Bortom tidens rand
Jag har varit en sökare
så länge jag kan minnas.
Redan som barn
anade jag sprickorna i verkligheten,
de tunna öppningarna
mellan det synliga
och det som inte låter sig förklaras.
Jag såg världen,
men kände att världen var större
än det ögat kunde omfatta.
Som om träden visste något.
Som om stenen vilade
i en uråldrig kunskap.
Som om vinden bar budskap
från platser utan namn.
Och jag lyssnade.
Inte för att någon hade lärt mig det,
utan för att något inom mig
redan mindes.
Jag har sökt genom åren,
genom människor och böcker,
genom kärlek och förlust,
genom nattens svarta rum
och morgonens första ljus.
Jag har sökt i religioner,
i tanken,
i konsten,
i tystnaden.
Men kanske sökte jag aldrig
efter en sanning.
Kanske försökte jag bara
återvända till den.
För min verklighet
har aldrig slutat vid kroppens gräns.
Den sträcker sig bortom tiden,
bortom rummet,
bortom orden vi använder
för att hålla det obegripliga stilla.
Jag tror inte längre
att materien är stum.
Jag känner hur allt pulserar.
Stenen.
Vattnet.
Trädet.
Blodet under huden.
Stjärnornas avlägsna eld.
Allt rör sig.
Allt förändras.
Allt bär mysteriet inom sig.
Och därför är allt heligt.
Inte bara templen.
Inte bara bönen.
Inte bara det människan
har givit ett heligt namn.
Ett grässtrå är heligt.
En åldrande hand.
Regnet mot ett fönster.
Ett barns förundran.
En människa som gråter ensam
och ändå reser sig
när morgonen kommer.
Till och med mörkret
bär något heligt inom sig,
för också där
kan en människa upptäcka
det ljus som ingen annan
kan tända åt henne.
Så många år har jag vandrat
för att förstå det
jag redan anade som barn.
Att jag inte är skild
från det jag betraktar.
Att universum inte bara finns
ovanför mitt huvud.
Det finns inom mig.
Atomerna i min kropp
är resenärer genom kosmos,
och för ett kort ögonblick
har de blivit jag.
Sedan fortsätter de.
Kanske är det därför
jag inte längre fruktar
tidens rörelse som förr.
Jag tillhör något
som tiden inte kan äga.
Jag är ett ögonblick,
men också en del av evigheten.
En kropp,
men också ett mysterium.
En ensam människa,
men aldrig helt åtskild
från allt som lever,
har levt
och ännu väntar på att födas.
Och efter ett helt liv av sökande
har något inom mig blivit stilla.
Inte därför att jag har fått
alla svar.
Utan därför att jag inte längre
behöver dem.
Jag kan stå inför mysteriet
utan att kräva
att det avslöjar sig.
Jag kan lägga handen mot ett träd
och känna vördnad
utan att förklara varför.
Jag kan se natthimlen
och veta
att min litenhet inte gör mig obetydlig.
Tvärtom.
Jag är här.
Just nu.
I denna ofattbara väv
av materia, medvetande,
tid och oändlighet.
Och den insikt
som började gro
i barnet jag en gång var
har äntligen fått slå ut:
Jag behöver inte finna
min plats i universum.
Jag har aldrig varit
utanför det.
Och där,
bortom tidens rand,
bortom rädslan,
bortom människans rastlösa behov
av att veta,
vilar jag nu
i min egen sanning.
Inte som den som funnit svaret.
Utan som den
som äntligen förstått
att själva mysteriet
är heligt.
Z B S
