Ibland

Ibland kommer jag på mig själv,

med en stilla önskan...

För att långsamt försvinna,

är inte vackert alls,

inte ens klädsamt.

Det är heller inte en långsam tryckare,

med möjlighet att avsluta,

på bästa möjliga vis.

Det är heller inget episkt drama,

där slutscenen och avskedet

blir odödligt...

Det är sträckan till slutscenen,

som är hånet mina vänner...

Smärtan, ångesten och hopplösheten.

Dödsmasken som sitter hårt klistrat

med ödet .

Ibland kommer jag på mig själv,

med en stilla önskan...

Det hade varit så mycket enklare,

att försvunnit under hans hand,

i hans vrede och hat,

eller omedelbart i pandemin...

Än denna långa obekväma och

smärtsamma dödsdans.

Andra inlägg