Jag bär dig inte längre
Jag bar det länge,
som om smärtan var min att förvalta,
som om dina ord
hade rätten att stanna kvar i mitt blod.
Jag gick runt med ekon i bröstet,
med frågor som aldrig fick svar,
med en tyngd som inte syntes
men som kändes i varje steg.
Och ändå—
någonstans där inne
viskade något stilla:
du måste få vila nu.
Förlåtelse kom inte som ljus,
inte som en plötslig frid.
Den kom som en spricka
i allt det hårda jag byggt upp,
en öppning där luften äntligen nådde in.
Jag förlåter inte
för att det var rätt.
Jag förlåter inte
för att det inte gjorde ont.
Jag förlåter
för att jag inte längre vill vara fången
i något som redan har passerat.
Så jag lägger ner dig här—
inte i glömska,
utan i avstånd.
Och när jag vänder mig om
är det inte du som saknas—
det är tyngden.
Och den…
den saknar jag inte.
