Kreaktiviteten

Kreativitetens Ljus i Mörkret

- En personlig berättelse om överlevnad och inre styrka

Det finns stunder i livet då mörkret är så kompakt att det känns som om inget ljus någonsin kan tränga igenom. För mig tog livet den vägen – genom djupaste förtvivlan, ångest, självförakt och okontrollerbar rädsla. Jag har burit på en utsatthet som tyngde hela kroppen, utsatts för våld och förföljelse, mött hat som är svårt att sätta ord på. Men mitt i det allra svartaste fanns en gnista. Den hette kreativitet.

En barndom i skuggorna

Redan som barn fann jag trygghet i att skapa. Med färg och ord byggde jag världar dit ingen annan kunde följa. Allt det där jag aldrig vågade säga högt blev istället till bilder och texter. På så sätt blev kreativiteten min första och bästa vän – den som alltid fanns där när ensamheten och oron slog till.

Att sätta ord på smärtan

Med åren blev livet alltmer komplicerat, och den skyddade bubblan sprack. Jag blev utsatt, sårad och rädd. Men även när orden tog slut på insidan, fann jag dem på papperet. Ibland rann de ur mig som tårar, ibland krävde de all min kraft. Men där, bland mina skisser och berättelser, kunde jag ge form och färg åt det som gjorde ont. Självföraktet tappade greppet en stund. Det var som att varje ord och penseldrag byggde en bro över mitt inre kaos.

Kreativiteten – min livräddare

Det fanns perioder då jag tvivlade på att jag skulle orka gå vidare. När hat och förföljelse tryckte mig till marken, när våldet blev vardag, var skapandet det enda som kändes verkligt och meningsfullt. Det blev min livlina, min ventil och mitt sätt att skrika ut min smärta utan att någon behövde höra. I stunder då jag inte orkade möta andra, kunde jag möta mig själv i mitt skapande – och det räddade mig, gång på gång.

Ljuset i mörkret

Kreativiteten har varit mitt ljus när allt annat slocknat. Den har hjälpt mig att förstå mina känslor, bearbeta det jag upplevt och hitta styrkan att fortsätta. Kanske har jag förlorat mycket, men det jag fått tillbaka genom mitt skapande kan ingen ta ifrån mig. Det är mitt skyddsnät, min livlina, min frihet.

Idag vet jag att mörkret inte är slutet och att smärtan kan bli till kraft. Min kreativitet har tagit mig genom det värsta – och varje gång jag skapar, tänder jag ett nytt ljus för mig själv.

 

Konsten som räddade mig ur mörkret

Det finns perioder i livet när världen rasar. När allt man trodde var tryggt spricker upp och förvandlas till kaos. För mig kom mörkret med förföljelse, hat och skräck. Det gick så långt att livet själv stod på spel. Jag minns känslan av att falla – gång på gång – utan att någon fångade upp mig.

Men någonstans i ruinerna fanns ändå en glöd kvar. En viskning. En hand att hålla i när ingen annan fanns – och den handen var konsten.

När jag skrev, kunde jag andas igen. Orden blev min väg ut, ett språk för allt det som inte gick att säga högt. Varje mening jag skrev blev en liten revolt mot tystnaden, ett bevis på att jag fortfarande fanns.

När jag målade, förvandlades smärtan till färg. Penseldragen bar mina skrik, mina tårar, min längtan efter något vackert i allt det förvridna. Duken blev ett rum där jag fick vara fri, där jag kunde skapa något nytt av det som försökt krossa mig.

Många år var mörka, fyllda av rädsla och misstro. Men konsten höll mig kvar. Den blev mitt ljus när allt annat var skuggor – ett stilla bevis på att även det trasiga kan skapa något heligt.

Jag överlevde, inte tack vare att jag slutade känna, utan för att jag tillät mig att känna genom skapandet.
För mig är varje text, varje målning, ett andetag av motstånd. Ett löfte till mig själv: att aldrig låta hatet definiera vem jag är.