Kärleken var större
Det finns ögonblick som inte tar slut när de är över. De fortsätter att leva någonstans i kroppen, utanför den vanliga tiden. Ett ljud kan öppna dörren till dem. En lukt. Snö som faller genom skenet från en gatlykta. Ett tåg som hörs långt borta i vintermörkret.
Och plötsligt står jag där igen.
På en perrong med tre barn omkring mig.
Ett, fyra och nio år.
Jag minns att jag räknade deras mössor.
En. Två. Tre.
Som om räknandet kunde hålla världen samman.
Sedan rösten.
Hans röst.
Och därefter knuffen.
Jag minns inte fallet som ett sammanhängande skeende. Jag minns fragment. Metall. Grus. Kyla. Det annalkande dånet från tåget. Kroppen som reagerade innan tanken hann förstå att jag kunde dö.
Och jag minns barnens skrik.
Kanske är det framför allt deras skrik jag har burit med mig.
Jag tog mig undan tåget. Jag tog mig över det andra spåret och uppför den snötäckta slänten. Jag sprang mot barnen och drog dem intill mig.
Tre små kroppar.
Tre liv som var större än min rädsla.
Runt omkring oss stod människor och såg.
Ingen kom fram.
Snön fortsatte att falla.
Det har gått lång tid sedan dess, men ibland har jag tänkt att just den perrongen rymmer mycket av det jag senare försökt förstå om mitt liv.
Inte därför att jag överlevde.
Utan därför att jag fortsatte.
Det är inte samma sak.
Jag tror inte längre på berättelsen om människan som besegrar sitt mörker. Det finns mörker som inte låter sig besegras. Det finns händelser som inte kan försonas genom vackra ord och sår som inte försvinner därför att åren går.
Det som hände den dagen blev inte mindre verkligt för att jag överlevde.
Rädslan blev inte en illusion.
Ondskan blev inte god.
Och jag blev inte osårbar.
Jag fortsatte ändå.
Under många år trodde jag kanske att det berodde på styrka. Att jag hade rest mig därför att jag var stark. Att överlevnaden var någon sorts seger.
Nu tänker jag annorlunda.
Jag reste mig därför att jag älskade.
På perrongen hade kärleken tre ansikten.
Tre barn stod i snön och ropade efter mig.
Men senare skulle kärleken få många fler ansikten.
Den skulle finnas i människor som höll min hand när världen blev för tung. I ord jag skrev när jag inte längre kunde tala. I färger som växte fram på en duk. I ett träd mot kvällshimlen. I musik. I ett skratt. I den märkliga erfarenheten av att vakna efter en natt av förtvivlan och upptäcka att morgonen ändå hade kommit.
Kärleken tog inte bort mörkret.
Det är viktigt för mig att säga.
Den gjorde inte det som hänt ogjort. Den gav mig inte tillbaka de delar av livet som gått förlorade. Den suddade inte ut rädslan eller minnet av järnvägsspåret under mina händer.
Men den gjorde något annat.
Den gjorde världen större än det som hade gjorts mot mig.
Det tog mig lång tid att förstå skillnaden.
Om mörkret hade varit hela sanningen om människan, skulle jag kanske ha slutat tro på livet för länge sedan.
Men överallt fann jag motsatsen.
Ömhet.
Skönhet.
Människor som älskade utan att kräva.
Barn som somnade trygga mot min kropp.
Ord som väntade på att bli skrivna.
Ett universum som fortsatte att öppna sig över mig varje natt, ofattbart och oändligt, som om det viskade att ingen människas grymhet någonsin kan vara större än själva existensen.
Jag bär fortfarande perrongen inom mig.
Kanske kommer jag alltid att göra det.
Men jag bär också ögonblicket när jag nådde barnen.
Den lilla handen som sträcktes mot mig.
Armarna omkring deras kroppar.
Doften av vinter i deras hår.
Och någonstans där finns svaret på varför jag fortfarande är här.
Inte därför att jag besegrade mörkret.
Inte därför att jag var starkare än det.
Utan därför att mörkret, hur djupt det än blev, aldrig var allt.
Kärleken fanns också där.
Och kärleken var större.
Z B S
