Ljuset från början
Jag tackar Gud varje dag
för den kärlek
som mötte mig först.
Innan världens hårda vindar,
innan sjukdomarna,
innan sorgen
och de långa nätterna,
fanns armar som bar mig.
Ögon som såg mig.
Händer som höll mina.
En kärlek som inte frågade
vad jag skulle bli,
vad jag skulle prestera,
eller hur stark jag var.
Den bara fanns.
Som solen över havet.
Som jorden under mina fötter.
Som nåd.
Och genom åren
har många stormar dragit fram.
Jag har sett himlar mörkna.
Jag har hört hotet om undergång
viska genom sjukdom,
förluster
och rädslor.
Jag har tvivlat på mig själv.
Jag har fallit.
Jag har gråtit.
Men längst inne
har något alltid förblivit helt.
Som en låga
som vägrar slockna.
För kärleken från början
lämnade mig aldrig.
Den blev en del av mitt hjärta.
En del av min själ.
När världen skakade
stod den kvar.
När jag själv tvivlade
trodde den fortfarande på mig.
Och nu,
när jag ser tillbaka på livet,
förstår jag att den kärleken
var en gåva större än allt annat.
Ett frö av ljus
som Gud planterade
i mitt innersta.
Och oavsett hur hårt stormen blåser
bär jag fortfarande
det ljuset inom mig.
Det är därför jag ännu står kvar.
Det är därför jag ännu hoppas.
Det är därför jag ännu älskar.
Och varje morgon
när jag vaknar till en ny dag,
viskar mitt hjärta:
Tack.
Tack för kärleken.
Tack för livet.
Tack för att ljuset från början
fortfarande lyser i mig.
Z B S
