I stormens öga
Jag har vandrat genom stormar
som bar mitt namn på sina vindar,
genom nätter så mörka
att själva stjärnorna tycktes fly.
Jag kämpade mot regnet,
mot åskans obarmhärtiga röst,
mot rädslan som viskade
att jag var ensam.
Och länge trodde jag
att styrkan var min egen,
att det var mina händer
som höll mig kvar vid livet
när allt annat brast.
Men i stormens öga,
där vinden plötsligt tystnar
och världen håller andan,
såg jag något annat.
Där fann jag en stillhet
som inte kom från mig.
En frid djupare än havet,
äldre än bergen,
mjukare än morgonljuset.
Där stod Du.
Inte som en blixt från himlen,
inte som en röst som överröstar världen,
utan som den tysta närvaro
som aldrig lämnat min sida.
När jag föll,
bar Du mig.
När jag grät,
samlade Du mina tårar.
När jag trodde att jag vandrade ensam,
gick Du bredvid mig
i varje steg.
Stormen rasar ännu ibland.
Molnen samlas fortfarande
över horisonten.
Livet är fortfarande skört.
Men jag fruktar inte längre vinden.
Ty nu vet jag
att stormens kraft inte är större
än den hand som håller mig.
Och när åskan mullrar
lyfter jag blicken.
För mitt i det vilda,
mitt i kaoset,
mitt i världens oro,
finns ett öga av ljus.
Där bor hoppet.
Där bor friden.
Där bor kärleken.
Och där,
i stormens allra stillaste hjärta,
finner jag Dig,
och finner mig själv.
Z B S
