Nu måste jag vila
Jag har gått så långt
att mina fötter glömt
var vandringen började.
Genom år som blev till decennier,
genom rum där mörkret väntade,
genom nätter då jag lyssnade
efter nästa steg,
nästa hot,
nästa storm.
Jag gick ändå.
Ibland med rak rygg,
ibland krypande genom livet,
ibland med någon annans hand i min
för att jag visste
att jag inte fick falla.
Det fanns en tid
då resan fortfarande handlade
om drömmar,
om kärlek,
om vem jag skulle bli.
Sedan förändrades någonting.
Vägen smalnade.
Mörkret kom närmare.
Och till slut handlade resan
inte längre om vart jag skulle.
Den handlade om
huruvida jag skulle komma fram.
Om liv.
Om död.
Om den uråldriga kraften
någonstans längst inne i människan
som trotsar avgrunden
och viskar:
Inte än.
Jag vill leva.
Inte än.
Och jag levde.
Det är kanske det märkligaste av allt.
Jag kom ut på andra sidan.
Jag såg ljuset igen.
Kände vinden mot mitt ansikte
utan att behöva frukta den.
Såg morgonen öppna sig
och förstod att jag fortfarande
var en del av världen.
Men kroppen hade följt med mig
hela vägen.
Den hade burit allt
jag trodde att jag lämnat bakom mig.
Och när faran till sist tystnade
började kroppen tala.
Sjukdomarna kom ikapp mig.
Andningen blev en kamp.
Lufthungern flyttade in
och gjorde bröstkorgen
till ett rum där luften
ibland inte räcker till.
Jag som hade kämpat så länge
för varje dag
måste nu ibland kämpa
för varje andetag.
Det finns en grym ironi i det.
Jag överlevde mörkret
för att finna
att också ljuset
kunde kräva styrka.
Men kanske har jag missförstått
styrkan.
Kanske är styrka inte längre
att resa mig varje gång kroppen säger nej.
Kanske är styrka nu
att lyssna.
Att lägga mig ner.
Att låta dagen fortsätta
utan att jag måste följa med
i varje rörelse.
Att förstå
att jag inte längre behöver springa.
Jag har sprungit färdigt.
Jag har kämpat färdigt
för stunden.
Jag har ingenting kvar att bevisa
för världen,
för mörkret
eller för mig själv.
Nu måste jag vila.
Inte därför att jag har förlorat.
Utan därför att jag överlevde.
Jag måste vila
för människan som gick hela vägen.
För kroppen som bar henne
när vägen blev omänsklig.
För hjärtat som fortsatte slå
genom rädsla och sorg.
För lungorna
som fortfarande söker luften.
Jag ska inte hata min kropp
för att den är trött.
Jag ska inte fråga den
varför den inte längre orkar
som förr.
Jag ska lägga handen mot den
och säga:
Jag vet.
Jag var där.
Jag minns också vägen.
Och när lufthungern kommer
ska jag försöka minnas
att jag inte längre befinner mig
på flykt.
Jag är här.
På andra sidan.
Trött.
Sårad.
Levande.
Och kanske är vilan
inte ett avbrott från livet.
Kanske är den
det ömmaste sättet
att fortsätta välja det.
Så låt mig vila nu.
Låt världen röra sig
utan mig en stund.
Låt träden vaja,
låt kvällarna komma,
låt stjärnorna tändas
utan att jag behöver göra någonting
annat än att finnas.
Jag har vandrat långt.
Jag har vandrat genom mörker.
Jag har vandrat nära gränsen
mellan liv och död.
Och när döden frågade
om jag var färdig,
svarade någonting inom mig:
Nej.
Det svaret bär jag fortfarande.
Men nu säger samma röst
något annat.
Mycket stillare.
Nästan som en viskning:
Du överlevde.
Nu får du vila.
Z B S
