Flykt
En resa från självförnekelse till själens återkomst
Jag har flytt i hela mitt liv,
inte från världen,
inte från människorna,
utan från den jag föddes till att vara.
Från min egen spegelbild,
från själens viskningar,
från sanningar som redan vid mitt första andetag
hade skrivit sig in i mitt väsen.
Jag var annorlunda från första stund.
Ett barn med ögon som såg bortom det synliga,
med sinnen som förnimmade det osagda,
med en själ som hörde röster
i den tystnad där andra ingenting hörde.
Jag bar på gåvor jag inte förstod,
på mediala krafter som skrämde mig,
på livssanningar alltför stora
för ett barn som bara ville höra till.
Så jag började fly.
Inte med fötterna,
utan med själen.
Jag lärde mig att tiga
när mitt inre ville tala,
att blunda
när mitt tredje öga ville se,
att förneka det jag visste
för att bli den andra förväntade sig.
Jag lärde mig konsten att bära masker.
En för varje människa,
en för varje rum,
en för varje sammanhang
där min sanning inte fick plats.
Jag blev mästare på att spela normal,
på att le när själen grät,
på att vara stark när rädslan skakade mig,
på att gömma ett helt universum
bakom ett ansikte som ingen ifrågasatte.
Mitt liv blev en scen.
Världen min publik.
Och jag spelade huvudrollen
i berättelsen om någon
jag aldrig egentligen var.
Applåderna kunde vara många,
men ensamheten var större.
För ingen såg mig.
Ingen såg barnet bakom ridån,
ingen hörde själens förtvivlade rop
under alla de inövade replikerna.
Och min största rädsla
var inte att bli övergiven,
utan att någon skulle se
bakom mina masker,
upptäcka det jag så länge gömt,
och förstå
att jag aldrig varit som alla andra.
Åren gick.
Maskerna blev tyngre.
Rollerna fler.
Och någonstans längs vägen
förlorade jag nästan minnet
av mitt eget ansikte.
Men sanningen låter sig inte begravas.
Det som föds ur själen
kan aldrig dö av förnekelse.
Mina gåvor väntade i tystnaden,
mina mediala krafter vilade
som glöd under årtiondens aska.
Och inom mig fanns fortfarande
det barn som en gång såg
det andra inte kunde se.
Till slut orkade jag inte längre fly.
Jag stod inför mitt livs svåraste möte,
inte med världen,
utan med mig själv.
En efter en föll maskerna.
Inte utan smärta,
inte utan tårar,
inte utan skräcken
att stå naken inför min egen sanning.
Jag fick lära känna den
jag ägnat halva mitt liv åt att förneka.
Jag fick återvända till det osynliga,
till intuitionens stilla språk,
till de mediala krafter
som aldrig hade övergivit mig,
fast jag så länge övergivit dem.
Och då förstod jag.
Jag hade inte varit vilse
för att jag saknade en väg.
Jag hade varit vilse
för att jag ständigt gått
åt motsatt håll från min egen själ.
Nu har ridån fallit.
Scenen står tom.
Maskerna ligger vid mina fötter,
och jag behöver inte längre
någon annans manus
för att förstå mitt eget liv.
Jag är inte längre rädd
för det som gör mig annorlunda.
Jag behöver inte längre förminska mitt ljus
för att andra skall slippa se det.
Jag behöver inte förneka mina gåvor
för att få rätten att finnas.
Jag har återvänt.
Till mitt ursprung.
Till mina livssanningar.
Till min själ.
Till den jag alltid varit
under alla lager av rädsla.
Och efter ett helt liv på flykt
står jag äntligen stilla.
Inte för att världen har förändrats,
utan för att jag har slutat
överge mig själv.
Jag är grundad nu.
Med rötterna djupt i jorden
och själen öppen mot oändligheten.
Jag behöver inte längre fly
från det som bor inom mig.
För det jag hela livet flydde ifrån
var aldrig mitt mörker.
Det var mitt eget ljus.
// Z S B
