Frid i gryningsljuset
Jag jagar inte längre morgondagen.
Jag sörjer inte längre
gårdagen.
Jag lever
i detta andetag.
Här.
Nu.
Och för första gången
på mycket länge
är det nog.
Mörkret finns kvar
i minnets djupaste rum.
Jag minns fortfarande
hatets ansikten,
hotens kalla andetag,
våldets brutala språk
och sjukdomarna
som lämnade sina spår
i både kropp och själ.
Jag bär ärr.
Men jag bär dem
inte längre som bojor.
Jag bär dem
som bevis
på att livet
inte lyckades besegra kärleken.
Jag trodde
att frid var ett liv
utan smärta.
Nu vet jag
att frid är att smärtan
inte längre bestämmer
vem jag är.
Jag trodde
att Gud hade lämnat mig
i den mörkaste natten.
Nu ser jag
att det var Han
som höll mig uppe
när mina ben inte längre bar.
Han var styrkan
i mina darrande händer.
Han var modet
när jag skyddade mina barn.
Han var hoppet
när jag själv
inte längre kunde känna det.
Och nu...
nu behöver jag inte längre kämpa
för att bevisa
att jag är stark.
Jag behöver bara vara.
Jag behöver bara andas.
Jag behöver bara leva.
Varje morgon
är inte längre
en kamp för att överleva.
Den är en gåva.
Jag ser himlen
med nya ögon.
Jag hör vinden
som en viskning av nåd.
Jag känner solen
som en stilla välsignelse
över ett hjärta
som trodde
att det aldrig mer
skulle kunna vila.
Och nu vet jag...
att frid
inte är frånvaron av stormar.
Frid är vissheten
att Gud satt bredvid mig
i varje storm.
Att Han aldrig lämnade
min sida.
Att när jag trodde
att jag gick ensam,
så gick vi två.
Och mitt hjärta
som så länge
levde i sorg,
har äntligen
lärt sig
att vila.
Jag är inte densamma
som gick in i mörkret.
Jag har blivit född
en gång till.
Inte till ett liv
utan sår,
utan till ett liv
där såren
inte längre talar högst.
Nu talar friden.
Nu talar kärleken.
Nu talar Gud.
Och för första gången
på mycket länge
är jag hemma.
Z S B
