Finns en sprucken människa
Att leva i skuggorna
Varje morgon vaknar du med hjärtat i halsgropen, som om någon osynlig hand redan har greppat tag om din dag. Solens strålar letar sig knappt in genom gardinerna innan oron tar över, den där isande känslan av att någon, någonstans, kanske redan är på väg mot dig. Tekoppen skakar i din hand – inte av trötthet, utan av vetskapen att tryggheten är en lyx du för länge sedan förlorat.
Att leva med förföljelse är som att vandra genom ett landskap där skuggorna aldrig släpper taget. Varje främmande steg bakom dig på trottoaren får blodet att frysa till is. Telefonen ringer och du vågar knappt svara, rädd för rösten i andra änden. Blickar på gatan blir till misstänkta kontroller, och även dina egna minnen börjar kännas som förrädiska ledtrådar någon kan använda mot dig.
Du lär dig snabbt att packa lätt. Livet måste alltid kunna börja om på nytt, i en ny stad, under ett nytt namn. Gamla fotografier och kära ägodelar får stanna kvar – som bevis på att du en gång var någon, någonstans. Vänner och familj förvandlas till faror, alla kontakter till potentiella sprickor i din redan tunna mur av anonymitet. Ingen dag är given. Du lever på lånad tid och i lånade rum, där varje kväll är en ny förhandling om en framtid som aldrig riktigt känns som din.
Det är en ensamhet som biter sig fast, en sorg som aldrig går över. Du lär dig att prata med tystnaden, att lita mer på instinkten än på någon annan. Hoppet slår ibland till, men försvinner snabbare än det kom. Drömmen om ett normalt liv – grannar som vinkar, fredagsmys framför tv:n, en plats där ditt namn får stå kvar på dörren – känns lika avlägsen som en annan värld.
När natten smyger sig på, med dess tunga mörker och ljud som förstoras, pressar du dig själv att sova. Imorgon måste du orka igen. För i din värld är det enda som är säkert att ingen dag är självklar – och att friheten, hur mycket du än längtar, alltid är ett steg för långt bort.
