Flämtande puls

Jag bär dagen som ett skrik under huden,
en flämtande puls av oro
som aldrig riktigt släpper taget.
Luften darrar i bröstet,
och varje andetag känns lånat,
som om världen kan falla
i nästa sekund.

Jag är rädd för stegen framåt,
rädd för ljuset som bränner,
rädd för alla vägar som kräver mod
jag inte vet om jag äger.
Men mörkret bakom mig
pressar som tunga händer i ryggen,
och tvingar mig vidare
fast mina knän skakar.

Jag kämpar för mitt liv
i osynliga slag,
med händerna djupt i stormen
av mina egna tankar.
Hjärtat bankar som ett rop mot väggarna,
som om det vill fly ur min kropp
innan rädslan gör det först.

Och ändå—
mitt i ångestens skärande brus,
finns en tunn, darrande tråd av vilja,
en viskning som vägrar tystna:
”Stanna. Andas. Fortsätt.”
Jag står på kanten av världen
med skräcken som skugga
och livet som glöd i mina händer—
och jag släpper inte taget.

Andra inlägg

• Känslor som bränner
• Årskrönika: Skymningslandet och staten som vänder bort blicken
• Mellandagarna – när tiden stannar mellan det som varit och det som ännu inte blivit
• God Jul
• EPOS – Utan hud
• Sagt av mig, utan skydd
• EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen
• Sorgens högtidliga språk
• De som går utan hemvist