Löften som föds ur mörker

Det finns löften man ger i tysthet. Löften som föds ur mörker, men som bär en kraft starkare än allt som försökt knäcka en. Mitt löfte växte fram när livet brast på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig — när jag och mina barn stod i den utsatthet som ingen människa borde behöva erfara. I den där världen av rädsla, tystnad och ensamhet, där varje dag var en kamp och varje steg bar en skugga av något som inte borde finnas.

Vi fick aldrig den hjälp vi behövde. Det är en smärta som stannar kvar, inte som bitterhet, utan som en påminnelse. En påminnelse om hur viktigt det är att ingen annan ska behöva känna sig så osynlig som vi gjorde. Ingen kvinna. Inget barn.

Mitt liv tog en ny riktning just där — mitt i det som gjorde ont. Jag lovade mig själv, och jag lovade mina barn, att vår historia inte skulle gå förlorad i tystnad. Att den skulle få bli något mer än ett ärr. Den skulle få bli drivkraften som öppnar dörrar för andra.

Därför valde jag att ägna mitt liv åt att arbeta för och med människor som befinner sig där jag själv varit — och på många sätt fortfarande står. För även idag lever jag med konsekvenserna av det som hänt. Förföljelser. Våld. Ett liv som fortfarande bär spår av något jag aldrig bad om. Men i det finns också en kraft. En okuvlig vilja att se till att ingen annan faller lika hårt utan att någon fångar dem.

Jag arbetar för utsatta kvinnor och barn för att jag vet hur det är när systemet inte ser, inte lyssnar, inte skyddar. Jag vet hur det känns när man ropar på hjälp och ekot är det enda svar man får. Och just därför vet jag också hur oerhört viktigt det är att fortsätta kämpa för förändring — på riktigt, på djupet, i strukturerna. Barn- och kvinnorättsarbetet i Sverige behöver utvecklas, förstärkas och mänskliggöras.

Mitt livslöfte är enkelt och stort på samma gång: ingen ska behöva gå ensam i det mörker jag gick igenom. Min historia är mitt bränsle. Min sårbarhet är min styrka. Och varje gång jag möter en kvinna eller ett barn som kämpar, påminns jag om varför jag fortsätter.

För deras skull.
För mina barns skull.
För min egen skull.

Och för att världen måste bli bättre — och den förändringen börjar ibland med en enda människa som vägrar ge upp.

---

Andra inlägg

• Det finns ögonblick i livet som förändrar allt
• Det nya landskapet – Horisontens födsloplats
• Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum
• Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum
• Vandringen genom Skymningspassagen
• Branden i det inre rummet
• Konsten som höll mig uppe när allt föll
• Allt som räknas
• Hoppet och Ångesten - En pjäs i fyra akter