Den främmande fågeln
Hela mitt liv
har jag känt mig som en gammal själ
på tillfälligt besök
i en yngre kropp.
Som om mina steg
mindes vägar
som ingen annan såg.
Som om mitt hjärta
lyssnade till en äldre musik,
en sång som färdats genom tid och rum
innan den fann mig.
Medan världen jagade
det glittrande,
det flyktiga,
det som kan räknas och ägas,
stod jag ofta stilla
och undrade över annat.
Över människan bakom ansiktet.
Över sorgen bakom leendet.
Över stjärnorna ovanför oss
och mysteriet inom oss.
Jag har aldrig förstått
varför guld skulle vara mer värdefullt
än ett vänligt ord.
Varför makt skulle väga tyngre
än medkänsla.
Varför det yttre skulle dyrkas
när varje människa bär
ett helt universum inom sig.
Jag har sett det.
I den trötta blicken hos den ensamme.
I barnet som ännu inte lärt sig
att dölja sitt ljus.
I den gamle som bär
ett helt liv av berättelser
i sina händer.
Vi är alla världar.
Vi är alla stjärnstoft
som lärt sig att känna,
att hoppas,
att älska.
Och därför har varje liv
alltid varit heligt för mig.
Inte bara människans.
Utan fågelns sång i gryningen.
Trädets tysta växande.
Havets oändliga andetag.
Den minsta atom
som dansar genom kosmos
enligt lagar äldre än tiden själv.
Allt hör samman.
Allt bär samma gnista.
Kanske är det därför
jag så ofta varit
den främmande fågeln.
Den som såg åt ett annat håll.
Den som ställde andra frågor.
Den som inte riktigt passade in
i flockens flyktvägar.
Och många gånger
såg människor på mig
som om jag kom från en annan plats.
Kanske gjorde jag det.
Inte från en annan värld,
utan från ett annat sätt att se världen.
Men jag har aldrig fruktat det.
Aldrig velat byta bort
min märkliga blick
mot bekväm tillhörighet.
För i min ensamhet
fanns också friheten.
I min annorlundahet
fanns också sanningen.
Och i min främmandeskap
fanns en stilla trygghet.
Som om själen viskade:
Var inte rädd.
Du är inte här för att följa varje väg.
Du är här för att se det heliga där andra ser det vanliga.
Du är här för att påminna om att varje människa är ett universum.
Och att kärleken är större än allt vi kan äga.
Så jag fortsätter min färd,
en gammal själ
i en kropp av tid och jord,
med blicken riktad mot stjärnorna
och hjärtat förankrat i livet.
Fortfarande den främmande fågeln.
Men aldrig vilse.
Aldrig ensam.
Och alltid hemma
i den oändlighet
som bor i allt levande. ✨
Z B S
