Mellan längtan och frid
Jag saknar inte någon särskild människa.
Jag saknar känslan
av att vila i ett annat hjärta
utan att behöva försvara mitt eget.
Ibland kommer längtan
som regn mot ett stilla fönster.
Den knackar försiktigt,
frågar om den får stanna en stund.
Jag svarar sällan.
Inte för att jag inte vill,
utan för att jag minns.
Jag har byggt ett liv
av böcker och tystnader,
av drömmar som överlevt stormar,
av människor jag fått hjälpa,
av morgnar där ljuset
fortfarande hittar in.
Och jag älskar detta liv.
Jag älskar friheten
att höra mina egna tankar.
Att gå mina egna vägar.
Att låta själen andas
utan att be om lov.
Ändå finns där ett rum
som aldrig riktigt blivit bebott.
Inte tomt.
Bara väntande.
För kärleken har alltid burit två ansikten.
Det ena kysser mina sår
som om de vore heliga.
Det andra lärde mig
att även de mjukaste händer
kan lämna de djupaste avtrycken.
Därför står jag ofta
med handen på dörrhandtaget,
längtande efter närhet
och rädd för att öppna.
För den som släpper in någon
släpper också in möjligheten
att ännu en gång behöva säga farväl.
Så jag lever.
Inte halvt,
utan helt.
Jag skrattar.
Jag skapar.
Jag älskar människorna omkring mig.
Jag tackar livet
för allt det gett mig.
Men ibland, när kvällen blivit stilla,
undrar hjärtat hur det skulle kännas
att inte längre vara den starkaste i rummet.
Att få luta sig mot någon
utan att falla.
Kanske är modet inte
att sluta vara rädd.
Kanske är modet
att en dag öppna dörren ändå.
Och om ingen någonsin kliver över tröskeln,
då ska jag fortfarande älska livet.
För livet blev aldrig mindre vackert
bara för att kärleken dröjde.
Men kanske...
blir det en dag ännu vackrare
om någon vågar stanna.
Z B S
