Djupare än havets mörkaste avgrund
– Om att bära ett universum inom sig
Jag har alltid burit ett djup
som ingen människa riktigt kunnat mäta,
en själslig djuphavsgrav
där ljuset inte alltid når botten,
där tystnaden har tusen röster
och där livets största mysterier
vilar i mörkrets oändliga famn.
Jag har aldrig kunnat leva på ytan,
aldrig nöjt mig med det synliga,
det självklara, det förväntade.
Jag har alltid sökt mig bortom orden,
bortom människors ansikten,
bortom tidens begränsningar
och världens föreställningar
om vad ett liv borde vara.
Mitt djup har varit min största styrka,
men också min tyngsta börda.
För den som känner allting djupt
kan aldrig riktigt värja sig
mot världens alla skuggor.
Jag har burit andras smärta
som om den vore min egen,
känt sorgen bakom leenden,
ensamheten bakom stoltheten,
rädslan bakom människors hårdhet
och mörkret bakom de vackraste fasader.
Ibland har jag förstått människor
innan de själva förstått sig.
Jag har hört det som aldrig uttalats,
sett det som andra försökt dölja
och förnummit stämningar
som förändrat ett helt rum
utan att någon sagt ett enda ord.
Det är som om min själ
ständigt lyssnar till en annan frekvens,
där människors energier
blir till ett språk utan bokstäver,
där tystnaden avslöjar mer än orden
och där det osynliga
ibland framträder tydligare
än det som ligger framför mina ögon.
Men denna känslighet har ett pris.
För jag kan inte alltid stänga dörrarna
till allt det jag förnimmer.
Jag kan inte välja bort djupet,
inte göra min själ grundare
för att världen skulle bli lättare att bära.
Och många gånger
har jag önskat att jag kunde
vandra genom livet
utan att känna dess alla undertoner,
utan att söka sanningen
bakom varje mask,
utan att se sprickorna
i det andra kallar fullkomligt.
Jag har levt i en värld
där det materiella aldrig imponerat,
där makt och yttre framgång
förlorat sin betydelse
inför ett enda ögonblick
av äkta mänsklig närhet.
För jag har alltid vetat
att människans verkliga storhet
inte finns i det hon äger,
utan i det hon förmår känna,
förstå, förlåta och älska.
Och kanske är det därför
jag så ofta känt mig främmande
i en värld som skyndar förbi
det jag själv stannar inför.
Där andra ser en människa
ser jag en hel livsberättelse.
Där andra ser ett mörker
ser jag möjligheten till förvandling.
Där andra söker enkla svar
finner jag nya avgrunder
av frågor, insikter och sammanhang.
Jag har vandrat så djupt inom mig själv
att jag ibland förlorat vägen tillbaka.
Jag har drunknat i mina egna tankar,
i min medkänsla,
i min längtan efter mening
och i den bottenlösa sorgen
över människans förmåga
att förgöra det hon borde älska.
Men det är också där,
i de mörkaste djupen,
som jag funnit mina största skatter.
Där föddes min konst.
Där växte mina ord.
Där lärde jag mig
att mörkret inte alltid är en fiende,
utan ibland den enda plats
där själen får tala ostört.
Jag har aldrig betraktat livet
som en enkel vandring
mellan födelse och död.
För mig är livet ett kosmos,
en väv av synliga och osynliga samband,
ett mysterium så oändligt
att varje svar endast öppnar
dörren till ännu en gåta.
Och jag har slutat begära
att andra ska förstå mitt djup.
Alla människor behöver inte
vandra ner i mina avgrunder.
Alla behöver inte höra
de röster som bor i min tystnad
eller förstå varför jag finner skönhet
där andra endast ser mörker.
Jag behöver inte längre
förminska min själ
för att passa in i en grundare värld.
För mitt djup är inte en brist.
Det är mitt sätt att existera.
Det är min sårbarhet,
min intuition,
min skaparkraft,
min förbannelse och min välsignelse.
Och efter ett helt liv
av sökande, stormar och förvandling
har jag äntligen förstått
att jag inte behöver välja
mellan mörkret och ljuset,
mellan styrkan och skörheten,
mellan ensamheten och kärleken.
Allt detta är jag.
Jag är havet när det stormar.
Jag är stillheten under vågorna.
Jag är avgrunden som skrämmer,
men också djupet som bevarar
det som aldrig får gå förlorat.
Och om mitt liv ibland
har varit tyngre att bära
för att jag känt för mycket,
sett för långt
och älskat för djupt,
så skulle jag ändå aldrig
vilja byta bort min själ.
För jag föddes inte
för att leva på ytan.
Jag föddes med en djuphavsgrav inom mig,
men också med ett helt universum
av stjärnor på dess botten.
Och först nu förstår jag
att det aldrig var meningen
att jag skulle välja mellan dem.
// Zelda
