Jag var buren hela tiden
Jag trodde jag var ensam i mörkret.
Att varje steg jag tog
var mitt eget—
framtvingat ur en vilja
som vägrade dö.
Jag kallade det styrka.
Jag kallade det överlevnad.
Jag kallade det jag.
Och kanske var det sant—
men bara till hälften.
För nu, när ljuset
försiktigt har återvänt,
ser jag spåren annorlunda.
Inte som en väg
jag kämpade mig igenom,
utan som något som bar mig
när marken försvann.
Jag minns hur jag reste mig
utan kraft.
Hur jag fortsatte
utan hopp.
Hur jag höll fast vid livet
när allt redan var förlorat.
Och jag frågar mig nu—
vem reser sig
utan att ha något kvar?
Vem andas
när luften är borta?
Vem älskar
i ett liv som varit fyllt av hat?
(Paus)
Inte jag ensam.
Aldrig jag ensam.
Du var där—
inte som en röst som ropade mitt namn,
utan som stillheten som inte släppte mig.
Inte som ett mirakel
som tog bort smärtan,
utan som kraften
som lät mig bära den.
Du lämnade mig inte
i hoten,
i våldet,
i rädslan som aldrig ville ge sig av.
Du stod kvar
när alla andra gick.
Och jag—
jag såg Dig inte.
Jag trodde jag var övergiven.
Jag trodde att himlen var tom.
Men nu…
nu känner jag något annat.
Inte som visshet—
utan som en djup, stilla sanning
som inte behöver bevis.
En värme i det som en gång var kallt.
En närvaro i det som kändes tomt.
Och mitt hjärta—
(det hjärta som bar så mycket sorg)
böjer sig nu
inte av skuld
utan av vördnad.
Hur kunde Du stanna
när jag inte ens kunde tro?
Hur kunde Du bära mig
när jag kallade mig ensam?
(Lång paus)
Jag var aldrig ensam.
Aldrig.
Och i den insikten—
finns en glädje
så stilla
och så oändlig
att den nästan gör ont.
En tro som inte längre är blind,
utan född ur mörker
och därför inte kan brytas.
Jag har inte funnit Dig igen—
(Paus, mjukt)
jag har upptäckt
att Du aldrig förlorade mig.
Z B S
