Blogg

Lejoninnan

21 okt. 2025

LEJONINNAN

En monolog i tre akter

Person:
Kvinnan 
Hon sitter i ett mörkt rum. En ensam stol. En filt. Ett foto av flera barn.
Utanför: tystnad.

---------------------------------------------------------------------------------

AKT I – FLYKT

(Hon talar lågt, nästan till sig själv.)

Jag minns inte längre när jag började springa.
Bara att jag aldrig slutade.
Alltid med väskan packad.
Alltid med örat vänt mot ljudet bakom mig.

De säger att tiden läker.
Men tiden har bara lärt mig att sova med skorna på.
Att aldrig riktigt vila.

Det finns minnen som inte bleknar.
De brinner långsamt, som glöd under huden.
Jag hör hans röst ibland –
inte orden, bara tonfallet.
Den där kalla tonen som gör kroppen stel,
som om jag vore gjord av glas.

(Hon andas tungt, ser ut i tomheten.)
Jag flydde städer, gränder, nätter.
Men mest av allt – mig själv.

--------------------------------------------------------------------------------------

AKT II – LEJONINNAN

(Hon tänder ett ljus. Ljuset skakar svagt i hennes hand.)

De säger att mod är att stå kvar.
Men ibland är mod att gå –
även när benen skakar.

Barnen…
De såg aldrig tårarna.
Jag log, jag skrattade, jag blev tryggheten.
Byggde ett hem av skärvor,
ett skratt över tystnaden.

Jag bar dem på ryggen genom stormar.
När rädslan kom, stod jag mellan dem och världen.
Jag blev en vägg, ett skydd, en lögn.

All min styrka,
allt jag någonsin haft,
gav jag till dem.

Och när de sov –
föll jag isär i mörkret.
Men på morgonen reste jag mig igen.
För så gör lejoninnor.

-----------------------------------------------------------------------------------

AKT III – FÖRHANDLINGEN

(Hon hostar, ljudet ekar. Luften är tung.)

Pandemin.
Den tog min andning.
Lungorna blev som glas.
Och plötsligt – kunde jag inte fly längre.

Kroppen sa: nu stannar du.
Men hur stannar man,
när hela ens liv varit rörelse?

(Hon ser upp, viskar nästan.)
Varje natt pratar jag med Gud.
Inte som i böner – mer som ett förhör.

Jag säger:
”Om jag kämpade så hårt, varför känns det som jag förlorade allt?”
”Om jag överlevde, varför känns det fortfarande som jag dör varje gång jag minns?”

Tystnad.
Bara andningen kvar.

Jag förhandlar om varje morgon.
Om ännu en dag med smärta.
Om ännu ett andetag.

Kanske är det inte meningen att vinna.
Kanske är själva överlevandet en sorts seger.

(Hon ser mot fotot.)
De ler där.
Trygga. Levande.
De vet inte vad det kostade.

Och kanske behöver de inte veta.

(Hon lutar sig bakåt. Sluter ögonen.)
Jag är trött nu.
Men jag har hållit löftet.
De fick sin barndom.
Jag gav dem mitt liv.

(Tystnad. Ljuset dör sakta.)

SLUT.

--------------------------------------------------------------------------------------

Skriven av Zelda Boudine

MASKER – en dikt i tre akter

20 okt. 2025

Inledning:

Vi lär oss tidigt att världen älskar fasader.
Att le, även när det gör ont. Att passa in, även när något i oss skriker efter att få vara fri.
Vi bär masker för trygghet, för acceptans, för överlevnad — tills vi en dag inser att vi nästan glömt hur vårt eget ansikte känns.

Den här dikten handlar om det.
Om att gömma sig, om tomheten bakom rollerna —
och om längtan efter att en dag bli sedd som den man verkligen är.

I. Scenen

Jag har burit så många masker
att jag glömt hur min hud känns mot världen.
Leenden målade i noggrant ljus,
ögon som lärt sig blinka i rätt ögonblick.

I varje rum en ny roll,
i varje blick en ny version.
Jag växlar ansikten
som andra byter kavajer,
välpressade för tillfället,
men tomma när ridån går ner.

Och applåderna – de kommer alltid för någon annan.

II. Skiftet

Det finns stunder,
mitt mellan andetagen,
då masken spricker i kanterna.

När någon säger mitt namn
och det skaver –
för vem är det de kallar på egentligen?

Jag hör min egen röst,
falsk av vana,
mjuk av rädsla,
hård av behovet att överleva.

Jag har skrattat utan glädje,
gråtit utan tårar,
älskat genom glas.

Och ingen, inte ens jag,
har riktigt känt den som gömmer sig där bakom.

III. Tystnaden

När natten blir stilla
och alla masker ligger på stolen,
då finns bara jag kvar.

Rå.
Oformad.
Oskyddad.

Det är där tomheten bor –
inte som ett mörker,
utan som en paus mellan två andetag.

Kanske är det där jag börjar.
Inte i de masker jag bar,
utan i modet att inte bära någon alls.

För kanske,
någon gång,
ska någon se mig
utan att jag behöver spela.

Och kanske då
ska jag också se mig själv.

Zelda Boudine

Varje morgon - ett mirakel

16 okt. 2025

Det fanns en tid då livet bara var.
Utan att jag tänkte på det.
Andetagen kom… av sig själva.
Hjärtat slog… utan att jag bad om det.

Men så kom dagen…
då kroppen började viska — inte längre.
Och det som en gång var självklart
blev plötsligt en kamp.

Att andas.
Att stå upp.
Att orka.

Jag står mitt i livet.
Med drömmar kvar att leva,
löften kvar att hålla,
ögonblick jag inte vill missa.

Jag vill stanna kvar.
Mer än allt.

Men tröttheten är djup,
den sitter i själen, inte i kroppen.
Och rädslan…
rädslan bor i varje tyst minut,
den viskar: tänk om jag inte orkar mer.

Ångesten kommer som en våg —
osynlig, men stark nog
att dra mig under för en stund.

Ändå håller jag fast.
Vid hoppet.
Vid ljuset som fortfarande hittar in,
om så bara genom en spricka.

För någonstans inom mig
finns en glöd som vägrar slockna.
En längtan efter liv —
inte det stora, bullriga,
utan det stilla.
Det som finns i en hand som håller min,
i vinden mot huden,
i ljudet av någon som säger mitt namn med värme.

Kanske är det här,
i gränslandet mellan styrka och uppgivenhet,
som jag verkligen möter livet.

När jag inser —
att varje andetag är en seger.
Varje morgon, ett mirakel.
Och att mod ibland
är att bara fortsätta andas.

Mitt i livet

16 okt. 2025

Det finns en tid då livet bara är —
utan att man tänker på det.
Andetagen kommer av sig själva,
hjärtat slår utan att be om lov.
Men så en dag förändras allt.
Det som alltid funnits där börjar svikta,
och plötsligt blir varje andetag en kamp,
varje morgon en prövning.

Man står där, mitt i livet,
med händerna fulla av drömmar
som man ännu inte hunnit förverkliga.
Man ser på världen med samma längtan,
men kroppen orkar inte på samma sätt längre.
Det finns en trötthet som går djupare än sömn,
en sorg som inte syns,
men som bor någonstans bakom bröstbenet.

Rädslan rör sig tyst, som skuggor i gryningen.
Den växer i de stilla timmarna,
när tankarna får fritt spelrum
och minnet av det friska livet
blir både en tröst och en plåga.
Ångesten viskar: tänk om jag inte orkar mer.
Men viljan svarar: jag vill leva, jag vill stanna kvar.

Och kanske är det just där,
i sprickan mellan hopp och uppgivenhet,
som livet visar sitt sanna ansikte.
Det är inte längre självklart —
men det är oändligt värdefullt.
Varje andetag blir ett löfte,
varje blick, varje beröring
ett bevis på att jag fortfarande finns.

Kanske är det så här man lär sig att älska livet på riktigt —
när man vet hur nära det är att förlora det.
När man inser att styrka ibland är att bara fortsätta andas.
Att mod inte alltid är att orka,
utan att våga känna, trots allt.

När allt förändras

16 okt. 2025

Det kommer en dag när allt förändras.
När kroppen inte längre lyder, när varje andetag blir ett beslut och inte en självklarhet.
När livet, som en gång var fullt av planer, skratt och rörelse, plötsligt känns skört — som om det kunde gå sönder av en vindpust.

Man kämpar.
Man håller fast vid hoppet, vid de drömmar som ännu inte fått ta form.
Vid kärleken till dem som väntar, till solen som fortfarande går upp, till minnet av hur det kändes att bara leva — utan att tänka på det.

Men kampen tär.
Det är en trötthet som inte går att vila bort.
En rädsla som smyger in i varje tyst stund.
Tankarna rusar mellan hopp och förtvivlan, mellan “jag orkar inte mer” och “jag måste klara det här”.
Ångesten är som ett eko inombords — en ständig påminnelse om allt som står på spel.

Och ändå… mitt i allt det mörka, finns en glöd.
En vilja att leva, att få stanna kvar, om så bara en stund till.
Att känna vinden mot huden, att höra någon säga ens namn med värme.
För livet är fortfarande vackert — även när det gör ont.
Kanske ännu mer då.

Ljuset som aldrig slocknar

14 okt. 2025

När mörkret smyger sig nära, när natten känns lång,

då viskar hoppet tyst i hjärtats sång.

Rädslan klamrar sig fast vid tankens rand,

men hoppet växer, som en blomma i hand.

En strimma av ljus i stormens famn,

en värmande låga i kylans namn.

Fruktan må skugga varje steg jag tar,

men hoppet leder dit där framtiden har svar.

Vi stapplar och tvivlar, vi tvekar ibland,

men hoppet går före, med öppen hand.

Det bär oss mot morgonens skimrande bro,

där fruktan ger vika och livet får ro.

Så låt hjärtat minnas, när tvivlet är tungt,

att hoppet är större än fruktan någonsin sjungt.

I varje andetag, i varje stund vi får,

är hoppet den låga som aldrig går.

Att leva i skuggorna

12 okt. 2025

Varje morgon vaknar du med hjärtat i halsgropen, som om någon osynlig hand redan har greppat tag om din dag. Solens strålar letar sig knappt in genom gardinerna innan oron tar över, den där isande känslan av att någon, någonstans, kanske redan är på väg mot dig. Tekoppen skakar i din hand – inte av trötthet, utan av vetskapen att tryggheten är en lyx du för länge sedan förlorat.

Att leva med förföljelse är som att vandra genom ett landskap där skuggorna aldrig släpper taget. Varje främmande steg bakom dig på trottoaren får blodet att frysa till is. Telefonen ringer och du vågar knappt svara, rädd för rösten i andra änden. Blickar på gatan blir till misstänkta kontroller, och även dina egna minnen börjar kännas som förrädiska ledtrådar någon kan använda mot dig.

Du lär dig snabbt att packa lätt. Livet måste alltid kunna börja om på nytt, i en ny stad, under ett nytt namn. Gamla fotografier och kära ägodelar får stanna kvar – som bevis på att du en gång var någon, någonstans. Vänner och familj förvandlas till faror, alla kontakter till potentiella sprickor i din redan tunna mur av anonymitet. Ingen dag är given. Du lever på lånad tid och i lånade rum, där varje kväll är en ny förhandling om en framtid som aldrig riktigt känns som din.

Det är en ensamhet som biter sig fast, en sorg som aldrig går över. Du lär dig att prata med tystnaden, att lita mer på instinkten än på någon annan. Hoppet slår ibland till, men försvinner snabbare än det kom. Drömmen om ett normalt liv – grannar som vinkar, fredagsmys framför tv:n, en plats där ditt namn får stå kvar på dörren – känns lika avlägsen som en annan värld.

När natten smyger sig på, med dess tunga mörker och ljud som förstoras, pressar du dig själv att sova. Imorgon måste du orka igen. För i din värld är det enda som är säkert att ingen dag är självklar – och att friheten, hur mycket du än längtar, alltid är ett steg för långt bort.

Viljan att överleva

10 okt. 2025

Det finns en eld,
så tyst att ingen hör den,
så envis att inget släcker den.

Den brinner inte för seger,
inte för ära,
utan för andetaget självt —
för nästa gryning, nästa chans.

När marken öppnar sig under fötterna,
när himlen faller som aska,
står något kvar inom oss,
något som vägrar falla.

Det är inte skönhet,
inte hopp,
inte ens tro —
bara den stilla rösten som säger:
”Än är jag här.”

Och ur den rösten växer livet,
gräset genom betongen,
ljuset genom sprickan,
hjärtat som slår trots allt.

Skuggor och motstånd

9 okt. 2025

Inledning: Varje dag – en kamp för överlevnad

Det finns morgnar då kroppen känns som bly och själen som dimma, då tankarna cirklar runt samma fråga: Hur ska jag orka igenom ännu en dag? Det är lätt att romantisera människans vilja att överleva, som om det vore en självklarhet. Men för många är överlevnaden en daglig kamp, både fysiskt och psykiskt, där varje andetag kan kännas som en liten seger. Det handlar inte bara om att ha mat för dagen eller tak över huvudet, utan om att stå ut med sig själv, sina minnen och sina rädslor.

Existentiell ångest – När oron aldrig släpper taget

Existentiell ångest är inget främmande för mig – den är en lågmäld följeslagare som gör sig påmind i tystnaden. Den där gnagande känslan av meningslöshet, då livet förlorar färg och riktning. Varje dag är en dragkamp mellan viljan att hitta något värt att kämpa för och den ständiga oron över allt som kan brista. Man famlar efter svar ingen har, försöker tämja sin inre oro med rutiner och distraktioner, men ofta är det bara att härda ut tills ångestens vågskvalp klingar av.

När livet blir en mardröm

Ibland känns det som att verkligheten förvandlas till en mardröm, där hoppet om en ljusare framtid bleknar. Vissa nätter vaknar jag kallsvettig, med hjärtat bultande av rädsla. Tillvaron kan snabbt förändras – från trygghet till kaos, från glädje till djupaste hopplöshet. Då känns det som att stå mitt i stormen, oförmögen att röra sig varken framåt eller bakåt. Man lär sig att leva med mörkret, att acceptera att vissa dagar är en kamp mot egna demoner.

Hat och våld – Destruktiva krafter som formar oss

Hat och våld är så mycket mer än rubriker i nyheterna. Jag har sett hur dessa krafter river sönder relationer och förtroenden, hur de sliter i människor och lämnar djupa sår som aldrig riktigt läker. Våldet kan komma plötsligt, men hatet gror långsamt och förgiftar allt det rör vid. Ibland har jag själv känt vrede bubbla upp, som ett skydd mot sårbarheten. Men jag har också sett hur förlåtelse och förståelse kan bryta destruktiva mönster – och det kräver nästan lika mycket styrka som att överleva själva våldet.

Flykt för att överleva – När man måste lämna allt

Att fly är ett ord som bär på både skam och hopp. Jag har tvingats lämna det som en gång var hemma, sett platser och människor förvandlas till minnen. Flykten är inte bara fysisk; ibland är det tankarna man försöker undkomma, ibland minnen som jagar en långt efter att man lämnat det yttre kaoset bakom sig. Att överleva handlar då om att hitta en ny plats inom sig – en liten fristad där man kan andas, om så bara för en stund.

Skuggor från det förflutna – När minnen hotar nuet

Det sägs att tiden läker alla sår, men vissa skuggor växer sig starkare med åren. Jag bär med mig fragment av gamla trauman, bilder och ord som dyker upp när jag minst anar det. Det förflutna är ibland en tyngd över bröstet, en påminnelse om att man alltid är ett resultat av det man varit med om. Samtidigt har jag lärt mig att acceptera dessa skuggor, att låta dem finnas utan att låta dem styra. Det är ingen enkel konst, men nödvändig för att överleva – och kanske till slut leva på riktigt.

Avslutning: Hoppet och motståndskraften som trotsar mörkret

Mitt i allt detta – kampen, ångesten, flykten och skuggorna – finns ändå ett slags hopp. Inte det glättiga, utan det tysta, envisa hoppet om att det går att hitta mening även i mörkret. Vi bär alla på våra egna mardrömmar och strider, men det är motståndskraften, förmågan att resa sig gång på gång, som är vår största styrka. Kanske är det just i mötet med det svåra, i viljan att inte ge upp, som vi upptäcker vad det verkligen innebär att överleva. Och ibland, när skuggorna känns som mörkast, räcker det att veta att man inte är ensam om sin kamp. För livet är, trots allt, mer än bara överlevnad – det är en ständig rörelse mot ljuset, från mörkret inom oss.

Kampen om överlevnad

9 okt. 2025

Jag reser mig ur spillror,

skrapsår på min själ, smuts på knogarna.

Andas in kyla, smakar nattens rädsla,

men hjärtat dunkar, envisare än stormen.

Mörkret viskar, vill hålla mig kvar,

men nånstans långt där inne brinner ännu en gnista.

Hopet är ingen saga, ingen lättköpt tröst –

det är skriket i bröstet, svetten i pannan,

steget som tas när benen viker sig.

Jag skriker mot tystnaden,

vägrar låta mig malas ner.

SKINN – en trilogi om att falla isär och börja leva

8 okt. 2025

Inledning

Det finns en punkt där smärtan slutar vara dramatisk
och bara blir vardag.
Där man inte längre skriker —
man viskar, andas, fortsätter.

Den här trilogin handlar om det ögonblicket.
Om den tysta sortens överlevnad.
Om hur man långsamt river av sig världen
och står kvar —
hudlös, men äkta.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

I. När masken växt fast

Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.

Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.

Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.

Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.

Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.

Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.

För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

II. Efteråt

Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.

Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.

Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.

Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.

Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.

Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.

Och det får räcka.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

III. Att börja om

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

Att börja om

8 okt. 2025

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

Efteråt

8 okt. 2025

Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.

Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.

Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.

Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.

Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.

Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.

Och det får räcka.

När masken växt fast

8 okt. 2025

Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.

Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.

Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.

Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.

Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.

Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.

För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?

Tvivel

8 okt. 2025

Det gör ont att andas ibland.
Som om luften väger mer än jag.
Som om varje andetag är ett val jag inte längre vet varför jag gör.

Jag säger att jag är trött,
men det är inte sömn jag saknar.
Det är mening.

Allt jag trodde var jag
har börjat spricka i kanterna.
Orden jag brukade stå på
är nu bara ljud i vinden.

Jag ser mig i spegeln och möter någon
som inte längre tror på sina egna löften.
Någon som lärt sig att le
för att inte skrämma folk.

Jag hatar att jag tvivlar på allt —
på mig själv, på framtiden,
på om det ens spelar någon roll.
Det gör ont att bry sig.
Men det gör ännu ondare att inte göra det.

De säger att smärta gör en starkare.
Men ingen säger hur mycket som krävs
innan man bara blir tom.

Och mitt i allt det här —
i den tunga, klibbiga tystnaden —
hör jag fortfarande ett svagt hjärtslag.
Inte vackert. Inte hoppfullt.
Bara envis.
Som en påminnelse:
att jag fortfarande finns.
Trots allt.