Blogg

Annorlunda

2 dec. 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

Jag ser det klart nu

2 dec. 2018

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

Ensam

24 nov. 2018

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

Jag hade en önskan

22 nov. 2018

Kärlek är inte alltid lätt, kärlek kan vara att inte sluta hoppas på det lyckliga slutet. Att inte ge upp och trots allt det svåra bakom, våga tro att det bästa finns framför oss.

Att när allt gör så ont, ändock ha en viskning som säger, ge inte upp. Kärlek är när man prövas det yttersta, ändock på kvällen känna saknad och smärta av enskildheten och ensamheten.

Detta tänkte jag mig kärlek, att efter allt kaos, ändock se djupt in i de mest magiska ögonen som jag känner och tillsammans konstatera att vi åter valde varandra. Att vi åter stod upp för varandra, trots allt som varit. 

Att vi var redo att visa hela världen, att vi valde varandra, större och bättre än någonsin. Detta var min önskan om min kärlek.

Till tidens ände

19 nov. 2018

Likt försommarens grönska och prakt, som det milda sommarregnet,

som varligt sveper förbi

och efterlämnar de mest magiska dofterna

av liv och fröjd.

Som de mörka molnen som tornar upp

på himmelen,

innan ovädret bryter ut.

Likt de mörka vågorna ,

som slår mot klipporna.

Så tänker jag mig livet,

som Yin och Yan,

dansande sin eldedans.

Till min ungdoms kärlek

19 nov. 2018

Du  och jag,

vår historia går från 

vår tidiga ungdom,

för vad visste jag om livet?

Innan du med buller och bång,

tog dig in i mitt liv?

Så många skratt har vi delat,

så mycket glädje har vi delat

men också den mörkaste förtvivlanbråken, vanmakten och svartsjukan,

som en dag skiljde oss åt.

Men vi kunde ändå inte ta farväl,

för vi hade skapat magi,

vår familj.

Tiden har gått och efter många år,

korsades våra vägar igen,

i glädje och i förtvivlan.

För vi möttes i din svåraste stund,

när sjukdomen hemsökt dig 

och när ditt liv var dömt.

Vi är andra människor idag,

vi är åtminstone visare,

och ödmjukare,

för livet har prövat

både dig och mig.

Men vi är familj

och ingenting

kan någonsin ändra 

detta.

Vårt monument är vår familj,

för tid och evighet

har vi gjort ett avtryck.

Du är aldrig ensam,

för vi består i all evighet.

Du lämnade mig

9 nov. 2018

Du lämnade mig där,

i händerna på djävulen själv

för du var så upptagen med att rädda dig själv,

att du offrade mig.

Du var min trygghet och du var min andra mamma

och min käraste faster,

tillsammans gick vi igenom helvetet

för att sanningen skulle göra oss fria,

men vilken helvetes lögn!

Du älskade dig själv mest,

så mycket att du lämnade mig.

Död eller levande,

du offrade mina barns mor

och din brorsdotter.

Du gjorde mig

till ingen!