Finns en sprucken människa
Alltets tomrum
Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.
Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.
Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.
Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.
Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.
