Maskernas tyngd

Jag byter ansikte varje morgon,
väljer ett leende ur garderoben
för att dölja sprickorna i huden.

Ingen ser hur händerna skakar
bakom fickans tyg,
hur rösten fastnar i bröstet
innan orden når luften.

Självföraktet viskar tyst men envist:
”du är för lite, du är för mycket,
du är fel.”

Jag bär masker så länge
att jag glömt hur mitt eget ansikte känns.
Rädslan styr stegen,
ångesten sitter som en skugga
på min stol.

Introvert – säger de,
som om det vore enkelhet,
men inuti är det en labyrint
där jag gömmer mig själv
från mig själv.

Och ändå, djupt i tystnaden,
finns en viskning:
att även masker kan falla,
att även jag är värd att andas fritt.

Andra inlägg