Fortfarande
Jag har inte alltid haft orden.
Ibland har livet
krävt allt jag haft,
och dagarna har varit fyllda
av ansvar,
plikter
och den tystnad
som bara tröttheten känner.
Men själen har aldrig slutat vänta.
Den har vetat
att det finns berättelser
som ännu inte blivit skrivna,
att det finns ett ljus
som ännu söker sitt språk.
Och därför återvänder jag.
Inte för att jag är färdig,
utan för att livet
fortfarande viskar.
Fortfarande.
Jag har sårats,
men jag älskar fortfarande.
Inte därför att kärleken
alltid besvarats,
utan därför att kärleken
är större än mina sår.
Den är det språk
som Gud skrev in i mitt hjärta
innan världen lärde mig
att frukta.
Jag har förlorat,
men jag tackar fortfarande.
För ingen förlust
kan ta ifrån mig
doften av skogen efter regn.
Havets oändliga horisont.
Ett barns skratt.
En vänlig blick.
Den stilla vissheten
att varje ny morgon
är ett under
som aldrig kan tas för givet.
Jag har tvivlat,
men jag tror fortfarande.
Inte därför
att jag fått svar på allt,
utan därför
att jag funnit en frid
som är större än svaren.
Jag har sett
hur universum bär
en ordning
som ingen människa skapat.
Jag har känt
hur kärleken lever
också när orden tar slut.
Och jag har förstått
att tron ibland
inte är att veta.
Den är att fortsätta gå
med hjärtat öppet.
Jag har gått genom mörkret,
men jag bär fortfarande ljuset.
Inte mitt eget.
Ett ljus
som följt mig
genom sjukdom,
genom ensamhet,
genom stormar
och genom dagar
då framtiden tycktes försvinna
bakom horisonten.
Ett ljus
som aldrig begärde
att jag skulle vara stark.
Bara att jag
inte skulle sluta hoppas.
Så här står jag nu.
Inte obeseglad.
Inte osårbar.
Inte fullkomlig.
Men levande.
Och kanske är det
vad ett människoliv
ytterst handlar om.
Inte att undgå mörkret.
Utan att bära ljuset
genom det.
Att fortfarande kunna älska
i en värld
som ibland glömt hur.
Att fortfarande tacka
för vinden,
för havet,
för skogen,
för människorna
och för ännu en dag.
Att fortfarande tro
när allt synligt
säger att hoppet är slut.
Och när den sista skymningen
en gång sänker sig över mitt liv,
vill jag att min själ
ska kunna viska
med samma stilla tacksamhet
som den burit genom åren:
Jag har sårats,
men jag älskade fortfarande.
Jag har förlorat,
men jag tackade fortfarande.
Jag har tvivlat,
men jag trodde fortfarande.
Jag har gått genom mörkret,
och ändå bar jag ljuset.
Och kanske var det,
hela tiden,
ljuset
som bar mig.
Z B S
