Lånade andetag
Vi är bara lånade andetag
i ett universum av stjärnstoft och tystnad.
Vi kommer hit med händer öppna,
med hjärtan som ännu inte lärt sig
hur mycket världen kan älska
och förlora på samma gång.
Tiden går inte.
Den viskar.
Den lägger silver i vårt hår,
trötthet bakom våra ögon,
och minnen i fickorna
som små stenar vi bär
för att inte glömma vilka vi var.
En dag sitter någon ensam kvar
med en kopp kallnat kaffe
och saknar ett skratt
som en gång fyllde hela rummet.
Så märkligt det är
att en människa kan försvinna
men ändå leva kvar
i sättet gardiner rör sig i vinden,
i en gammal sång på radion,
i doften av regn mot asfalt.
Och ändå —
mitt i allt som försvinner
finns något heligt.
Att vi fick vara här alls.
Att vi fick hålla varandras händer
genom mörka årstider.
Att någon en gång såg på oss
som om vi var hela himlen.
Livet är förgängligt, ja.
Som frost på ett fönster,
som vågor mot stranden,
som ljuset från en döende stjärna.
Men kanske är det just därför
det är så ofattbart vackert.
För ingenting som varar för evigt
skulle kunna brinna så varmt.
Z B S
