Där kartan upphör
Jag går inte längre där vägarna pekar,
inte där skyltar lovar svar.
Jag har lämnat kartan i en ficka av dåtid
och låter stegen bära mig
genom det som inte kan namnges.
Det började som en spricka—
en tyst, nästan osynlig bristning i allt jag trodde var jag.
En dag höll världen inte längre ihop,
och jag föll inte—
jag öppnades.
Nu vandrar jag genom frågor
som inte söker svar
utan djup.
Vem är jag
när ingen ser?
Vad är jag
när allt tas ifrån mig
utom andetaget som vägrar ge upp?
Jag möter mig själv i skuggor
som en gång skrämde mig till tystnad.
Nu viskar de mitt namn
som om jag alltid tillhört dem.
Och jag förstår—
att jag inte är det som bröts,
utan det som fortsätter
trots sprickorna.
I mörkret finner jag inte slutet,
utan början.
Inte tomhet,
utan rymd.
Jag är inte vilse.
Jag är i rörelse
genom det som är sant.
Och kanske är det detta
som är resan—
att långsamt förlora allt jag inte är
för att en dag
stå kvar,
oförklarlig och hel,
i det enda som aldrig kan tas ifrån mig.
Z B S
