Finns en sprucken människa
Jag är kvar
Jag känner hur luften bränner,
som om varje andetag vill riva mig itu.
Min kropp är ett fängelse jag inte kan fly,
en maskin som hackar,
som vägrar lyda.
Det finns stunder när jag tänker:
Kanske är det här slutet.
Kanske blir natten min sista.
Då rusar bilder genom mig –
allt jag inte hunnit göra,
allt jag inte hunnit säga.
Som ett liv på paus,
men utan garanti på play.
Ändå finns det något där,
djupt inunder smärtan,
ett trots.
Ett hjärta som väser:
Inte ge upp. Inte nu.
Jag vill resa mig,
för alla dagar jag ännu inte levt,
för vägar jag inte gått,
för människor jag ännu inte mött.
Så jag andas.
Inte lätt, inte vackert,
men jag andas.
Och i varje andetag
finns ett löfte:
Jag är kvar.
Jag ska kämpa.
Jag ska leva.
