dig inte längre
7 apr. 2026
Jag bar det länge,
som om smärtan var min att förvalta,
som om dina ord
hade rätten att stanna kvar i mitt blod.
Jag gick runt med ekon i bröstet,
med frågor som aldrig fick svar,
med en tyngd som inte syntes
men som kändes i varje steg.
Och ändå—
någonstans där inne
viskade något stilla:
du måste få vila nu.
Förlåtelse kom inte som ljus,
inte som en plötslig frid.
Den kom som en spricka
i allt det hårda jag byggt upp,
en öppning där luften äntligen nådde in.
Jag förlåter inte
för att det var rätt.
Jag förlåter inte
för att det inte gjorde ont.
Jag förlåter
för att jag inte längre vill vara fången
i något som redan har passerat.
Så jag lägger ner dig här—
inte i glömska,
utan i avstånd.
Och när jag vänder mig om
är det inte du som saknas—
det är tyngden.
Och den…
den saknar jag inte.