Finns en sprucken människa
Motståndets glöd
Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.
Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.
För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?
Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.
Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsig steg vi tar
mot mörkret.
För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.
