Vissa dagar flyger jag och andra dagar drunknar jag
Det finns en trötthet
som inte går att sova bort.
Jag har försökt.
Jag har lagt kroppen till vila,
slutit ögonen mot världen
och låtit timmarna passera
i hopp om att vakna
med någonting återvunnet.
Men jag vaknar
och tröttheten ligger kvar.
Som om den sov bredvid mig.
Som om den vilade
medan jag vilade
och reste sig tillsammans med mig
när morgonen kom.
Sedan pandemin förstörde mina lungor
går mitt liv i skov.
Det är kanske det märkligaste av allt.
Att jag aldrig riktigt vet
vilken kropp jag skall vakna i.
Vissa dagar flyger jag.
Jag skriver.
Jag skapar.
Jag tänker.
Jag skrattar.
Jag glömmer nästan
att jag är sjuk.
Kroppen bär mig
och för några dyrbara timmar
känner jag igen den jag en gång var.
Jag vill göra allting.
Fånga dagen.
Skapa världar.
Älska människorna omkring mig.
Känna vinden mot ansiktet
och tro att livet återigen
har blivit gränslöst.
Då flyger jag.
Och kanske flyger jag högre
just därför att jag vet
att marken kan försvinna
under mig igen.
För andra dagar
vaknar jag i en helt annan kropp.
En kropp som är tung
redan innan dagen har börjat.
Armarna väger.
Benen väger.
Till och med tankarna
måste ibland kämpa sig fram
genom tröttheten.
Och så kommer andnöden.
Lufthungern.
Bröstet som arbetar
för något som en gång
var fullständigt självklart.
Jag drar in luften
men känner hur den inte räcker.
Försöker igen.
Djupare.
Lite till.
Som om hela kroppen
sträcker sig efter syret.
Då finns inga stora planer.
Ingen morgondag.
Ingen historia.
Världen krymper
till bröstkorgens rörelser.
Till lungorna.
Till luften.
Till detta enda:
nästa andetag.
Och nästa.
Det är svårt att förklara
hur samma människa
ena dagen kan flyga
och nästa dag
kämpa för varje andetag.
Men detta är mitt liv nu.
Mellan höjder och djup.
Mellan skaparkraft
och fullständig utmattning.
Mellan dagar då jag nästan glömmer
vad kroppen har gått igenom
och dagar då kroppen
inte låter mig glömma en enda sekund.
Och mitt i allt detta
finns den stora tröttheten.
Inte vanlig trötthet.
Inte den som kommer efter en lång dag
och försvinner någonstans
mellan natten och gryningen.
Det här är något djupare.
En trötthet i kroppen.
I musklerna.
Bakom ögonen.
En trötthet som sömnen
inte alltid hittar fram till.
Och det märkligaste är
att jag fortfarande vill så mycket.
Orden vill fortfarande skrivas.
Färgerna vill fortfarande
möta duken.
Det finns människor att älska,
världar att skapa,
morgnar jag fortfarande
vill vakna till.
Viljan lever.
Också de dagar
då kroppen ber mig att stanna.
Så jag har fått lära mig
ett nytt sätt att leva.
När kroppen orkar
öppnar jag dörrarna.
Jag skriver.
Jag målar.
Jag älskar.
Jag lever så mycket jag kan
utan att be morgondagen
om några garantier.
Och när kroppen faller tillbaka
in i tröttheten
måste jag följa med den.
Vila.
Vänta.
Andas.
Inte därför att jag har gett upp,
utan därför att jag har förstått
att också vilan
är en del av överlevnaden.
Jag vet aldrig riktigt
vad nästa dag kommer att bära.
Kanske vaknar jag
och kan flyga.
Kanske vaknar jag
och måste förhandla
med varje andetag.
Därför har jag slutat
leva flera dagar samtidigt.
Jag lever denna.
När jag kan flyga
flyger jag.
När jag måste vila
vilar jag.
Och när världen krymper
till lungorna och syret
begär jag ingenting mer av livet
än det allra största:
ett andetag.
Sedan ett till.
För någonstans inom mig
finns fortfarande något
som varken tröttheten,
andnöden
eller alla dessa år
har lyckats släcka.
En liten eld.
Ibland flammande.
Ibland bara glöd.
Men alltid där.
Min kärlek till livet.
Och kanske är det just därför
jag vissa dagar fortfarande kan flyga —
för jag vet hur det är
att kämpa
bara för att andas.
Z B S
