Jag var aldrig ensam
Jag trodde länge
att tystnaden betydde frånvaro.
Att de mörka nätterna,
de ändlösa frågorna,
den bottenlösa tröttheten i själen
var bevis på att jag hade lämnats ensam
i en värld utan svar.
Så jag vandrade långt bort från mig själv.
Bar mitt hjärta som en släckt lykta,
och kallade tomheten för verklighet
för att den gjorde minst ont att tro på.
Men någonting fortsatte ändå
att viska genom mörkret.
Inte högt.
Inte som åska eller eld.
Mer som vinden genom träden om natten,
som en hand över pannan hos den som gråter.
Och när jag till slut stannade upp —
när jag inte längre orkade fly
från sorgen, från längtan, från mig själv —
förstod jag:
Jag hade aldrig varit övergiven.
Inte en enda natt
hade jag burit smärtan ensam.
Inte en enda gång
hade mina tårar fallit obemärkta mot marken.
Det fanns en närvaro där hela tiden,
tålmodig som gryningen,
mjuk som ljuset genom ett fönster i morgonstillhet.
Och plötsligt blev tron
inte längre något jag behövde bevisa.
Inte regler.
Inte rädsla.
Inte svar på allt som gör ont.
Bara vila.
En stilla visshet om
att jag är hållen även när jag darrar.
Att jag får vara liten
utan att vara ensam.
Att ödmjukhet inte är att förminska sig själv,
utan att böja sitt hjärta inför det heliga
och känna frid istället för tyngd.
Nu behöver jag inte längre ropa mot himlen
för att bli hörd.
Jag sitter bara i tystnaden ibland
och andas.
Och i den tystnaden
finns ett ljus som inte kräver någonting av mig.
Ett ljus som säger:
“Du har alltid varit älskad.
Även när du inte kunde känna det.”
Z B S
