Att förlåta mig själv
Jag har vandrat genom mycket mörker. Det finns människor jag har behövt förlåta för sådant som aldrig borde ha hänt. Det finns handlingar som förändrade mitt liv, ord som stannade kvar långt efter att rösterna tystnat och sår som jag under många år trodde skulle vara en del av mig för alltid.
Jag har burit vrede.
Jag har burit sorg.
Jag har frågat varför.
Och någonstans längs vägen förstod jag att förlåtelse inte betyder att det som hände var rätt.
Det betyder inte att jag glömmer.
Det betyder inte heller att jag befriar någon från ansvaret för det de gjorde.
För mig blev förlåtelsen något annat.
Den blev ett sätt att inte längre låta det förflutna äga mitt inre.
Jag ville inte bära deras mörker längre.
Så jag lade ner det.
Inte på en gång. Inte genom någon plötslig uppenbarelse. Förlåtelsen kom långsamt, nästan omärkligt, efter år av kamp. Ibland trodde jag att jag hade nått fram, bara för att upptäcka att sorgen fortfarande fanns där.
Men en dag förstod jag att den människa jag hade svårast att förlåta inte var någon av dem.
Det var jag.
Jag behövde förlåta kvinnan som stannade för länge.
Kvinnan som tvivlade på sitt eget värde.
Kvinnan som accepterade sådant hon aldrig skulle ha accepterat för någon hon älskade.
Jag behövde förlåta mig själv för alla gånger jag gjorde mig mindre för att andra skulle få plats.
För alla gånger jag teg när någonting inom mig skrek.
För alla gånger jag sökte efter mitt värde i andra människors ögon.
Och mest av allt behövde jag förlåta mig själv för att jag under så många år inte älskade den människa som följde mig genom allting.
Mig själv.
Det märkliga är att jag kunde känna en nästan gränslös kärlek till andra.
Till mina barn.
Till människor som behövde mig.
Till livet, trots allt.
Till konsten.
Till orden.
Till djuren, naturen och den obegripliga värld som hela tiden fortsatte att fascinera mig.
Jag kunde se skönheten och värdet i nästan allt levande.
Men när jag vände blicken mot mig själv blev jag hårdare.
Jag såg mina brister.
Mina misstag.
Mina misslyckanden.
Jag såg allt jag borde ha förstått tidigare, allt jag borde ha lämnat, allt jag borde ha sagt nej till.
Jag såg människan jag inte hade lyckats skydda.
Men jag såg inte det mest uppenbara:
att också hon behövde min kärlek.
Kanske var det den sista människan jag behövde rädda.
Inte från världen.
Utan från min egen dom.
Så småningom började jag betrakta henne annorlunda.
Kvinnan jag varit.
Den unga flickan.
Modern.
Den rädda.
Den starka.
Den sårade.
Den trotsiga.
Den som föll.
Den som reste sig.
Jag slutade fråga henne:
Varför gick du inte?
Varför förstod du inte?
Varför tillät du detta?
Och började i stället fråga:
Hur orkade du?
Hur orkade du fortfarande älska?
Hur kunde du fortfarande se skönhet?
Hur kunde du fortsätta skapa när livet omkring dig ibland föll sönder?
Hur kunde du efter allt detta fortfarande vakna och känna tacksamhet inför ännu en morgon?
Där någonstans förändrades någonting.
Jag började förstå att självförlåtelse kanske inte handlar om att sudda ut den människa man varit.
Det handlar om att gå tillbaka och hämta henne.
Att sätta sig bredvid henne i mörkret.
Att inte överge henne en gång till.
Och säga:
Jag ser dig nu.
Du behöver inte förtjäna min kärlek.
Du har den redan.
Jag har förlåtit mycket i mitt liv.
Inte allt är glömt.
Inte allt är läkt.
Och vissa handlingar kommer alltid att vara oförlåtliga i den meningen att de aldrig kan göras ogjorda eller förklaras bort.
Men jag vill inte längre leva med hatet som följeslagare.
Jag har burit tillräckligt.
Det finns en tid för vrede.
En tid för sorg.
En tid för kamp.
Men det måste också få finnas en tid då människan lägger ner det hon inte längre behöver bära.
Jag tror att jag har kommit dit nu.
Jag kan se tillbaka på kvinnan jag en gång var utan att döma henne.
Jag kan se hennes rädsla och ändå älska henne.
Jag kan se hennes misstag och hålla om henne.
Jag kan se alla gånger hon inte förstod sitt eget värde och säga det hon själv aldrig kunde säga:
Du var värd att älskas också.
Kanske är detta den största förlåtelsen i mitt liv.
Inte att jag har förlåtit världen för allt den gjorde mot mig.
Utan att jag till sist har förlåtit mig själv för att jag så länge glömde att också jag var en del av den värld jag ville älska.
Och kanske är det först nu jag förstår:
Jag behöver inte längre söka efter vägen hem.
Jag är redan där.
Z B S
