Aldrig fri

Det finns människor som talar om frihet
som om den vore en dörr.
Som om det bara handlade om att låsa upp,
kliva ut,
låta solen falla över ansiktet
och sedan vara klar.

Men vad gör man
när mörkret inte är ett rum
utan en skugga som lärt sig ens steg?

När ondskan inte är ett minne
utan en andning bakom ryggen.
När man vet – inte tror, inte fruktar,
utan vet –
att den kommer att följa
till det sista andetaget?

Det är en särskild sorts sorg
att förstå att friheten inte väntar.
Att det inte finns någon plats
där man kan lägga ner sin vaksamhet
som en kappa över en stol.

Att alltid mäta rummet.
Alltid känna av luften.
Alltid bära beredskapen
som en andra hud.

Mörkret är inte bara frånvaron av ljus.
Det är en närvaro.
En tyngd.
En viskning som säger:
Jag är kvar.

Och sorgen –
den är inte dramatisk.
Den skriker inte.
Den är stilla,
som en sten i bröstet.

Sorgen över att aldrig få vila helt.
Över att aldrig få vara naiv.
Över att inte kunna sträcka ut sig i livet
utan att först se sig om.

Men det finns också något annat i detta.
Inte hopp, kanske –
inte det ljus som poeter gärna lovar.

Men ett trots.

För även om mörkret går bakom dig
är det du som går.
Även om ondskan följer
är det du som andas.

Och att fortsätta andas
trots att man vet
att skuggan aldrig lämnar –

det är en form av frihet
som ingen kan ta.

Z B S

Andra inlägg

• Tron stannar kvar
• Tro
• En trötthet utan sömn
• I din famn ( 2 )
• I din famn (1 )
• Efter allt som föll
• Att sluta kriga med sitt förflutna
• Jag är inte detta namn och denna kropp
• Mitt öde är förseglat