Kampen om överlevnad

Jag reser mig ur spillror,

skrapsår på min själ, smuts på knogarna.

Andas in kyla, smakar nattens rädsla,

men hjärtat dunkar, envisare än stormen.

Mörkret viskar, vill hålla mig kvar,

men nånstans långt där inne brinner ännu en gnista.

Hopet är ingen saga, ingen lättköpt tröst –

det är skriket i bröstet, svetten i pannan,

steget som tas när benen viker sig.

Jag skriker mot tystnaden,

vägrar låta mig malas ner.

Andra inlägg