Som vinden som smyger genom öppna fönster
och viskar: ingenting stannar kvar,
bär livet oss varsamt vidare
från det som var
till det som ännu inte fått namn.
Vi tror att vi står stilla,
att marken under oss är trygg och fast—
men jorden rör sig alltid,
och hjärtat lär sig i det tysta
att slå i nya rytmer.
Det som en gång var vårt hem
blir ett minne vi bär i fickan,
nött i kanterna av längtan,
men varmt mot huden
när världen känns främmande.
Och mitt i allt som skiftar—
i avsked, i början, i mellanrummen—
växer något stilla inom oss:
en styrka vi aldrig bad om,
men som ändå valde oss.
Så låt förändringen komma
som gryning över mörka vatten,
inte som en fiende,
utan som en hand att hålla
när vi går vidare.
För livet är inte det som står kvar—
det är allt som rör sig,
allt som brister och blommar
i samma andetag.
Z B S
