Där maskerna spricker
Jag föddes inte med masker,
men jag växte in i dem
så tidigt
att de kändes som hud.
Ingen sa åt mig att ta på dem.
Det var inget beslut.
Bara en tyst förståelse—
att världen blev lättare
om jag blev mindre, mjukare, rättare.
Så jag lärde mig
att läsa mellan andetag,
att justera mig
innan någon hann reagera,
att vara det som behövdes
för att få stanna kvar.
Och jag stannade.
Men inte alltid som mig själv.
Åren gick
och maskerna slutade vara något jag bar.
De blev något jag var.
Lager på lager
av anpassning, styrka, tystnad—
en arkitektur av överlevnad.
Och någonstans där inne
fanns en kropp
som aldrig riktigt fick tala.
Förrän den gjorde det ändå.
Inte med ord,
utan med tyngd, med smärta,
med en trötthet som inte gick att vila bort.
Och sedan—
andningen.
Som om livet själv
drog sig undan en bit.
Som om varje andetag
blev något jag måste kämpa för
istället för något som bara fanns.
Pandemin tog inte bara luft.
Den tog illusionen
av att jag kunde fortsätta som förut.
För plötsligt gick det inte längre
att gömma sig bakom det som fungerade.
Maskerna sprack
inte i dramatik
utan i utmattning.
De gled av
för att jag inte längre orkade bära dem.
Och där stod jag—
inte stark,
inte hel,
men sann.
Det är en stillsam revolution
att sluta låtsas.
Att låta någon se
det som inte är färdigt,
det som darrar,
det som fortfarande gör ont.
Att inte fylla tystnaden
för att göra andra bekväma.
Att inte le
när kroppen skriker.
Jag trodde länge
att jag skulle försvinna utan maskerna.
Att det inte fanns något kvar.
Men det gör det.
Något lågmält,
något nästan bortglömt,
som inte behöver anstränga sig
för att existera.
Jag.
Inte hela vägen fri.
Inte utan rädsla.
Men närmare.
Och i varje ofullständigt andetag
finns en märklig sorts klarhet—
att livet, trots allt,
fortfarande pågår i mig.
Inte bakom något.
Inte genom något.
Utan här.
Z B S
