När kampen tystnar
Det finns en frid i mig nu. Inte den frid som kommer av att livet blev enkelt. Inte heller den som föds ur glömska. Jag har inte glömt. Jag har bara slutat kämpa mot det som redan har hänt.
Det tog mig nästan ett helt liv att förstå skillnaden. Så länge trodde jag att styrka betydde att fortsätta. Att resa sig ännu en gång. Att bära lite till. Att möta nästa storm med huvudet högt och säga: Du får inte besegra mig.
Och jag reste mig. Gång på gång. Tills jag en dag förstod att också den starka människan blir trött.
Inte bara trött i kroppen. Det finns en annan trötthet. En gammal trötthet. Den bor någonstans mycket djupare. Den kommer av alla nätter då man har vakat, alla människor man har försökt rädda, alla förluster man har överlevt, alla gånger man har varit rädd och ändå fortsatt framåt. Den kommer av att alltför länge ha levt beredd på nästa storm.
Och kanske är det först när stormen tystnar som man förstår hur trött man egentligen är.
Jag känner den tröttheten nu. Ibland vill jag bara lägga ner allting. Inte livet. Bördorna. Ansvaret. Kampen. Behovet av att alltid vara stark.
Jag vill få sätta mig någonstans där ingen behöver någonting av mig och bara betrakta hur kvällsljuset faller genom ett fönster. Jag vill höra vinden utan att den betyder fara. Jag vill höra tystnaden utan att vänta på att den ska brytas. Jag vill vila utan att först behöva förtjäna vilan.
Och mitt i denna stora trötthet finns något märkligt.
Frid.
Kanske därför att jag inte längre kräver av mig själv att jag ska besegra det förflutna. Det går inte att besegra. Det går bara att låta det få sin plats och sedan fortsätta leva bredvid det.
Jag har slutat fråga livet varför vissa saker hände. Jag behöver inte längre alla svar. Det finns frågor som kommer att följa mig till slutet, och jag kan leva med dem nu.
Jag har också slutat föra krig mot människan jag en gång var. Hon gjorde vad hon kunde. Hon överlevde med de redskap hon hade. Hon älskade när hon kunde ha blivit hård. Hon skapade när hon kunde ha tystnat. Hon fortsatte när hon ibland inte visste varför.
Nu vill jag inte kräva mer av henne. Jag vill låta henne vila.
Kanske är det detta frid betyder för mig. Inte lycka varje dag. Inte frånvaro av sorg. Inte att alla sår har läkt. Utan frånvaron av kriget inom mig.
Jag behöver inte längre springa ifrån mörkret. Jag behöver inte heller besegra det. Jag kan sätta mig bredvid det. Jag känner det. Jag känner igen det. Men jag vet också att mörkret inte är hela jag.
Det finns fortfarande ljus. Det finns kärlek. Det finns människor jag älskar. Det finns ord som ännu inte är skrivna och bilder som ännu inte har fått sina färger. Det finns morgnar då världen fortfarande förundrar mig.
Och ändå är jag trött. Så oerhört trött ibland.
Förr skulle jag kanske ha betraktat den tröttheten som ett nederlag. Nu gör jag inte det. Kanske är den bara kroppens och själens sätt att säga: Nu räcker det. Du behöver inte kämpa just nu. Du får vila.
Och för första gången försöker jag lyssna.
Jag behöver inte veta vart varje väg leder längre. Jag behöver inte hinna allting. Jag behöver inte bära varje människa jag möter. Jag behöver inte förändra hela världen för att mitt liv ska ha haft mening.
Jag får bara finnas här. I detta ögonblick. Med allt som varit. Med allt som fortfarande är. Med min sorg och min tacksamhet. Med mitt mörker och mitt ljus. Med min stora trötthet. Och med den märkliga, stilla frid som trots allt har funnit mig.
Kanske är friden inte slutet på vandringen.
Kanske är den bara platsen där vandraren äntligen vågar sätta ner sin packning.
Inte för att ge upp.
Utan för att vila.
Och upptäcka att världen fortsätter att andas även när hon själv för en stund står stilla.
Z B S
