Texter

Här kommer jag att publicera dikter och texter som jag tidgare skrivit. Jag hoppas att ni kommer att tycka om dem, samtidigt som ni kommer att förstå lite mer vem jag är. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Johannes

24 mars 2024

Min älskade lilla,

jag bär med mig dig

varje dag,

Till vi möts i evigheten.

 

Min älskade lilla,

din födelsedag var igår,

och fortfarande känns det som igår,

när du lämnade oss på påsken.

 

Min älskade lilla,

du var mitt stora  underverk ,

min stora kärlek och meningen

i mitt unga liv.

 

Aldrig glömmer jag vårt avsked,

hur jag höll dig hårt intill mitt hjärta.

Hur jag smekte ditt vackra lilla ansikte,

de ljusa små  lockarna...

Jag ville aldrig släppa dig...

 

Min värld rasade samman när du försvann till himlen,

och jag blev lämnad ensam kvar.

Det tog mig år att finna frid och mening.

 

Men jag vet nu min lilla,

att du var mitt största privilegium. 

För genom dig har jag skådat evigheten.

 

Du min son och nu min ängel,

jag älskar dig till evigheten

och oändligheten.

 

 

Mellan varat och evigheten

26 feb. 2024

Han sa, jag ler med hela mitt hjärta när jag ser dig. Jag insuper doften av dig, långt efter att du lämnat sängkanten och mig. Och hela tiden du är ifrån mig fysiskt, så lever du i mitt hjärta. Men när du finns vid min sida, så är jag ett halvt steg in i evigheten, för min tid är snart till ända. 

Jag ser dig, jag hör dig och jag ler mot dig, men jag finns inte riktigt där. Jag skrattar och vi talar om minnen och vardagen. Men jag kan inte riktigt insupa dina ord. Hur kan jag förklara, att jag ser inte längre livet som dig, jag är i vardagen men jag gör samtidigt en själslig resa. Eftersom jag kan vinna eller förlora livet. Men om jag vinner mer tid, så är jag inte längre henne som du minns mig som. Och om jag förlorar, är jag också förändrad. Hela min historia har jag omvärderat.

Du ser mig, du känner att jag är förändrad. Men du säger ingenting och du frågar heller ingenting. Och jag känner tydligt att du är en av de levande som räds evigheten men mest av allt sjukdomar, som är beviset på vår dödlighet. Jag blir tyst och avvaktande, för jag söker djupet och inte ytan. Jag är långt ifrån dig, som vi befinner oss i olika galaxer. 

Insikten kommer alltid att vara min största gåva, som livet gav mig. Den kom som väldigt ung, och med detta har jag omfamnat hela mitt liv. Men du blev i slutet bara min dagsslända, som levde i ljuset av den jag var då. Du förfördes av min yta, men aldrig av mitt djup. 

Tanken svindlar, då någon gav mig den största bekräftelsen på sin dödsbädd.

För jag är säkrare än någonsin, att du aldrig kommer att bära det hjärtat. För kärlek är att älska mellan varat och evigheten.

 

Ljusbärare

24 okt. 2023

Vi lever i en mörk och ondskefull tid,

våld, hat och förakt,

sprider sig som en löpeld,

över vår jord.

 

Vi lever i en mörk tid,

och vi behöver ljusbärare ,

som kommer med hopp.

 

För utan hopp är vi förlorade.

 

Flickan på fotografiet

2 sep. 2023

Häromdagen satt jag och bläddrade i mina fotoalbum,

jag såg de svunna tiderna,

den lyckliga och oskyldiga tiden,

när framtiden kändes som hoppfullt löfte...

 

Jag såg människorna som jag älskar 

så mycket,

Jag såg platserna och kände minnena som kom

med fotografierna...

 

Aldrig kunde jag tro,

att livet skulle mörkna

så för mig.

 

Jag var så lycklig då,

eller var det 

i ett annat liv?

 

Jag vet inte säkert,

för när jag tittade närmare,

var ansiktet en främlings...

Skadad

2 sep. 2023

Jag kommer ihåg

som igår,

när livet bara kom att handla  

om överlevnad...

 

Vad bryr sig en krigare om

sommar, sol, semester och känslor?

När allt bara handlar om att överleva

från en dag till annan...

 

 

Blöder

16 aug. 2023

Genom mitt liv,

har jag vandrat oftast blödande,

och ensam.

 

Så ofta har jag önskat,

att någon vandrat vid min sida,

varit min sköld ,

torkat mina tårar och lagt förband.

 

Mörkret kan vara skrämmande att 

konfrontera ensam.

 

Men det skapar också en stark själ.

Som överlever mot alla odds.

 

Jag fann mig själv

31 juli 2023

I ensamhetens stilla djup

Det var där, jag fann mig själv

När det inte fanns något att anspela på

Det var där, jag fann mig själv

 

I mitt hjärtats duk

Det var där, jag fann mig själv

När jag såg mig själv som konst

Det var där, jag fann mig själv

 

I mitt sinnes stillhet

Det var där, jag fann mig själv

Med en total avsaknad av tid och rum

Det var där, jag fann mig själv

 

I ondskan, som skalade bort all värdighet

Det var där, jag fann mig själv

När jag låg på knä för att be

Det var då, jag fann mig själv

 

I djupet av all min smärta

Det var där, jag fann mig själv

I regnets lugn och i snöflingornas kristaller

Det var där, jag fann mig själv

 

Jag skalade bort allt oväsentligt

Började be igen

Min själ och min vilja blev ett

När tiden stod stilla

och jag blev min egen skapelse

 

Kommunicera

13 juli 2023

Alla talar till mig,

i tusen ord och inget.

Men du talar till min själ.

 

Att vara empat

13 juli 2023

Jag kan se smärtan i dina ögon

Jag kan känna den innan du talar

Smärtan som du känner,

fullkomligt tar andan ur mig.

 

Jag absorberar allt,

och jag känner varje uns av din smärta.

 

Empater vandrar i sin egen smärta, 

och det kräver en bruten människa,

att se all smärta runt om.

 

Jag kan läsa ditt ansikte,

jag kan se djupt inom dig,

och jag vill alltid hjälpa,

de vilsna och de lidande. 

 

Men empater kan fastna i mörkret, 

därför måste vi hålla fast 

vid lågan.

För att inte förlora

oss själva 

i mörkret.

 

Kärleken som aldrig fanns

10 juni 2023

I svårigheter så behöver alla någon,

som håller hårt om oss,

och som oavsett vad,

aldrig släpper taget.

 

Någon som viskar ömt,

du är inte ensam.

 

Som älskar dig i din vackraste skrud,

men också i din mörkaste skrud,

där prövningarna ,

avlöser varandra i oändlighet.

I sjukdomens förvridna ansikte,

i den bottenlösa förtvivlan 

och den nattsvarta ångestens timme. 

 

Jag har i hela mitt liv,

sökt efter en lugn hamn,

eller en klippa i stormen.

 

En varm hand som inte släpper.

Det är försent nu.

 

Om jag kunde

10 juni 2023

Det är så lätt att vara efterklok,

att önska kunna måla om sitt liv 

i andra färger.

 

En annan nyans, kompositation

och inte minst dynamik.

Så enkelt om man kunde radera vissa stycken

och göra om och inte minst

börja om.

 

Men allt är för sent nu.

Jag har accepterat,

både sanningen och ödet.

 

Mamma du saknas mig

27 maj 2023

/marci-oleszkiewicz-art.jpg

Mamma, mamma! Vad livet blev ödsligt, tomt och kallt utan dig.

För du var hela min värld.

Du var allas värld, där din värme och kärlek lyste upp familjens liv,

men också dina vänners liv.

I alla dina möten, så vittnade människor om hur berörda de blev

av din värme.

Mamma min älskade mamma, en sådan ynnest att få vara din dotter!

Att få bli älskad och omhuldad av dig. 

 

Så många år har gått, sedan vi skildes åt den kalla vinter eftermiddagen,

när man sövde ner dig för respiratorn.

Jag kommer så väl ihåg dina ögon,

hur dina magiskt brun gröna ögonen tittade så intensivt på mig. 

För både du och jag visste där och då, att det var avskedsstunden.

Ingen annan anade då, vad du och jag redan visste....

Dagarna vid din säng, var bara en sträcka till det oundvikliga...

 

Min sorg var brutal, gränslös och skoningslös.

Hur skulle jag  kunna orka att leva utan dig vid min sida?

Hur skulle jag någonsin få känna den tryggheten jag kände med dig?

Hur skulle jag kunna leva utan din mjuka hand och din varma famn?

Och din underbara doft, som jag fortfarande saknar...

Doften av villkorslös kärlek.

 

Mamma, mamma, du saknas mig mig varje dag!

Och jag vet att du är med mig till tidens ände...

Men ändå ibland, är jag så rädd att göra dig besviken,

och inte värdig din kärlek!

 

För jag har varit vilsen mamma,

i min nattsvarta ångest, i  brutal ondska och utsatthet

och inte minst ensamhet. 

Jag har kämpat mot de mörka krafterna,

i utposten av mitt liv.

Jag blev befläckad av mörkret,

och jag är sargad av striderna och mörkret.

Och inte längre den personen jag var tillsammans med dig.

 

Men jag älskar dig mamma, med hela mitt väsen.

Och du fattas mig varje dag.

När jag sluter mina ögon,

så tar minnena mig tillbaks,

till sommarängarna i Österrike,

där vi gick hand i hand

och plockade sommarblommor.

Då när himlen var blå och hjärtat fyllt av glädje.

Så minns jag dig min älskade mamma.

 

Sanningen

2 maj 2023

Ibland

är det inte människor

som förändras,

utan masken

som faller av.

 

Ljus

2 maj 2023

Vissa människor

kommer in som ljusbärare 

i våra liv.

 

De älskar oss villkorslöst,

de ger stöd ,

och dömer aldrig.

 

Dessa ljusbärare är våra 

själars medicin.

Utan dem skulle vi

inte överleva.

 

Hoppet

26 apr. 2023

Det vackraste jag vet,

är att upptäcka ljuset

i någons ögon,

som varit förlorad i mörkret

alldeles för länge...

 

Ibland

26 apr. 2023

Ibland kommer jag på mig själv,

med en stilla önskan...

 

För att långsamt försvinna,

är inte vackert alls,

inte ens klädsamt.

Det är heller inte en långsam tryckare,

med möjlighet att avsluta,

på bästa möjliga vis.

 

Det är heller inget episkt drama,

där slutscenen och avskedet 

blir odödligt...

 

Det är sträckan till slutscenen,

som är hånet mina vänner...

Smärtan, ångesten och hopplösheten.

Dödsmasken som sitter hårt klistrat

med ödet .

 

Ibland kommer jag på mig själv,

med en stilla önskan...

 

Det hade varit så mycket enklare,

att försvunnit under hans hand,

i hans vrede och hat,

eller omedelbart i pandemin...

 

Än denna långa obekväma och 

smärtsamma dödsdans.

 

Ute skiner solen

26 apr. 2023

Ute skiner solen

och fågelsången ackompanjerar

solens varma strålar,

med den spirande grönskan 

och de späda blommornas prakt.

 

Våren står i sin fulla skrud,

med så mycket hopp om livet,

och så många löften om bättre tider...

 

Men hos mig,

där mörkret bor,

blir solstrålarna en örfil

och en förolämpning.

 

Solen drar mig ännu längre in i mörkret,

där sorgen bor och hoppet om livet

nästan är borta. 

Jag drar mig undan likt ett skadat djur,

längre och längre in i mörkret

och tryggheten. 

 

Ensamhetens stilla ocean

20 mars 2023

Jag tror min kärlek till ensamheten,

är tryggheten i sällskapet 

med min själ.

 

Ingen som missförstår eller dömer mig,

det är fridfullt ensamhetens ocean...

 

En frid jag sällan känner

med andra människor.

 

Starka hjärtan

20 mars 2023

Starka hjärtan,

är inte gjorda av metall,

utan av mörker, tårar och misslyckanden.

 

Det lärde dem kraften

i det spädaste ljuset.

 

Demoner

20 mars 2023

De äger mig inte,

demonerna, de mörka haven,

ärren eller sjukdomarna.

 

De är bara mobbare,

som min ande 

besegrar varje dag.

 

Mod

20 mars 2023

När stormen börjar avta,

så kommer du att inse,

hur enkelt det var,

att färdas över

orons ocean...

 

Allt du verkligen behövde,

var ditt mod,

som du hela tiden

hade inom dig...

 

Så tänker jag mig stormen,

när jag befinner mig i

stormens öga... 

 

Fasad

20 mars 2023

Allt som krävs,

är ett vackert falskt leende,

för att dölja en skadad själ.

 

För vem bryr sig om att titta 

bakom ditt leende?

Ingen har tid eller ork,

att se de skadade...

 

Hur skadad du än är,

så är du alldeles ensam...

 

Sönderfallande

2 mars 2023

Även nu,

så trasig som du känner dig,

är du fortfarande så stark.

 

Det finns något att säga,

om hur du håller ihop dig,

trots att hela ditt väsen och

existens,

i varats ögonblick,

faller samman...

 

Fortsätt fokusera,

livet kan fortsätta,

om du bara orkar

fästa blicken ,

på krönet framför dig...

 

Vem säger

att kampen om överlevnad,

är vacker eller graciöst?

 

Du måste bara fortsätta...

 

Du är inte galen

2 mars 2023

 

Du är inte galen,

sakerna som hände dig,

gjorde ont.

 

De bröt ner dig,

till minsta atom.

 

De saker som du fick höra,

som krossade dig,

helt och hållet.

Misshandeln som du utstod av 

deras händer.

 

Som om du inte var någon,

som om ditt liv,

inte hade ett värde

överhuvudtaget.

 

Din stolthet,

blev en spillra,

och allt som återstod min vän,

var förödmjukelsen 

salta tårar.

 

Men du är inte galen,

du upplevde trauma, smärta och otrolig skada,

som förändrade dig för alltid.

 

Det gjorde dig till en krigare, 

byggd på dina ärr.

 

En krigare ,

född i livets röra.

Vilken modig själ du är.

 

Minnen

13 feb. 2023

Vi minns alla,

vi kan le åt våra minnen,

men hjärtat kan också förvridas,

i olidlig smärta,

av fragmenten ,

ur minnets väv.

 

Det är så lätt att återleva

känslorna med minnena

av en svunnen tid...

 

Men vi bor inte där längre,

den förflutna plats som vi

ibland längtar efter.

Sanningen om magin

13 feb. 2023

Sanningen om magin

ligger i den perfekta

men bleknande önskan

vid varje stjärnfall...

 

Jag är

13 feb. 2023

Jag är hoppets vävare,

letar efter skuggor 

för silverstjärnor.

 

Jag gör ljus ur mörkret.

Jag gör drömmar av ärr.

 

Sår

13 feb. 2023

Smärtan som gjorde dig

till udda,

är också historien 

som förbinder dig

till en helande värld.

 

Konst

13 feb. 2023

Konst,

är inte bara vackert,

det är om vilka vi är,

det handlar om betraktarens ögon.

Om vad som hände oss,

och om vad som påverkade oss. 

 

Färgerna, orden eller formen,

kan vara ljusa och smekande,

men även mörka,

och ibland karga och hårda.

 

Jag ser det grå landskapet 

och orden,

dessa ger mig ro.

Det är min sanning.

 

Skogen

13 feb. 2023

Vi satt i kanten av skogen,

filosoferande livets vara,

såg världen passera förbi.

 

Vi var ögonblicket,

ingenstans att gå,

inget att göra,

helt enkelt bara

vara.

 

Att älska sig själv

13 feb. 2023

Den största gåvan du kan ge någon,

är din egen personliga utveckling.

Jag brukade naivt säga,

att om du tar hand om mig,

så tar jag hand om dig.

Nu säger jag istället,

jag tar hand om mig

för dig,

och du tar hand om dig,

för mig...

För vad kan vara större,

än att se personen du älskar,

växa och må bra i din närhet?

 

Ensamhet

6 feb. 2023

Det finns tillfällen,

jag känner mig så ensam,

ihålig och tom.

 

Jag finner mig själv,

ibland vandrande och vilsen,

desperat att finna lä,

från den inre stormen,

som river hårt inom mig.

 

Min väg är stundtals karg,

stenig och oförlåtande.

 

Men ibland blir mörkret,

också bekvämt,

då det är så lätt att gömma sig,

när man inte vill bli sedd.

 

Det förflutna

6 feb. 2023

Det förflutna,

är en plats för referens,

Inte ett monument,

som skymmer framtiden, 

det förflutna ,

är en plats för lärande,

inte en plats

att stanna,

för framtiden finns 

därute...

 

Allt är bra; Henry Scott Holland

6 feb. 2023

Allt är bra Henry Scott (Holland 1847- 1918)


Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.


Nämn mig vid mitt vanliga, välbekanta namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade skratta
åt vardagens småting.


Var med mig. Le med mig. Tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig bara
för att du inte längre kan se mig.


Jag väntar på dig, den korta stunden,
alldeles i närheten.
Allt är bra.

 

Universum

25 jan. 2023

Hon gömmer stjärnorna under hennes kappa, 

och ger dem till främlingar,

som tittar ner på deras skor...

I försök att lyfta de själar,

med de tyngsta hjärtan.

En vacker själ,

förälskad i mänskligheten.

 

Universum finns i dig.

Universum är ,

i dina ben,

stjärnorna är i 

din själ.

Det är aldrig någonsin slutet.

 

Smärta

25 jan. 2023

/sashastergiou.jpg

Vissa dagar är jag en krigare,

andra dagar är jag en krackulerad själ,

en spillra av hopplöshet.

Andra dagar är jag lite av båda. 

Men varje dag försöker jag.

 

Fjärils tankar

25 jan. 2023

Om morgondagen inte kommer,

hoppas jag,

att du kommer ihåg,

att jag älskade dig,

med hela mitt skadade och skändade hjärta,

med hela mitt väsen och själ.

Glöm aldrig.

 

Kärlek i vardagen

9 jan. 2023

/3ff25707-e102-47a2-b626-a1e16d59d700.jpg

Jag hoppas att du förstår,

att varje gång jag frågar dig om hur du mår,

om när jag säger åt dig att köra försiktigt,

eller kanske önskar dig en fin dag eller godnatt.

Eller när jag kanske  frågar dig om vädret,

eller om jag säger  att du har fina kläder på dig...

Så säger jag egentligen,

jag ser dig och uppskattar dig,

för du ger min vardag ett skimmer,

och jag älskar dig.

 

Jag hoppas att du skiner

9 jan. 2023

Till min älskade dotter Maya

Jag hoppas att du skrattar mer. Jag hoppas att du vågar sjunga högt och förtrolla en hel värld. Jag hoppas att du får kramas och kyssas och bli älskad. Jag hoppas du får omges av människor som älskar och respekterar dig. Människor som får dig att känna dig levande.

Jag hoppas du blir den personen, som tar fram det bästa i var och en och en människa som drar till sig andra människor. Just i egenskapen av värmen som du utstrålar. Jag hoppas att du alltid höjer din röst mot orättvisorna i denna värld och att du alltid finns på de utsattas sida. 

Lev och skin klarare än alla stjärnor på himlavalvet. 

 

Mörkret

17 nov. 2022

Jag hoppas, oavsett mörkret som omsluter dig,

att du aldrig glömmer dig själv.

För även om du inte uppfattar ljuset,

från där du är,

även om du inte ens uppfattar dina hjärteslag,

så ta ett steg i taget, ett andetag i taget...

För ljuset finns inom dig...

 

Magi

17 nov. 2022

När dom säger,

att du ser saker, hör saker,

och känner saker,

som dom inte själva förstår, 

är för att dom förstår inte,

din kraft

och fulla potential.

Dom kommer aldrig att förstå

att magi finns,

och att du är magisk.

Det är heller inte meningen,

att dom skall förstå....

Magins värld,

är för få utvalda...

 

Tystnaden

17 nov. 2022

Tystnaden

är en ocean och talet en flod. 

När oceanen letar efter dig, 

gå inte till floden,

utan lyssna på oceanen.

 

Möten

17 nov. 2022

/_foggy-night.jpg

Det finns vissa människor,

som innehar en liten plats i ditt hjärta,

oavsett omständigheter, skeenden och situationer.

Dom lämnade en bit av dem själva,

när era själar kolliderade i mötet...

Och i hjärtat innersta vrå,

kommer dom att förbli.

 

Le

17 nov. 2022

/9362cafe-47e6-432b-9e21-95cdd33e1a47.jpg

Le,

och låt alla veta, 

att idag är du mycket 

starkare än igår.

 

Läkandets process

17 nov. 2022

Hon kommer aldrig att läka helt, 

hon vet om domen,

Men det kommer att finnas stunder,

av ögonblick,

där livet trots allt kommer att 

kännas fullkomligt...

detta i sig är läkandets

mirakel...

 

Vi glömmer dig aldrig

8 nov. 2022

Jag stannade mitt liv i flykten, när någon som stod mig mycket nära drabbades av en dödlig sjukdom. Vår återförening blev bitterljuv, då tiden tillsammans blev kort. Även om åren ifrån varandra varit många, så fanns den genuina respekten för varandra kvar, liksom kärleken och omsorgen om varandra. Vi var en helig allians med barn , en odödlig allians. 

Genom skogarna hade vi en gång i tiden sprungit skrattande och lekt i vår ungdom. I de klaraste vatten hade vi dykt och genom landskapen och länderna hade vi vandrat tillsammans. Vår kärlek till fornstora civilisationer, religionen och filosofin sammanlänkade oss liksom barnen. 

Men en dag slutade vår gemensamma väg, men inte för att kärleken tog slut, utan för ungdomens dåraktighet. Vi fann nya universum att utforska och centrera kring. Men minnena bestod som ett odödligt monument!

En vinterdag kom ett meddelande om att han var sjuk. Meddelandet hade tagit över ett år att nå mig, då jag var på flykt. Just där och då stannade jag mitt hela liv. Jag kommer aldrig någonsin att glömma hans första ord till mig, när vi talades vid i telefonen. " Nu kan jag dö i frid , för du har kommit tillbaks till mitt liv.  

Jag och barnen fanns vid hans sida genom hans svåra sjukdom, vi hann dela många minnen och skratt och hade många intensiva diskussioner om meningen med livet och om gudomen. Men vår tid blev kort och sjukdomen gjorde hans sista tid brutal. 

Nu efteråt ser jag det som en stor ära, att någon så gränslöst kunde tro så mycket om mig och sätta allt hopp till mig, därför tog jag namnet Imani, för att hedra en av de finaste människor som jag någonsin träffat och som inte längre vandrar på denna jord. 

Aldrig glömd och alltid älskad av oss.

 

Fragment

8 nov. 2022

Bedrägeri

Ibland lurar hon världen,

med hennes bästa leende,

hennes värsta dagar.

 

Lågor

Hon hoppas en dag,

brinna såsom hon en gång gjorde,

brinna för allt hon

håller kärt...

 

Hon hoppas hennes själ brister ut

i fyrverkeri, 

vilt, galet och euforiskt...

 

Men hon vill aldrig någonsin mer,

drunkna i någon  annans lågor.

 

Gammal själ

Hon är en gammal själ,

där kärlek  fortfarande är ledordet.

Hon är en gammal själ,

där frid fortfarande råder över kaos.

Hon är en gammal själ,

i en värld,

som försöker bryta 

visdomen.

 

Vilse

22 sep. 2022

Ibland har tröttheten inget namn...

Den är bara där, dov och mörk,

och hotfull.

Jag fruktar att jag gjort det,

alldeles för länge...

Stannat i mörkret,

omsluten av mörkret...

 

Jag måste finna modet,

och hoppet...

annars blir jag uppäten här.

 

Resan är oändligt lång,

alltför lång...

Jag förlorar hela tiden

bitar av mig själv...

Vilsen i mörkret...

Vilse i det mörkaste av  vatten.

 

Dikter

22 sep. 2022

                             

 

Absolution

Vid varje svart natt ,

söker själen efter absolution,

för helandet hon söker,

men inte finner.

Sökandes efter svaren,

som inte kommer,

där hennes val,

endast blir att existera,

i skymingslandet

där hon bor.

 

Läkning

Ibland är helandet och läkningen 

vila...

Den gömmer sig från världen

och den bär allt inom sig...

 

Så var stilla och njut av tystnaden,

och hör någonstans långt bort,

en porlande bäck,

som viskar om bättre tider...

 

Läkningen är långsam,

och hoppet ger löften,

men smärtar ibland i dagsljuset,

när siluetten av smärta

blir så mycket tydligare...

 

Fenix

Hon vände ryggen,

till den sargade kroppen

och själen.

 

Hon valde att möta de

flammande lågorna,

först då kom hoppet

i sanningen...

 

Sista chansen

24 aug. 2022

                             /tempered-glass-art-gold-accent-butterflies-wall-art-decor.jpg

 

Jag stod på den blödande kanten
av min sista chans
Vissna drömmar lyser,
som pärlor av ametist
Även om jag har svårt att andas,
så dansar mina inre demoner
av förtjusning
nysta upp, falla
störta och krascha
Det är svårt att möta detta hårda dagsljus

Vi glömmer aldrig

28 jan. 2022

                            /simple-beauty.jpg

 

Till minne av förintelsen, så ärar vi offren och överlevarna i en av de mörkaste perioderna i vår historia. Men det är inte tillräckligt att inte glömma. Mänskligheten måste vinna över det onda och vi måste varje dag lära oss att bekämpa hat i alla former.

Vi kommer aldrig någonsin att glömma.

 

 

Jag är tom nu

3 jan. 2022

                               /59d29ee8-8414-453d-a9e0-2527ceefb933.jpg

Jag kunde aldrig drömma om att hela mitt liv skulle förändras av ett virus, som i sin tur genererat i livshotande sjukdomar. I nästan två år har jag varit sjuk, i mars 2020 kom viruset som förändrade mitt och min familjs liv.

Jag har kämpat i nästan två år och det har tagit mig till de mörkaste platserna. Så mycket förtvivlan, så mycket ångest och uppgivenhet. Ett långt bokslut, som ständigt avbryts av hoppets skimmer som tittar in.

Så mycket rädsla, så mycket ensamhet, så mycket klarseende, så många insikter som jag önskat jag haft så mycket tidigare. 

Min väg har aldrig varit osäkrare och min ångest aldrig större. Min själ bär på sorg och jag har aldrig varit tommare. Var detta mitt liv? Är detta allt? Så mycket jag behöver göra, så mycket jag önskar ännu få uppleva.

Jag vill leva, jag vill vinna över mina sjukdomar, jag vill andas utan smärta och jag vill känna vinden i mitt hår och andas in den friska luften efter ett sommarregn. Jag vill leva, jag vill ha många fler år med mina barn och jag vill bli älskad för den jag är.

Och jag har så mycket att skriva, så mycket att berätta och att lämna till eftervärlden. Mitt avtryck i tid och rum.

Du saknas mig

3 jan. 2022

       

                      /black-and-white-photography_-love-the-way-this-.jpg

Jag kommer ihåg hur vi skrattade tillsammans

och jag kommer ihåg hur du såg på mig,

hur du fick mig att känna

mig så utvald och speciell

 

Jag kommer ihåg din stolthet över mig,

och din rädsla att förlora mig,

in i det sista...

 

Jag kommer ihåg alla vakna nätter

och alla intensiva samtalen som

rörde sig om allt mellan

himmel och jord

 

Du var min andra hälft och du var mitt syre

och jag var ditt....

Jag kommer ihåg hur dåraktiga vi var.

när vi trodde att vi var odödliga.

 

Vemod

4 nov. 2021

                                    /patchouli-noir.jpg

Vart tog livet vägen? Vart tog drömmarna vägen? Vart tog jag vägen? Uppslukad av intet och det svarta hålet där materian och jaget dissikeras varje dag i oändligheten.

Det var inte så mina drömmar en gång handlade om, när jag fortfarande uppfattade världen som god och när jag fortfarande trodde, att störst av allt är kärleken.

Det var inte så här jag hade tänkt livet, det var inte så här jag ville leva. För detta är inte ett liv. 

 

Trasig

16 okt. 2021

     

                        /black-and-white-photography_-love-the-way-this-.jpg

Trasig själ, trasig kropp, trasigt hjärta och trasiga tankar. Jag tänkte inte livet så. Jag drömde en gång om hälsa, lycka och kärlek. Men mest av allt kanske om harmoni och sinnesfrid.

Jag är inte där och accepterar att jag nog aldrig kommer dit. Min värsta fasa var att försvinna i livet och i tidens mitt. Det fanns så mycket som jag ville hinna, ville förbereda. Jag har kommit till den punkten att det spelar inte längre någon roll. 

Mitt syfte vet jag inte längre, kanske moderskapet men definitivt inte kärleken. Mitt syfte kan hända också vara ordet. Då och nu.

 

Bokslut

12 okt. 2021

                               /afc55413-b5f2-48e2-974b-b6d11957ce0b.jpg

 

I mars 2020 drabbade pandemin mig och  min familj, oväntat och som en blixt från en klar himmel, kom farsoten in i våra liv. Inte en gång utan flera gånger, för att göra mig väldigt sjuk. I tjugo månader har jag kämpat för min överlevnad och med så många svåra komplikationer.       

Efter första infektionen, trodde jag att livet snart skulle komma tillbaks, jag hade så fel. Komplikationerna och återinsjuknanden följde på varandra. I somras förstod jag att mina steg måste vara små, för att överhuvudtaget överleva....

Det värsta av allt är, att jag är så trött nu. Vissa dagar är det enbart viljan att överleva som tar mig vidare. Men jag känner också sorg och vemod! Jag gör löpande bokslut,  Var mitt liv inte mer än så här? Bara kamper och så lite kärlek...

Så många svarta år, så många år i ondska och vansinne och så lite kärlek. Så mycket ensamhet... Var detta allt? Jag ber varje dag om att överleva några år, att få några år av ljus.

Kanske, kanske inte...                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

Stolt

12 okt. 2021

                                   /bddb97a9-7cc4-4372-b2d7-c667671adeb3.jpg 

 

Så länge jag kan minnas, har mitt liv skyndat fram i ett snabbt tempo. Har aldrig hunnit att stanna, mest i rädsla att drunkna i sorg. Så många prövningar och så oändligt mycket smärta. Jag minns inte längre lyckan eller skratten, jag minns mer de oändliga djupen och dalarna, smärtan som var gastkramande och rädslan att inte överleva.

Jag kommer ihåg som igår alla förnedringar, allt hat och jag känner fortfarande ondskan. Jag känner fortfarande sveket, men jag kunde aldrig släppa taget, för vem skulle ha räddat mina barn?

Många ville älska mig, men ingen ville rädda mig. 

 

 

 

Jag förvandlades

6 okt. 2021

                             /black-and-white-photography_-love-the-way-this-.jpg

Vår kärlek är gigantisk och vår passion brinnande,

du och jag är alpha och omega,

början och slutet....

Jag har väntat tålmodigt.

det har varit min skyldighet, för mina synders skull

och efter våra svåra år...

 

Jag har alltid trott på vårt lyckliga slut,

att vi en dag möter världen tillsammans,

men jag står vid avgrundens rand,

svart, ihålig och tom...

 

Jag har inte vunnit kampen om livet ännu,

var är början och slutet,

alpha och omega?

 

Svarta hålet

18 nov. 2019

/0ba906aa-b172-44c0-ad5d-a6eff3a3a4c5.jpg

 

 

Tyngd

Vi möttes när jag var på väg

ifrån

och du var på väg 

till

Eller var det kanske

bara i våra önskningar?

 

Jag var trasig och skändad,

till hälften död...

Du såg mig,

eller en möjlig väg?

 

Likt ett läskpapper,

tog jag till mig

dina övertygande ord

om att vänta på dig...

 

Trots att jag i samma stund

skrev på min 

dödsdom.

 

 

Förnimmelse

Vi vandrade längs golgata,

för att ta oss till den 

sista utposten...

 

Jag kan ännu förnimma 

grönskan och hoppet,

när vi anlände

och alla förväntningar

som kom att grusas...

 

För vi hade anlänt till den

sista utposten,

det svarta hålet,

skräckens hus och helvetet

 

Jag kan ännu förnimma

dom svarta ögonen

innan de besinningslösa slagen,

blodlukten och blodsmaken.

 

Mitt bultande hjärta och 

den förbannade ångesten,

som inte ville släppa...

 

Med bara en klar tanke,

att ta oss

ifrån 

den sista uposten.

 

Jag lyckades,

men det svarta hålet

finns kvar...

                       

Jag behöver dig

27 jan. 2019

/f76beb14-7cd4-4868-a68a-52efb9508424.jpg

Tillsammans är vi magi,

starka och oövervinneliga

Triumferande och lyckliga blir vi tillsammans.

Kärlekstörstande och hungriga på varandra.

 

Men avståndet skapar också barriärer,

av smärta och frustration.

Skapar vanmakt och rädsla

och en ångest som inte vill släppa.

 

Så trött, så kall och ensam

för jag behöver dig,

mer än du kan ana.

I början basunerade jag ut 

mitt behov av dig,

men nu har det förvandlats till en viskning....

 

Kärlek är mest av allt att våga.

Jag kan stå på klippavsatsen och falla

handlöst för dig...

 

Men jag orkar inte med mera lek,

jag behöver dina famntag och dina skratt

och mest av allt din närvaro.

 

För frånvaron släcker mig och kuvar mig

till jag inte orkar längre.

Annorlunda

2 dec. 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

 

                                            /skyddsangel.jpg

 

Jag ser det klart nu

2 dec. 2018

/miraclepooh.jpg

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

 

                                           

Ensam

24 nov. 2018

/9239d90a-ed1c-4e51-972d-7e19f96661ce.jpg

 

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

 

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

 

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

 

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

 

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

 

                                                        

Jag hade en önskan

22 nov. 2018

 

Kärlek är inte alltid lätt, kärlek kan vara att inte sluta hoppas på det lyckliga slutet. Att inte ge upp och trots allt det svåra bakom, våga tro att det bästa finns framför oss.

Att när allt gör så ont, ändock ha en viskning som säger, ge inte upp. Kärlek är när man prövas det yttersta, ändock på kvällen känna saknad och smärta av enskildheten och ensamheten.

Detta tänkte jag mig kärlek, att efter allt kaos, ändock se djupt in i de mest magiska ögonen som jag känner och tillsammans konstatera att vi åter valde varandra. Att vi åter stod upp för varandra, trots allt som varit. 

Att vi var redo att visa hela världen, att vi valde varandra, större och bättre än någonsin. Detta var min önskan om min kärlek.

 

Till tidens ände

19 nov. 2018

 

Likt försommarens grönska och prakt, som det milda sommarregnet,

som varligt sveper förbi

och efterlämnar de mest magiska dofterna

av liv och fröjd.

 

Som de mörka molnen som tornar upp

på himmelen,

innan ovädret bryter ut.

Likt de mörka vågorna ,

som slår mot klipporna.

 

Så tänker jag mig livet,

som Yin och Yan,

dansande sin eldedans.

 

Till min ungdoms kärlek

19 nov. 2018

/f574ea86-ee24-4e61-b262-70d1f4c50add.jpg

 

Du  och jag,

vår historia går från 

vår tidiga ungdom,

för vad visste jag om livet?

Innan du med buller och bång,

tog dig in i mitt liv?

 

Så många skratt har vi delat,

så mycket glädje har vi delat

men också den mörkaste förtvivlanbråken, vanmakten och svartsjukan,

som en dag skiljde oss åt.

 

Men vi kunde ändå inte ta farväl,

för vi hade skapat magi,

vår familj.

 

Tiden har gått och efter många år,

korsades våra vägar igen,

i glädje och i förtvivlan.

För vi möttes i din svåraste stund,

när sjukdomen hemsökt dig 

och när ditt liv var dömt.

 

Vi är andra människor idag,

vi är åtminstone visare,

och ödmjukare,

för livet har prövat

både dig och mig.

 

Men vi är familj

och ingenting

kan någonsin ändra 

detta.

 

Vårt monument är vår familj,

för tid och evighet

har vi gjort ett avtryck.

 

Du är aldrig ensam,

för vi består i all evighet.

 

 

/757491a4-679e-451c-9b9b-d4cc0c570d78.jpg

 

Under mina mörka år förlorade jag mig själv, jag glömde min bakgrund, mitt ursprung och mitt arv. Jag förlorade min tro och mina drömmar och mitt ord. Jag blev en ihålig cymbal och under flera år blev jag en främling för mig själv...

Jag hade så många drömmar, jag var ung och stark och en obotlig optimist. Jag visste sedan barndomen, att mitt öde var ordet, men livet och tragedierna kom emellan. Personen jag var innan, var stark, orädd och självsäker. Jag var akademiker, politiskt engagerad sedan universitetsåren, filosofisk, intresserad av religion och livsåskådningsfrågor. Men min grund var alltid skapandet och målandet och inte minst mitt skrivande. 

Till jag mötte personen, som tog mig till mörkret. Allt förändrdes och jag förlorade mig själv i processen. Jag lämnade mig själv, min ungdom och alla mina drömmar när mörkret tog mig. Jag kom att förvandlas till en krigare och en överlevare för mina små barn. Men minnet av henne som jag lämnade bakom mig, bleknade snabbt. 

Först vid pandemin, mötte jag mig själv igen och cirkeln var sluten. Jag blev henne som jag lämnade, men ändock inte... 

/895a61e5-9a6c-47fc-9fd5-6239e5ec49c7.jpg

 

 

/55c8ed2a-04d9-4422-8a9b-308a3e2c48f2.jpg

En vårdag för många år sedan, kom min väg att korsas av en person som på alla vis förändrade mitt liv. Mitt liv hade varit tryggt och jag hade allt jag kunde önska mig av livet. Jag var på en bra plats i mitt liv. Men denna person kom att öppna min innersta dörr och med detta, så satte han mitt liv i eld. Från den stunden var jag märkt och jagad. 

Sedan dess har mitt liv varit en kamp om överlevnad. Varje dag har varit en kamp om mitt liv men också om mina barns liv. Jag gick från ljuset till mörkret, och jag har absorberats av det mörka landskapet. I mörkret tappade jag också bort mig själv och jag har burit på ett monumentalt självförakt under många år. 

För att överleva för mina barn, stängde jag också av mig själv, eftersom det gjorde för ont att minnas, att erindra hatet, rädslan, bloden och slagen. Inte minst dödens närvaro...

 

 

 

 

 

 

 

/zspin.jpg

Välkommen till

www.bakommasken.se

 

 

/zspin.jpg

"Tear off the mask.

Your face is

glorious."

 

/zspin.jpg