I Guds händer
Jag bar mitt liv
som ett skadat kärl genom stormen,
med händer så trötta
att själva själen darrade.
Jag trodde att allt vilade på mig —
att varje andetag måste förtjänas,
att kärlek var något
man kämpade sig blodig för att få behålla.
Och nätterna var långa.
Så långa.
Sjukdomarna hängde över himlen
som stora svarta moln,
och rädslan satt vid min sängkant
som en gammal domare
och viskade:
du är inte tillräcklig,
du är inte stark nog,
du kommer falla.
Så många år
plågade jag mig själv
mer än världen någonsin gjorde.
Jag vägde mitt hjärta mot omöjliga mått,
och fann alltid skuld där kärlek borde ha funnits.
Men så,
någonstans mitt i mörkret,
när jag inte längre orkade bära mig själv,
öppnade jag mina händer.
Och lade hela mitt liv i Guds händer.
Inte bara det vackra.
Inte bara hoppet.
Utan också sorgen,
skammen,
tröttheten,
de sönderslitna minnena,
allt jag gömt undan
för att ingen skulle se hur ont det gjorde.
Och Gud tog emot allt
utan att vända bort blicken.
Där började friden.
Nu bleknar de svarta molnen
mot en större himmel.
Sjukdomarna finns ännu,
men de äger inte längre mitt ljus.
Rädslan kommer ibland som en vind genom rummet,
men den bor inte längre i mitt hjärta.
Och de mörka minnena —
de som en gång brände som eld —
har mjuknat genom förlåtelsen.
Inte för att det som skedde var rätt,
utan för att min själ inte längre vill leva fastkedjad vid mörkret.
Jag behöver inte längre vara fullkomlig.
Jag behöver bara vara människa
och älskad av Gud.
Det är nog.
Och bortom allt detta,
bortom sorgen,
bortom kampen,
bortom det liv som nästan krossade mig,
finns nu en oändlig tacksamhet.
För varje morgon.
För varje andetag.
För stillheten efter stormen.
För att jag aldrig var ensam,
inte ens när jag trodde det.
Nu vilar mitt hjärta där det alltid hörde hemma —
i Guds händer.
Z B S
