17 mars 2026
Som vinden som smyger genom öppna fönster
och viskar: ingenting stannar kvar,
bär livet oss varsamt vidare
från det som var
till det som ännu inte fått namn.
Vi tror att vi står stilla,
att marken under oss är trygg och fast—
men jorden rör sig alltid,
och hjärtat lär sig i det tysta
att slå i nya rytmer.
Det som en gång var vårt hem
blir ett minne vi bär i fickan,
nött i kanterna av längtan,
men varmt mot huden
när världen känns främmande.
Och mitt i allt som skiftar—
i avsked, i början, i mellanrummen—
växer något stilla inom oss:
en styrka vi aldrig bad om,
men som ändå valde oss.
Så låt förändringen komma
som gryning över mörka vatten,
inte som en fiende,
utan som en hand att hålla
när vi går vidare.
För livet är inte det som står kvar—
det är allt som rör sig,
allt som brister och blommar
i samma andetag.
Z B S
14 mars 2026
(En ensam kvinna på scen. Ett svagt ljus. Hon står stilla, som om varje rörelse kostar luft.)
Jag har räknat åren.
Sex stycken. Från mars 2020
Sex år av att vakna i en kropp som inte längre känns som min.
Sex år av en trötthet som inte går att sova bort.
Sex år av att andas… och ändå inte få luft.
Lufthunger.
Det är ett märkligt ord.
Som om luften finns där,
men kroppen inte längre vet hur man tar emot den.
Som om varje andetag måste tiggas fram.
(Paus. Hon lägger handen mot bröstet.)
Det började efter pandemin.
Den där tiden då världen höll andan tillsammans.
Alla talade om siffror,
om kurvor,
om överlevnad.
Men ingen talade om oss som blev kvar efteråt.
Vi som inte dog.
Men inte heller fick livet tillbaka.
Pandemin gick genom mina lungor
som en storm genom ett hus.
Den lämnade väggarna kvar,
men allt inuti var förstört.
Och sedan började åren av frågor.
Jag gick från läkare till läkare
med samma ord i munnen:
“Jag kan inte andas.”
Och de svarade:
“Det är postcovid”
“Det går nog över.”
Över.
Det ordet är så lätt att säga
när man själv har luft.
Men jag levde i en kropp som blivit ett fängelse.
Ett fängelse där varje andetag var en vädjan.
Och nätterna…
nätterna var värst.
När världen sov
och jag låg vaken
och lyssnade på mina lungor
som om de höll på att glömma sitt arbete.
Sex år.
Sex år av att leta efter orsaken.
I journaler.
I undersökningar.
I mina egna tankar.
Jag började nästan tvivla på mig själv.
Tänk om det bara var jag.
Tänk om kroppen inte längre gick att förstå.
Men kroppen ljög inte.
Den ropade bara på ett språk
ingen ville höra.
Och så, plötsligt…
På några dagar.
Inte efter någon stor upptäckt,
inte efter något dramatiskt.
Bara några rutinmässiga undersökningar.
Ett test, En röntgen, en till.
Och plötsligt började pusselbitarna falla.
Jag såg det i deras ögon innan de sa något.
Den där tystnaden.
Den där stillheten
när sanningen just har blivit synlig.
Jag minns lättnaden först.
En våg av luft i bröstet
som nästan kändes större än mina lungor.
Ett svar.
Äntligen ett svar.
Jag var inte galen.
Jag hade inte inbillat mig.
Det fanns en orsak.
Pandemin hade lämnat sina ärr.
Den hade stannat kvar i mina lungor.
Den hade tagit något
som aldrig skulle växa tillbaka.
Och sedan kom nästa mening.
Den som förändrar allt.
“Det här kommer du inte bli frisk från.”
(Lång paus.)
De orden föll inte som en explosion.
De föll långsamt.
Som snö som lägger sig över ett landskap
och förändrar allt
utan att göra ett ljud.
Inte bli frisk.
Aldrig bli frisk.
Det är märkligt.
Hur ett svar kan vara både
befrielse
och dom.
I sex år har jag letat efter sanningen.
Nu står jag här
med den i händerna.
Den väger tungt.
Men den är också klar.
För det finns något i att veta.
Något i att kunna säga:
Det här är mitt fängelse.
Det här är mina lungor.
Det här är min lufthunger.
Och jag bär den inte längre i mörker.
Jag kommer kanske alltid leva så här.
Med lungor som känns för små
för världen.
Med en kropp
som alltid längtar efter mer luft
än den kan få.
Men nu vet jag varför.
Och ibland
är sanningen det närmaste frihet
en människa kan komma.
(Hon tar ett långsamt andetag.)
Sex år av frågor.
Några dagar till svaret.
Och resten av livet
att lära sig andas
i ett fängelse av luft.
Z B S
8 mars 2026
Det finns kvinnor som världen gärna vill göra små.
Kvinnor som någon försökt skrämma till tystnad.
Kvinnor som har lärt sig att leva med rädsla
som en skugga bakom ryggen.
De vet hur det känns
att ständigt lyssna efter steg.
Att känna hur minnen kan bränna i kroppen
långt efter att natten borde vara över.
Men kvinnan är inte bara sitt mörker.
Hon är också den som reser sig
när ingen tror att det är möjligt.
Hon bär sina sår
som hemliga kartor över överlevnad.
Varje ärr berättar en historia
om någon som försökte bryta henne
– och misslyckades.
För kvinnan är inte bara rädd.
Hon är modet som föds ur rädsla.
Hon är handen som fortfarande skriver
när någon vill slita pennan ur hennes grepp.
Hon är penseln som fortfarande målar
när någon vill göra världen grå.
Och varje ord hon vågar uttala
blir ett ljus i mörkret
för någon annan kvinna
som ännu inte vågat höja sin röst.
Så denna dag hedrar vi inte bara kvinnan
som hyllas i tal och historieböcker.
Vi hedrar också kvinnan
som fortsätter gå
trots att marken skakat under hennes fötter.
Kvinnan som vägrar låta rädslan
bestämma hennes sista mening.
För sanningen är denna:
Den som försöker tysta en kvinna
förstår sällan
vilken kraft som bor i henne.
En kraft som överlever.
En kraft som skapar.
En kraft som fortsätter tala.
Och så länge hennes ord finns kvar
har mörkret aldrig vunnit. ✨
Z B S
25 feb. 2026
Det finns en hunger
som inte sitter i magen
utan högt, högt upp i bröstet —
en näve som långsamt knyts
runt lungornas tunna vingar.
Jag öppnar munnen
men luften är tunn
som om världen redan tagit sitt avstånd.
Varje andetag
är en brant backe
jag måste klättra barfota.
Lufthunger.
Som att stå under vatten
utan att ha valt att dyka.
Som att ropa utan röst
i ett rum som krymper.
Bröstkorgen arbetar,
upp och ner, upp och ner —
en bön utan ord.
Revbenen är galler,
hjärtat en fågel
som slår och slår
mot sin egen bur.
Det är inte döden
som skrämmer mest.
Det är mellanrummet.
Sekunden då kroppen tvekar
och tänker:
Tänk om det inte kommer mer.
Världen smalnar av.
Färgerna bleknar i kanterna.
Allt som finns
är denna brännande törst
efter det osynliga
som ändå är allt.
Och mitt i paniken
en märklig klarhet:
hur dyrbar varje liten strimma luft är,
hur mirakulöst det är
att något så tyst
kan bära ett helt liv.
När andetaget till sist faller in,
skört men verkligt,
är det som nåd.
Inte triumf.
Inte seger.
Bara en stilla överenskommelse
mellan kropp och värld:
Inte än.
Inte denna gång.
Z B S
19 feb. 2026
Det finns människor som talar om frihet
som om den vore en dörr.
Som om det bara handlade om att låsa upp,
kliva ut,
låta solen falla över ansiktet
och sedan vara klar.
Men vad gör man
när mörkret inte är ett rum
utan en skugga som lärt sig ens steg?
När ondskan inte är ett minne
utan en andning bakom ryggen.
När man vet – inte tror, inte fruktar,
utan vet –
att den kommer att följa
till det sista andetaget?
Det är en särskild sorts sorg
att förstå att friheten inte väntar.
Att det inte finns någon plats
där man kan lägga ner sin vaksamhet
som en kappa över en stol.
Att alltid mäta rummet.
Alltid känna av luften.
Alltid bära beredskapen
som en andra hud.
Mörkret är inte bara frånvaron av ljus.
Det är en närvaro.
En tyngd.
En viskning som säger:
Jag är kvar.
Och sorgen –
den är inte dramatisk.
Den skriker inte.
Den är stilla,
som en sten i bröstet.
Sorgen över att aldrig få vila helt.
Över att aldrig få vara naiv.
Över att inte kunna sträcka ut sig i livet
utan att först se sig om.
Men det finns också något annat i detta.
Inte hopp, kanske –
inte det ljus som poeter gärna lovar.
Men ett trots.
För även om mörkret går bakom dig
är det du som går.
Även om ondskan följer
är det du som andas.
Och att fortsätta andas
trots att man vet
att skuggan aldrig lämnar –
det är en form av frihet
som ingen kan ta.
Z B S
17 feb. 2026
I en värld som rymmer så mycket ondska kan tron ändå stå stark.
Den står inte där för att förneka mörkret. Den blundar inte för våldet, sveken eller den kyla som ibland tycks breda ut sig över människors hjärtan. Tron vet att världen är sårad. Den vet att människan kan göra fruktansvärda val.
Och ändå står den kvar.
Inte som en naiv optimism, utan som en envis låga.
En låga som vägrar slockna, hur hårt vinden än blåser.
När ondskan ropar högst, viskar tron: Det finns mer än detta.
När hatet vill dra gränser mellan oss, påminner tron om vår gemensamma värdighet.
När cynismen säger att godhet är svaghet, svarar tron att kärlek är den största kraften av alla.
Tron är inte alltid högljudd.
Ibland är den bara en hand som sträcks ut.
Ett förlåt som uttalas trots stolthet.
En människa som väljer att inte ge igen.
I det lilla står den stark.
Och kanske är det just där dess styrka ligger – inte i makt eller dominans, utan i uthållighet. Den bär människor genom förluster, genom sjukdom, genom orättvisor. Den hjälper dem att fortsätta tro på mening när allt verkar meningslöst.
I en värld där ondska existerar är tron ett val.
Ett medvetet beslut att hålla fast vid ljuset.
Att tro att människan kan vara mer än sina mörkaste handlingar.
Och så länge det finns någon som väljer kärlek framför hat, sanning framför lögn, barmhärtighet framför hämnd –
så står tron stark.
Z B S
17 feb. 2026
Tro är något märkligt. Den syns inte, väger ingenting, kan inte mätas i handen – och ändå kan den bära en människa genom det som annars skulle krossa henne.
Att tro är att hålla fast vid en inre visshet när världen darrar. Det är att se en möjlighet där andra ser en mur. Man säger att tro kan försätta berg, och kanske handlar det inte om att flytta sten, utan om att flytta hjärtat. Att förvandla rädsla till handling. Att resa sig en gång till, fast kroppen är trött och vägen lång.
Tro är också en kompass.
Inte en karta med alla svar, utan en stilla riktning.
Den viskar om rätt och fel när det vore enklare att blunda.
Den påminner oss om värdighet när världen lockar med hårdhet.
Den lär oss att varje människa bär något heligt – oavsett namn, språk eller tradition.
I tro, oavsett religion, finns en gemensam kärna:
längtan efter det goda.
Längtan efter att älska och bli älskad.
Längtan efter att göra rätt, även när ingen ser.
En människa som tror bär ofta en ödmjukhet inför livet. En insikt om att vi inte är ensamma, att våra handlingar betyder något, att varje möte är en möjlighet att välja ljus framför mörker. Det betyder inte att troende människor är felfria – men det betyder att de strävar. Och i den strävan ligger godheten.
Tro kan bygga broar mellan människor som annars aldrig skulle mötas. Den kan få händer att sträckas ut, få förlåtelse att växa där bitterhet kunnat slå rot. Den kan få oss att se varandra inte som främlingar, utan som medvandrare.
Kanske är det där det verkliga undret finns:
inte i mirakler som bryter naturlagar,
utan i hjärtan som väljer kärlek framför hat.
Tro är inte bara en övertygelse.
Den är en rörelse inåt – och en rörelse mot varandra.
Och när den får leva fritt, blir den inte en mur mellan människor,
utan en bro av ljus.
Z B S
16 feb. 2026
Det finns en trötthet
som inte lägger sig i kuddens mjukhet,
inte löses upp i mörkret bakom slutna ögon.
Den bor djupare än musklerna,
djupare än blodet som går sin tunga rond
genom en kropp som redan gjort för mycket.
Det är en trötthet av att alltid vara beredd.
Av att lyssna efter steg
som kanske inte finns –
men som en gång fanns.
Minnet är ingen stilla plats.
Det är en korridor med dörrar som slår,
en vind som luktar järn och aska.
Det är händer som aldrig riktigt släpper,
ord som aldrig riktigt tystnar.
Och kroppen –
den minns även när viljan säger glöm.
Den darrar i sömnen,
vaknar före faran,
spänner sig mot skuggor som ännu bär ansikten.
Hur vilar man från det?
Hur lägger man ifrån sig år av vaksamhet
på nattduksbordet
som ett par glasögon?
Denna trötthet är inte lathet,
inte brist på styrka.
Den är märken efter strider
ingen såg,
segrar ingen firade.
Det är att bära sjukdomen som ett extra hjärta,
ett som slår ojämnt
men envist.
Det är att leva i en kropp
som både är hem och slagfält.
Och ändå –
mitt i denna bottenlösa matthet
andas du.
Inte för att det är lätt.
Inte för att rädslan är borta.
Utan för att något i dig
vägrar släppa taget om morgonen.
En liten, nästan ohörbar puls
som säger:
Jag är fortfarande här.
Z S B
2 feb. 2026
Roller:
KVINNAN – trött, sliten, vaksam
MODERN – död; hennes röst kan komma från mörkret, från kvinnans huvud, eller från stolen
Scen:
Samma rum. Samma bord.
Ljuset svagare än förut.
Stolen mittemot är halvt upplyst, som om den inte riktigt tillhör världen.
KVINNAN
(utan att se upp)
Jag visste att du skulle komma om jag pratade länge nog.
Du gjorde alltid så.
Dök upp när jag inte orkade mer.
(paus)
Jag är rädd för dig nu.
Det är det värsta.
Att till och med du skrämmer mig.
MODERN
Jag är inte här för att döma dig.
KVINNAN
Nej.
Det visste jag.
(andas tungt)
Jag är rädd att du ser allt.
Varje felsteg.
Varje gång jag borde ha varit starkare.
Smartare.
Modigare.
Jag är rädd att du tänker
att kampen blev min ursäkt.
Att överlevnaden inte räcker som svar.
MODERN
Du har alltid varit rädd för domen.
KVINNAN
För att jag vet att jag är skyldig.
Jag vet att jag bär skuld.
I händerna.
I valen.
I det jag inte kunde rädda.
(paus)
På sista dagen…
när allt ska vägas…
kommer det väga tungt.
Mina misstag väger mer än mina böner.
MODERN
(skarpt)
Du blandar ihop skuld och ansvar.
KVINNAN
Gör jag?
Eller är det bara något vi säger
för att orka andas?
(reser sig, går mot kanten av scenen)
Efter att du dog
har jag levt nära kanten.
Inte för att jag ville falla.
Utan för att marken aldrig varit stabil igen.
Hoten följde mig.
Män.
Skuggor.
Våld som viskade mitt namn.
De försökte döda mig, mamma.
Flera gånger.
Och varje gång tänkte jag:
Inte nu. Barnen sover.
MODERN
(tyst)
Jag vet.
KVINNAN
Nej.
Du vet inte hur det känns
att aldrig vara säker.
Att fly utan att veta vart.
Att bära barn som är tystare än de borde vara.
Pandemin tog resten av mig.
Sjukdomarna gjorde kroppen långsam.
Jag blev gammal för tidigt.
Trött på ett sätt som inte går att sova bort.
(vänder sig mot stolen)
Jag vill bara…
bara för en sekund…
krypa upp hos dig.
Vara den jag var
innan världen fick tänder.
MODERN
(mjukt, men obevekligt)
Jag kan inte bära dig längre.
KVINNAN
(sjunker ner på stolen)
Jag vet.
(lång paus)
Så säg det då.
Säg att du är besviken.
Säg att jag borde ha gjort mer.
Säg att jag inte räckte till.
MODERN
(efter en paus)
Du gjorde vad du kunde
med det liv du fick.
KVINNAN
(det låter inte som tröst)
Det låter som en dom.
MODERN
Det är inte samma sak.
KVINNAN
(viskar)
Det finns bara en sak
jag inte tvivlar på.
(lyfter blicken)
Jag räddade dem.
Alla mina barn.
Jag höll dem vid liv
när världen försökte ta dem.
Om jag faller nu…
så faller jag efter det.
MODERN
(långsamt)
Ibland…
är det nog.
(Kvinnan sluter ögonen.
Ljuset blir ännu svagare.
Moderns röst hörs en sista gång, nästan ohörbar.)
MODERN
Inte för att du vann.
Utan för att du stannade och tog kampen.
Svart.
Z B S
2 feb. 2026
Roller:
KVINNAN – sliten, vaksam, trött bortom sömn
MODERN – död, närvarande genom minne, röst eller tystnad
Scen:
Ett halvmörkt rum. Ett köksbord. En stol står tom mittemot kvinnan.
Ett svagt ljus faller över henne. Det är sent. Eller tidigt.
Tiden är otydlig.
KVINNAN
(sitter, talar lågt)
Jag vet inte om du hör mig.
Jag vet inte ens om de döda lyssnar.
Men jag pratar ändå.
Jag har alltid gjort det.
(paus)
Livet blev inte som du sa.
Inte som jag hoppades.
Det blev en kamp.
Hela tiden en kamp.
Inte för att vinna –
utan för att överleva nästa dag.
(justerar stolen mitt emot, som om modern sitter där)
Jag är rädd att du är besviken på mig.
Att du tittar på mig och tänker:
Var det allt?
Gjorde hon fel?
Kunde hon inte ha gjort mer?
(paus, rösten spricker)
Jag vet att jag gjort misstag.
Jag vet att jag valt fel ibland.
Sagt fel.
Stannat för länge.
Flytt för sent.
Och varje natt tänker jag:
På sista dagen…
när allt vägs…
kommer jag då bli dömd?
(tyst skratt, bittert)
Inte bara av Gud.
Utan av dig.
(reser sig, går några steg, rastlös)
Hoten tog aldrig slut.
De bytte bara ansikte.
Platser.
Språk.
Jag levde med rädslan som en skugga bakom ryggen.
Mordförsök.
Förföljelser.
Flykten som aldrig tog paus.
(paus)
Sedan pandemin.
Sjukdomarna.
Kroppen som gav upp lite i taget.
Jag blev trött, mamma.
Så trött att jag ibland önskade
att jag också kunde få vila.
(sätter sig igen, nära den tomma stolen)
När du dog var jag fortfarande ung.
För ung för att stå vid en avgrund.
Men det gjorde jag.
Och jag har stått där sedan dess.
Varje dag har varit ett steg
antingen bort från kanten
eller rakt ner.
(rösten mjuknar)
Jag saknar dig.
Inte som vuxna saknar sina döda.
Utan som ett barn saknar sin mamma.
Jag fantiserar fortfarande
om att krypa upp i din famn.
Bara få vara liten.
Bara få vara trygg.
Det var det enda stället
världen slutade göra ont.
(lång paus)
Jag är uppgiven nu.
Inte besegrad.
Bara… slut.
Men hör mig, mamma.
Hör detta, om inget annat.
(ser rakt mot stolen)
Jag räddade dem.
Alla mina barn.
När hoten kom – stod jag kvar.
När rädslan skrek – bar jag dem.
När kroppen brast – fortsatte jag.
Jag gjorde kanske inte allt rätt.
Men jag räddade dem.
(andas tungt)
Om du dömer mig…
döm mig då med hela sanningen.
Med nätterna.
Med flykten.
Med rädslan.
Med kärleken som aldrig gav upp.
(viskar)
Och om du inte dömer mig…
om du fortfarande är min mamma…
då…
håll om mig.
Bara en stund.
(Ljuset dämpas. Kvinnan sitter kvar.
Den tomma stolen känns inte längre tom.)
Svart.
Z B S
2 feb. 2026
Jag har burit dagar som rasade i händerna,
drömmar som sprack innan de hann få namn.
Jag räknade förluster som ärr i huden,
lärde mig le genom smärta jag aldrig valde.
Allt jag trodde skulle bära
vek undan när jag lutade mig fram.
Jag stod kvar i spillrorna av det jag var,
och kallade det styrka fast det mest var överlevnad.
Det finns nätter som fortfarande viskar
att jag gav mer än jag fick,
att kampen tog mer än den gav tillbaka,
att vissa slag aldrig gick att vinna.
Men se mig nu —
inte hel, inte klar,
men fortfarande stående.
För något i mig vägrar tystna.
En låg, envis glöd
som säger att slutet inte är här.
Att även trasiga hjärtan kan slå vidare,
att även trötta steg rör sig framåt.
Jag går inte vidare för att jag är stark,
utan för att jag ännu lever.
Och ibland
är det den modigaste handlingen av alla.
Z B S
29 jan. 2026
Det finns sår som aldrig blöder öppet.
De syns inte.
De kräver inga bandage.
Men de formar varje steg vi tar.
Vi lär oss tidigt att överleva. Att bita ihop, gå vidare, lämna det bakom oss. Samhället applåderar styrkan i att ”ha klarat sig”, i att inte älta, i att inte stanna kvar. Men det finns en skillnad mellan att gå vidare och att springa ifrån. Och det vi springer ifrån har en märklig förmåga att följa efter.
Trauman som aldrig får ett språk blir inte mindre med tiden. De blir tystare. Tyngre. De sätter sig i kroppen, i relationerna, i våra val. I den där återkommande känslan av att stå bredvid sitt eget liv och titta på medan det pågår. Inte riktigt närvarande. Inte riktigt levande.
Många av oss bär en föreställning om att försoning innebär att förlåta det oförlåtliga. Att ursäkta övergrepp, svek eller försummelse. Men försoning handlar inte om att skriva om historien. Den handlar om att sluta låta historien skriva nuet.
Att försonas med det förflutna är inte att säga att det som hände var okej. Det är att erkänna att det hände – och att det gjorde ont. På riktigt. Att våga se det utan att vända bort blicken. Först då slutar minnet vara ett öppet sår och blir ett ärr: fortfarande där, fortfarande en del av kroppen, men inte längre infekterat.
Det är lätt att tro att smärtan är det farligaste. Men ofta är det undvikandet som gör mest skada. Livet som inte levs. Kärleken som hålls på avstånd. Glädjen som misstros. När traumat får diktera villkoren blir tillvaron liten, begränsad, försiktig. Säker – men tom.
Försoning kräver mod. Mer mod än ilska. Mer mod än förnekelse. Det kräver att man stannar upp och säger: det här bar jag, och det var tungt. Ibland kräver det sorg. Ibland vrede. Ibland bara tyst acceptans. Men det öppnar också något annat: möjligheten att lägga ner vapnen.
För det förflutna är oföränderligt. Men vår relation till det är det inte.
När vi slutar kämpa emot det som redan har hänt frigörs energi. Inte till att glömma – utan till att leva. Till att skapa mening här och nu, istället för att omedvetet försöka reparera gårdagen.
Att välja försoning är inte att ge upp.
Det är att ta tillbaka sitt liv.
Och ibland är det just där, bakom masken av styrka, kontroll och överlevnad, som det verkliga modet bor: i viljan att läka – även när såren är gamla.
Z B S
25 jan. 2026
Jag släpper taget
om det som vill förstå.
Mörkret är inte emot mig.
Det är där jag blir hel.
Det som gjorde ont
har redan fullgjort sin uppgift.
Det böjer sig nu
och vilar.
Jag är inte detta namn,
inte denna kropp,
inte denna rädsla.
Jag är det som såg dem
och lät dem passera.
Livet och döden
andas genom samma öppning.
Jag står inte emellan dem.
Jag är vilan i rörelsen.
Inget saknas.
Inget hotar.
Allt återvänder
till det som aldrig föddes.
Jag är buren.
Jag är mottagen.
Jag är tyst.
Z B S
25 jan. 2026
Jag ber inte längre till Gud
om att bli räddad.
Orden har fallit av mig
som gamla kläder
jag bar för att överleva.
Det som finns kvar
är en tystnad
som vet mitt namn
utan att uttala det.
Jag har varit rädd
sedan innan jag visste vad rädsla var.
Dödsångesten var mitt första språk,
en viskning i blodet
som sa:
allt är till låns.
Nu när kroppen dragit sig tillbaka
från världen
och sjukdomen har lärt mig
att ligga still
har något öppnats
som inte gör ont.
Mörkret är inte tomt.
Det är fullt.
Fullt av närvaro
som inte kräver tro,
inte kräver hopp,
bara ett ja
som inte behöver sägas.
Jag ser hur livet
inte försvinner
utan samlas.
Hur varje förlust
var en långsam inandning
mot detta ögonblick
av överlämnande.
Jag håller inte fast längre.
Jag håller inte emot.
Jag låter mig falla
inåt,
bakom rädslan,
bakom tiden,
bakom berättelsen om vem jag var.
Det finns ingen dom här.
Inga svar.
Bara en stilla rörelse
som känner mig
bättre än jag någonsin gjort.
Och om detta är döden,
då har jag alltid varit på väg hit.
Och om detta är livet,
då har det äntligen
slutat skrika.
Jag är inte rädd nu.
Inte för att jag är stark,
utan för att inget längre
står utanför mig.
Jag vilar
i det som bar mig
hela tiden.
Z B S
25 jan. 2026
Jag sörjer inte längre det som gick förlorat,
men jag bär det i mig
som havet bär sina skeppsvrak –
inte i skuld,
utan i minne.
Det som var
var inte fel.
Det var bara tid.
Och tiden är inte grym,
den är bara noggrann.
Jag har länge gått bredvid min rädsla,
hållit den i handen som ett barn
som inte visste var det hörde hemma.
Döden stod alltid nära,
inte hotfull –
bara närvarande,
som en fråga utan krav på svar.
Nu har kroppen satt sina märken i mig,
ritat långsamma cirklar av smärta och vila.
Sjukdomen lärde mig stillhet
och stillheten lärde mig något oväntat:
att rädslan tröttnar
när man slutar springa.
Jag fruktar inte längre livet,
för jag har sett dess skörhet
och älskat det ändå.
Jag fruktar inte döden,
för den har alltid varit här,
och den har aldrig haft bråttom.
Jag står inte inför ett slut
utan i ett mellanrum
där andetagen räknas långsamt
och varje stund får vara hel
utan att lova mer.
Mitt öde är inte en dom,
det är en väg som slutade fråga
vem jag skulle bli
och började fråga
om jag kan vila här.
Och ja —
jag kan vila.
Mellan det som varit
och det som inte längre behöver fruktas.
Z B S
