Jag lever ännu en dag
Livet har inte varit milt mot mig.
Det har dragit mig genom mörker
så länge att jag nästan glömde
hur ljus känns mot huden.
Det har lämnat spår i min kropp,
i andetagen som ibland tvekar,
i tröttheten som inte går att vila bort—
en påminnelse om allt jag burit,
och fortfarande bär.
Och ändå…
vaknar jag.
Inte alltid stark,
inte alltid hel,
men levande.
Och i det enkla, sköra ögonblicket
mellan natt och morgon
finns något som vägrar ge upp—
en stilla viskning:
tack.
Tack för luften,
även när den är tung att dra in.
Tack för hjärtat
som fortsätter slå
trots allt det varit med om.
Tack för ännu en dag
att öppna ögonen i,
att känna världen
om så bara i små, försiktiga doser.
För livet—
detta märkliga, sårbara mirakel—
är större än hatet jag mött,
större än minnena som skaver,
större än sjukdomen
som försökte ta över min kropp.
Det finns något i mig
som inte gick att bryta.
Något som står kvar
i ruinerna av allt som varit,
och ändå säger:
Jag är här.
Så jag reser mig,
inte för att jag måste vara stark,
utan för att jag fortfarande får vara vid liv.
Och det…
det är nog.
Jag lever ännu en dag.
Z B S