Stjärnstoft
Vi är bara lån av stjärnstoft,
tillfälliga namn i universums andedräkt.
Allt vi älskar
bär redan skuggan av sitt avsked,
och ändå fortsätter hjärtat
att öppna sig mot världen
som en blomma som vet
att vintern finns.
Livet går inte sönder plötsligt.
Det försvinner i små rörelser:
en röst man en dag inte längre hör,
ett kök där ingen längre väntar,
ett fotografi som bleknar långsamt
medan minnet försöker hålla färgerna kvar.
Vi tror ofta
att tiden är något som passerar oss,
men sanningen är grymmare och vackrare:
det är vi som passerar genom tiden,
som ljus genom gammalt glas.
Och allt vi bygger —
städer, drömmar, löften, kroppar —
är tillfälliga lägereldar i mörkret.
En dag ska våra namn
uttalas för sista gången.
En dag kommer även våra sorger
att bli damm i någon okänd vind.
Men kanske ligger inte tragedin
i att allt tar slut.
Kanske ligger tragedin
i hur sällan vi verkligen ser det medan det pågår.
Hur många gånger har vi inte gått förbi
ett ögonblick som kunde ha varit evigt
om vi bara stannat kvar i det?
En hand mot huden.
Ett skratt genom ett öppet fönster.
Ljuset över ett bord sent på kvällen.
Små mirakel
som redan håller på att försvinna
medan de händer.
Det är därför livet gör ont ibland:
inte för att det är meningslöst,
utan för att det är så outsägligt skört.
Vi är här en kort stund.
Som regn mot asfalt.
Som andetag mot vinterluft.
Som vågor som tror
att de är separata från havet.
Och ändå —
mitt i denna flyktighet —
älskar vi.
Skapar vi.
Drömmer vi.
Sträcker vi våra händer mot varandra
över avgrundens tystnad.
Kanske är det människans största mod:
att veta att allt försvinner
och ändå viska till världen:
“Jag väljer att leva som om varje sekund betyder något.”
Z B S
