Lufthunger

Det finns en hunger
som inte sitter i magen
utan högt, högt upp i bröstet —
en näve som långsamt knyts
runt lungornas tunna vingar.

Jag öppnar munnen
men luften är tunn
som om världen redan tagit sitt avstånd.
Varje andetag
är en brant backe
jag måste klättra barfota.

Lufthunger.
Som att stå under vatten
utan att ha valt att dyka.
Som att ropa utan röst
i ett rum som krymper.

Bröstkorgen arbetar,
upp och ner, upp och ner —
en bön utan ord.
Revbenen är galler,
hjärtat en fågel
som slår och slår
mot sin egen bur.

Det är inte döden
som skrämmer mest.
Det är mellanrummet.
Sekunden då kroppen tvekar
och tänker:
Tänk om det inte kommer mer.

Världen smalnar av.
Färgerna bleknar i kanterna.
Allt som finns
är denna brännande törst
efter det osynliga
som ändå är allt.

Och mitt i paniken
en märklig klarhet:
hur dyrbar varje liten strimma luft är,
hur mirakulöst det är
att något så tyst
kan bära ett helt liv.

När andetaget till sist faller in,
skört men verkligt,
är det som nåd.
Inte triumf.
Inte seger.

Bara en stilla överenskommelse
mellan kropp och värld:
Inte än.
Inte denna gång.

Z B S

Andra inlägg