Finns en sprucken människa
Monolog: Lufthungerns namn
(En ensam kvinna på scen. Ett svagt ljus. Hon står stilla, som om varje rörelse kostar luft.)
Jag har räknat åren.
Sex stycken. Från mars 2020
Sex år av att vakna i en kropp som inte längre känns som min.
Sex år av en trötthet som inte går att sova bort.
Sex år av att andas… och ändå inte få luft.
Lufthunger.
Det är ett märkligt ord.
Som om luften finns där,
men kroppen inte längre vet hur man tar emot den.
Som om varje andetag måste tiggas fram.
(Paus. Hon lägger handen mot bröstet.)
Det började efter pandemin.
Den där tiden då världen höll andan tillsammans.
Alla talade om siffror,
om kurvor,
om överlevnad.
Men ingen talade om oss som blev kvar efteråt.
Vi som inte dog.
Men inte heller fick livet tillbaka.
Pandemin gick genom mina lungor
som en storm genom ett hus.
Den lämnade väggarna kvar,
men allt inuti var förstört.
Och sedan började åren av frågor.
Jag gick från läkare till läkare
med samma ord i munnen:
“Jag kan inte andas.”
Och de svarade:
“Det är postcovid”
“Det går nog över.”
Över.
Det ordet är så lätt att säga
när man själv har luft.
Men jag levde i en kropp som blivit ett fängelse.
Ett fängelse där varje andetag var en vädjan.
Och nätterna…
nätterna var värst.
När världen sov
och jag låg vaken
och lyssnade på mina lungor
som om de höll på att glömma sitt arbete.
Sex år.
Sex år av att leta efter orsaken.
I journaler.
I undersökningar.
I mina egna tankar.
Jag började nästan tvivla på mig själv.
Tänk om det bara var jag.
Tänk om kroppen inte längre gick att förstå.
Men kroppen ljög inte.
Den ropade bara på ett språk
ingen ville höra.
Och så, plötsligt…
På några dagar.
Inte efter någon stor upptäckt,
inte efter något dramatiskt.
Bara några rutinmässiga undersökningar.
Ett test, En röntgen, en till.
Och plötsligt började pusselbitarna falla.
Jag såg det i deras ögon innan de sa något.
Den där tystnaden.
Den där stillheten
när sanningen just har blivit synlig.
Jag minns lättnaden först.
En våg av luft i bröstet
som nästan kändes större än mina lungor.
Ett svar.
Äntligen ett svar.
Jag var inte galen.
Jag hade inte inbillat mig.
Det fanns en orsak.
Pandemin hade lämnat sina ärr.
Den hade stannat kvar i mina lungor.
Den hade tagit något
som aldrig skulle växa tillbaka.
Och sedan kom nästa mening.
Den som förändrar allt.
“Det här kommer du inte bli frisk från.”
(Lång paus.)
De orden föll inte som en explosion.
De föll långsamt.
Som snö som lägger sig över ett landskap
och förändrar allt
utan att göra ett ljud.
Inte bli frisk.
Aldrig bli frisk.
Det är märkligt.
Hur ett svar kan vara både
befrielse
och dom.
I sex år har jag letat efter sanningen.
Nu står jag här
med den i händerna.
Den väger tungt.
Men den är också klar.
För det finns något i att veta.
Något i att kunna säga:
Det här är mitt fängelse.
Det här är mina lungor.
Det här är min lufthunger.
Och jag bär den inte längre i mörker.
Jag kommer kanske alltid leva så här.
Med lungor som känns för små
för världen.
Med en kropp
som alltid längtar efter mer luft
än den kan få.
Men nu vet jag varför.
Och ibland
är sanningen det närmaste frihet
en människa kan komma.
(Hon tar ett långsamt andetag.)
Sex år av frågor.
Några dagar till svaret.
Och resten av livet
att lära sig andas
i ett fängelse av luft.
Z B S
Andra inlägg
Välkommen till
Bakom Masken
Bloggen om mitt
sanna jag,
Bakom maskerna.
"Tear off the mask.
Your face is
glorious."