Nästa andetag
Jag glömmer ibland
att jag är sjuk.
Inte för att kroppen har glömt.
Kroppen glömmer ingenting.
Men jag gör det.
Jag lever så nära ögonblicket nu
att gårdagen har förlorat sitt grepp
och morgondagen
inte längre kräver några löften.
Jag är här.
I ljuset genom fönstret,
i orden som växer fram,
i färgerna under mina händer,
i rösterna från dem jag älskar,
i den ofattbara gåvan
att fortfarande få finnas.
Och då glömmer jag.
Glömmer lungorna.
Glömmer sjukhusen.
Glömmer alla gånger
då kroppen kämpat
för det människan annars aldrig tänker på.
Luft.
Tills den kommer.
Andnöden.
Utan förvarning.
Som om någon plötsligt
stänger en dörr
inne i bröstkorgen.
Jag drar efter luft
men andetaget når inte hela vägen ner.
Bröstet häver sig.
Musklerna spänns.
Kroppen försöker öppna
något som inte vill öppnas.
Jag andas snabbare,
försöker djupare,
söker efter den där sista delen av andetaget
som borde finnas där —
men luften räcker inte.
Det är en märklig känsla
att vara omgiven av luft
och ändå hungra efter den.
Lufthunger.
Ett ord som låter så litet
för något som tar över
hela kroppen.
För kroppen vet.
Den känner bristen
innan tanken hunnit förstå.
Hjärtat slår hårdare.
Bröstkorgen arbetar.
Varje muskel tycks vilja hjälpa till
med den enda uppgift
som återstår:
andas.
Jag försöker fylla lungorna igen.
Lite till.
Bara lite till.
Men andetaget fastnar halvvägs
och kroppen ropar efter mer.
Mer luft.
Mer syre.
Ett enda fullständigt andetag.
Och världen krymper.
Det finns ingen historia längre.
Ingen framtid.
Inga planer.
Inga gamla sorger.
Inga krav.
Ingenting utanför kroppen
är längre viktigt.
Hela universum ryms
mellan två andetag.
Jag känner hur bröstet arbetar.
Hur jag försöker hålla mig stilla
samtidigt som varje cell i kroppen
tycks vilja kämpa.
In.
Ut.
In igen.
Inte tänka längre fram.
Inte nästa timme.
Inte ens nästa minut.
Bara nästa andetag.
Och nästa.
Som om kroppen lär mig
den äldsta sanningen av alla:
livet börjar inte imorgon.
Livet är detta.
Luften som når ner.
Hjärtat som fortsätter slå.
Sekunden då ett andetag
äntligen blir lite djupare
och kroppen för ett ögonblick
slutar ropa.
Då förstår jag återigen
hur oerhört lite människan egentligen behöver
när allt annat skalas bort.
Ett andetag.
Sedan ett till.
Och när andnöden långsamt släpper sitt grepp
kommer världen tillbaka.
Rummet blir större igen.
Ljuden återvänder.
Tankarna återvänder.
Livet breder ut sig omkring mig
som om det hela tiden stått där
och väntat.
Och jag känner tacksamheten.
Inte som stora ord.
Inte som högtidliga löften.
Bara som luft
som äntligen når lite längre ner.
Jag vet inte vad morgondagen bär.
Det behöver jag inte veta.
Jag har blivit alltför medveten
om hur skört avståndet kan vara
mellan självklarhet
och kamp.
Därför vill jag leva nu.
Dricka mitt älskade te.
Se himlen förändras.
Skriva mina ord.
Måla mina världar.
Älska människorna jag älskar.
Och när kroppen återigen
påminner mig om sin skörhet
skall jag försöka minnas
det enda jag verkligen behöver göra:
inte bära hela morgondagen.
Inte bära hela livet.
Bara detta.
Andas in.
Andas ut.
Och när luften inte räcker —
kämpa för nästa.
Ett andetag i taget.
En dag i taget.
Tillsammans blir de
det som är mitt liv.
Z B S
