Det som alltid har vetat
Det finns något inom mig
som aldrig har frågat.
Något som bara vet.
Det fanns där redan
innan jag kunde ge världen namn,
innan jag förstod tiden,
innan jag visste
att människan hade byggt murar
mellan det synliga
och det osynliga.
Som barn kunde jag känna det.
I kvällens långsamma skymning,
i doften av regn mot varm jord,
i trädens rörelser
när ingen vind tycktes blåsa.
Jag kunde stå ensam
under stjärnorna
och känna en märklig visshet:
att jag hörde samman
med något
jag ännu inte kunde förstå.
Sedan kom livet.
Åren lärde mig ord,
förklaringar,
gränser.
De lärde mig
att mäta världen,
väga den,
dela upp den,
ge varje ting ett namn.
Men någonstans inom mig
fortsatte barnet att lyssna.
Hon visste
att verkligheten inte upphör
där våra sinnen upphör.
Hon visste
att tiden kanske bara är
det sätt på vilket människan
försöker förstå evigheten.
Och genom hela livet
har jag återvänt till henne.
Genom böcker.
Genom konsten.
Genom kärleken.
Genom sorgen.
Genom de nätter
då allt jag trodde var jag
föll sönder
och lämnade mig ensam
inför existensen.
Jag trodde länge
att jag sökte efter Gud.
Sedan trodde jag
att jag sökte efter sanningen.
Nu vet jag inte längre
vad jag söker.
Och kanske
är det själva insikten.
För hur skulle det gränslösa
kunna rymmas i ett ord?
Hur skulle evigheten
kunna beskrivas
av en varelse
som räknar sina dagar?
Jag vet bara
att när jag lägger handen
mot en gammal trädstam
är den inte död materia.
När jag håller en sten
i min hand
håller jag något
som har färdats genom tider
jag aldrig kommer att förstå.
När jag ser havet
ser jag inte vatten.
Jag ser rörelse.
Minnet av regn.
Moln som blivit floder,
floder som blivit hav,
hav som åter stigit mot himlen.
Ingenting står stilla.
Inte stenen.
Inte kroppen.
Inte stjärnan.
All materia pulserar
i den stora rörelse
vi kallar verklighet.
Och mitt i denna rörelse
har jag fått vara människa.
En liten stund.
Ett hjärta som slår
mellan två evigheter.
Ett medvetande
som öppnar sina ögon
mitt i kosmos
och frågar:
Vad är detta?
Kanske är det universum
som frågar genom mig.
Kanske är min längtan
inte en längtan bort härifrån,
utan en längtan djupare in.
In i materien.
In i medvetandet.
In i det heliga
som finns gömt
i det alldagliga.
För jag behöver inte längre
söka heligheten
på avlägsna platser.
Den finns här.
I andetaget.
I huden.
I ljuset över golvet
en tidig morgon.
I människan jag möter.
I djuret som ser på mig.
I fröet som spricker
under jorden
och söker sig mot solen
utan att någon har berättat
var solen finns.
Det är kanske detta
jag försökt förstå
hela mitt liv:
att vi inte är betraktare
av skapelsen.
Vi är skapelsen.
Samma materia
som en gång brann
i stjärnornas inre
vandrar nu genom våra kroppar.
Vi bär kosmos
utan att märka det.
Och kanske är döden
inte motsatsen till detta.
Kanske är den bara
ännu en dörr
i materiens ändlösa förvandling.
Jag vet inte.
Och jag behöver inte veta.
Det är där friden finns.
Inte i vissheten
om vad som väntar,
utan i vördnaden
inför det jag aldrig
kommer att kunna förstå.
Jag har sökt hela livet.
Och nu,
när jag ser tillbaka,
förstår jag något märkligt:
Sökandet förde mig inte
till en främmande plats.
Det förde mig tillbaka.
Till barnet
som stod under stjärnorna.
Till tystnaden.
Till förundran.
Till den ordlösa vissheten
som fanns där
innan världen lärde mig
att tvivla på den.
Och när natten kommer
kan jag fortfarande känna henne
någonstans inom mig.
Hon står där
under samma oändliga himmel.
Hon frågar ingenting.
Hon behöver inga bevis.
Hon ser upp mot stjärnorna
som om hon känner igen dem.
Och jag förstår äntligen
vad hon försökte säga mig:
Du är inte ensam
i universum.
Du är inte ens
skild från det.
Du är en rörelse i dess materia,
ett ögonblick i dess tid,
en tanke i dess ofattbara djup.
Och när din stund är över
kommer världen fortsätta
att pulsera genom det
som en gång var du.
Därför är ingenting obetydligt.
Därför är ingenting
bara materia.
Därför kan ett enda andetag
vara heligt.
Och efter alla dessa år
av frågor
har jag slutligen återvänt
till den plats
där sökandet började.
Inte med svaret.
Utan med friden.
Jag står åter
under den stora stjärnhimlen,
och någonstans inom mig
står fortfarande barnet
bredvid mig.
Nu behöver hon inte längre
viska.
För jag har äntligen blivit
tillräckligt stilla
för att höra:
Det du sökte
var aldrig långt borta.
Det fanns i stenen.
I trädet.
I stjärnan.
I mörkret.
I ljuset.
Och hela tiden
fanns det också
i dig.
Z B S
