Korthus
Jag bygger mitt liv i papper och darrning,
en våning i taget, med andan i halsen.
Fingrar som vet hur lite som krävs
för att allt ska ge vika.
Ett andetag fel,
en rörelse för hastig,
en blick från någon annan
som råkar bli för tung—
och hela min värld börjar luta.
Jag har lärt mig att stå still i stormen,
att inte röra mig mer än nödvändigt,
att väga varje steg
som om marken vore gjord av sprickor.
För mitt liv är inget hus av sten,
inga väggar som bär av sig själva—
det är ett korthus,
ömtåligt rest på tillit och rädsla.
Och jag håller det inte ensam.
Mina väggar vilar i andras händer,
i deras varsamhet,
i deras vilja att inte skaka marken under mig.
Jag är beroende av deras stillhet,
deras förståelse för det osynliga raset.
För när ett kort faller
finns ingen nåd i fallet—
ingen långsam förvarning,
ingen chans att fånga upp det som brister.
Allt går på en gång.
Luften fylls av det som var jag,
det som var mitt liv,
och jag faller med det,
inte bredvid, inte efter—
utan i samma ögonblick.
Så jag lever i mellanrummet,
mellan balans och undergång,
mellan det som står
och det som alltid hotar att rasa.
Och varje dag jag vaknar
är ännu en dag
då korthuset står kvar.
Z B S
