Han bar mig genom mig själv
Jag trodde jag var ensam i stormen.
Att vinden som slet i mig
var meningslös,
att mörkret jag gick i
inte hade något öga
som såg.
Jag trodde att jag bar allt själv—
mina barn,
min rädsla,
min kropp som aldrig fick vila,
mitt hjärta som slog
som om varje slag var en kamp.
Och jag förbannade tystnaden.
Den där himlen
som aldrig svarade.
Den där Gud
som inte räddade mig
när jag föll.
Men nu—
nu ser jag något annat.
Inte i det som var lätt,
för inget var lätt.
Inte i mirakel,
för inga kom.
Utan i det som inte gick sönder.
I att jag reste mig
fast jag inte hade kraft.
I att jag höll mina barn
som om jag själv var trygghet,
fast jag darrade inuti.
I att jag fortsatte
när allt i mig ville ge upp.
(Viskande)
Vad var det…
som bar mig
när jag inte orkade bära mig själv?
Vad var det
som höll mig uppe
när världen redan fallit?
Jag trodde det var jag.
Men nu förstår jag—
det var Du.
Inte som en röst från himlen.
Inte som en hand som tog bort smärtan.
Utan som styrkan
jag inte visste att jag hade.
Som andetaget
som kom tillbaka
varje gång jag trodde det var mitt sista.
Som kärleken
som inte dog
trots allt hat jag levde i.
Du var där
i det som inte gav upp.
Du var där
i varje steg
jag tog utan att veta hur.
Och kanske—
kanske var jag aldrig ensam.
Kanske var det så
att när jag trodde
att jag bar allt själv…
så bar Du mig
genom mig själv.
Z B S
