Tillbaka till vissheten
Min själsliga resa började inte nu.
Den började när jag var barn.
Redan då fanns frågor inom mig som kanske var större än jag själv. Jag sökte efter sammanhang, efter mening, efter det som finns bortom det synliga och mätbara. Men märkligt nog upplevde jag sällan att jag stod helt utan svar. Någonstans inom mig fanns redan en visshet, som om jag inte bara sökte efter min världsbild utan långsamt försökte förstå något jag redan visste.
Redan som barn anade jag också mitt kall.
Jag visste att mitt liv måste handla om något mer än det egna jaget. Att jag skulle skapa, skriva, måla, söka och försöka förstå. Men också att jag skulle stå nära människor som blivit sårade, förbisedda eller lämnade utanför. Det fanns en riktning inom mig långt innan jag hade ord för den.
Sedan kom mörkret.
Under mina år av kaos blev det själsliga sökandet allt svårare att upprätthålla. Inte därför att frågorna försvann, utan därför att överlevnaden tog all plats. När mörkret blir tillräckligt omfattande finns det till slut inget utrymme kvar för de stora frågorna. Man försöker bara ta sig igenom nästa dag.
Mitt sökande hamnade i limbo.
Det fanns kvar någonstans inom mig, men jag kunde inte längre nå det. Jag hade fullt upp med att överleva stormarna, förlusterna, sorgen och allt det som hotade att slita sönder det liv jag försökte hålla samman.
Ändå försvann aldrig kompassen.
Någonstans längst inne fanns fortfarande den där märkliga vissheten från barndomen. Ibland hörde jag den bara som en viskning. Ibland förlorade jag nästan kontakten med den. Men den lämnade mig aldrig helt.
Och kanske är det därför jag nu återvänder.
Mina hälsoprövningar har förändrat någonting fundamentalt inom mig. När livet plötsligt inte längre kan tas för givet, när andningen sviker och lungorna kollapsar, förändras perspektiven. Döden upphör att vara en abstraktion. Den blir en närvaro vid livets utkant, en påminnelse om det mest självklara och samtidigt mest förbisedda:
Ingen av oss är lovad en morgondag.
Därför blev det nödvändigt för mig att återvända till de frågor jag en gång tvingades lägga åt sidan.
Inte av rädsla för döden, utan av kärlek till livet.
Jag behövde förstå vad jag tror på. Jag behövde återfinna den människa jag var innan kaoset blev så högljutt att jag inte längre kunde höra min egen själ. Jag behövde följa kompassen tillbaka till den plats inom mig där vissheten fortfarande väntade.
Och jag finner den nu.
Inte varje dag med samma styrka. Vissa dagar mår jag bra och känner livet strömma genom mig. Andra dagar måste jag kämpa hårdare. Då blir kroppen en påminnelse om sin egen skörhet, och varje andetag något jag inte längre betraktar som självklart.
Men vissheten är tillbaka.
Kanske har den egentligen aldrig varit borta.
Jag ser nu att den sanning jag sökt genom ett helt liv är samma sanning som jag anade redan som barn. Jag behövde kanske vandra alla dessa vägar, genom ljuset och genom det djupaste mörkret, för att slutligen förstå enkelheten i det jag alltid burit inom mig.
Vi är här en kort stund.
Vi får älska en stund.
Skapa en stund.
Hålla varandras händer en stund.
Se en soluppgång, höra vinden genom träden, känna ett barns hand i vår, skapa någonting som inte fanns innan vi kom.
Och sedan lämnar vi tillbaka det liv vi en gång fick.
När allt annat skalas bort — framgången, ägodelarna, prestigen, rädslan och alla de konstruktioner vi människor bygger omkring oss — återstår något oerhört enkelt.
Kärleken.
Kärleken till människorna omkring oss.
Till djuren och naturen.
Till skapandet.
Till jorden som bär oss.
Till universums mysterium.
Till själva det obegripliga faktum att vi över huvud taget finns.
Jag behöver inte längre finna alla svar.
Det räcker att jag har funnit mitt.
Ingenting är större än kärleken till allt levande.
Jag visste det som barn.
Jag bar det genom mörkret.
Jag höll fast vid det när världen omkring mig föll sönder.
Och nu, när varje morgondag blivit ännu dyrbarare, vet jag det med en stillhet jag aldrig tidigare ägt:
Kärleken är min kompass.
Kärleken är mitt kall.
Och när alla mina frågor en dag tystnar, tror jag att det är den enda sanning jag behöver bära med mig.
Kärleken är svaret på allt.
Z B S
