Natten var tung av gamla röster,
av ord som aldrig läkte rätt,
av skuld som vilat över hjärtat
som vinter över frusen mark.
Jag bar mina sorger som kedjor,
mina minnen som öppna sår.
Jag räknade varje misstag
som om smärtan kunde göra mig ren.
Men människan är inte skapad
för att bära världen ensam.
Så en kväll, när mörkret var som djupast,
öppnade jag mina händer mot himlen
och lät allt jag inte längre orkade
falla ur mitt grepp.
Alla namn jag sörjt.
Alla synder jag gömt.
Alla gånger jag varit för hård
mot andra
och mot mig själv.
Och i tystnaden hörde jag inget dån,
inga himlar som brast —
bara en stilla nåd
som regn över torr jord.
Förlåtelsen kom inte som glömska,
utan som ljus genom sprickor.
Som en varm hand över ett trött hjärta.
Som orden:
Du behöver inte längre fly.
Så jag lade min vrede i Guds händer.
Min sorg i Guds händer.
Min rädsla för morgondagen
i Guds händer.
Och sakta blev bördan lättare.
Inte för att livet plötsligt blev enkelt,
utan för att jag förstod
att kärleken är större än skulden,
och nåden djupare än havet.
Nu går jag stillare genom världen.
Inte utan ärr —
men utan hat.
Och när vinden rör träden om kvällen
låter det nästan som en viskning:
Att allt som gått sönder
ännu kan bli helt.
Z B S
