Allt är bränt

Det finns stunder när livet inte längre känns som en serie prövningar, utan som ett enda långt strypgrepp. Som om varje dag är ytterligare en förlust, ytterligare en reva i huden, ytterligare en påminnelse om att man slagits så länge att man glömt hur fred känns.

Vissa människor talar om hopp, om nya chanser, men du känner bara smaken av metall i munnen — smaken av strider som aldrig tog slut. Det är som att ha vandrat genom eld så länge att man inte längre minns hur frisk luft luktar. Allt är bränt. Allt är svart. Allt gör ont.

Minnena som borde trösta är borta; kvar finns bara de som river, de som klänger sig fast som rovdjur. PTSD:n kommer inte som en våg längre — den är ett hav du lever i. Jag drunknar inte, utan bara sjunker långsamt, och ingen ser hur botten närmar sig.

Sjukdomarna… de står som tysta väktare över varje dag. Hotet om att kroppen sviker blir till en skugga som aldrig lämnar. I början försökte jag att slå tillbaka, jag försökte stå rakt, men slag efter slag krossar till slut även det starkaste bröstbenet. Det är svårt att vilja kämpa för en kropp som själv blivit en fiende.

Och nu… nu finns det dagar då allt inom mig ropar att det räcker. När det inte bara är stegen som skär — det är marken själv som vill mig illa. Varje fotsteg är som att trampa på glas som trängt genom huden och fastnat i skelettet. Varje rörelse en påminnelse om hur slitet allt är.

Till och med andetaget känns fientligt. Inte som en livlina, utan som ett straff. Luften bränner i lungorna och säger: Jag lever fortfarande. Som om själva syret hånar mig för att jag håller ut i stormen, trots att stormen redan slitit mig i stycken... Liv till vilken nytta och till vilket pris?

Och vandringen… den är ingen väg längre. Den är en Golgata som jag aldrig bett om att få gå. Ett kors jag aldrig valt att bära. En procession av smärta där kroppen stapplar, där själen blöder och där ingen ser hur nära knäna är att ge vika.

Det är rått. Det är obarmhärtigt. Det är verkligheten som den känns när allt rasat för länge, för hårt, för djupt. 

Zelda Boudine

---

Andra inlägg

• Ett rum utan tid och utan mig
• Skärvor av något som var
• Procession av ruiner.
• Det finns ögonblick i livet som förändrar allt
• Löften som föds ur mörker
• Det nya landskapet – Horisontens födsloplats
• Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum
• Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum
• Vandringen genom Skymningspassagen