Finns en sprucken människa
Att leva med sår som aldrig läker
Att Leva Med Sår Som Aldrig Läker
En krönika om självförakt, minnen som bränner och kreativitetens räddande hand
Sår som aldrig sluter sig
Det sägs att tiden läker alla sår, men min erfarenhet är att vissa ärr aldrig ens får chansen att bildas. Istället är det som om såren förblir öppna, exponerade för all världens syre, medan minnena – de där oförlåtligt skarpa – trängs i bröstet och ständigt påminner om sin närvaro. Det går inte att radera dem, inte ens med den envisaste viljan. Och när ångesten väl slår sitt grepp om mig, släpper den inte. Den klänger sig fast, envis och hungrig, som en skugga bakom varje steg.
Att bära mask: Om självförakt och det dolda jaget
Att leva med monumentalt självförakt är som att bära tunga kedjor, dolda under kläderna, omöjliga att förklara för någon som inte ser dem. Jag har blivit expert på att bära mask; jag har lärt mig spela roller som andas styrka och självsäkerhet, även när jag inom mig knappt orkar resa mig. Det inre samtalet är skoningslöst. Ingen annan skäller ut mig så effektivt som jag själv. Ibland tänker jag att om någon såg mitt verkliga jag skulle de vända sig bort – och det skrämmer mig mer än ensamheten. Så jag fortsätter, dag efter dag, med masken som min sköld, samtidigt som jag hellre fryser än riskerar att visa mitt sanna ansikte.
Trauma och övergrepp: Minnens evighetslåga
Det finns minnen som inte släpper taget, hur gärna man än vill. Våldet, övergreppen – de har satt sig i kroppen, i ryggraden, i de mest vardagliga av rörelser. Det är som om kroppen minns, även när jag försöker glömma. Ofta känns det som om jag lever i en film som ingen annan kan se, där övergreppsscenerna spelas upp om och om igen. De kommer i vågor, ibland oväntat, ibland varje natt. Det är svårt att förklara för någon som aldrig blivit fråntagen sitt egenvärde med våld, hur det är att försöka limma ihop trasiga delar av sig själv som hela tiden faller isär.
Livets tempo och nattens sårbarhet
Dagarna är fyllda av ett högt tempo – måste, borde, ska. Masken är väl på plats och ingen anar att jag knappt håller ihop. Jag blir den där personen som alltid levererar, alltid är stark och närvarande. Men när natten smyger sig på, när tystnaden breder ut sig och det inte längre finns några andra att spela för, faller jag sönder. Det är i mörkret som allt kommer ikapp – minnen, ångest, självförakt. Jag ligger vaken, stirrar i taket, och försöker andas mig igenom attackerna. Vardagen kräver styrka, men natten kräver överlevnad.
Förföljelse och rädsla
Att leva under förföljelse är att alltid ha ett öga i nacken. Paranoian blir vardag, liksom skräcken för att röja sin adress eller att ett oväntat ansikte ska dyka upp vid min port. Det är en ständig oro, en rädsla som inte går att släppa ens för en sekund. Telefonen vibrerar och hjärtat hoppar över ett slag; ett okänt nummer kan vara början på en ny mardröm. När hoten ligger som ett filter över allting annat blir det svårt att vila. Det är utmattande att ständigt vara beredd att fly, att aldrig kunna slappna av.
Kreativitet som livlina
Men mitt i detta mörker finns ändå en sorts räddning. Skapandet har blivit min livlina – att skriva, måla, forma något ur kaoset inombords. Kreativiteten ger mig utrymme att andas, att få utlopp för allt som gör för ont att uttala rakt ut. När jag skapar får jag vara sann, om än bara för mig själv. Där kan jag släppa masken, låta såren synas, och kanske – för en stund – känna att jag har något värt att ge. Varje ord, varje penseldrag, är en revolt mot allt som vill tysta mig.
Avslutning: Om möjligheten till läkning
Jag tror inte längre på att tiden läker alla sår, men jag tror på möjligheten att lära sig leva med dem. Att modet att visa sitt sanna jag, om så bara för sig själv eller för någon få, är början till något slags läkning. Kanske handlar överlevnad inte om att glömma, utan om att hitta sätt att leva med minnena. Och när jag skriver det här, vågar jag hoppas att någon annan känner igen sig, att våra sprickor inte gör oss värdelösa – utan mänskliga. Kanske är det just genom att våga visa våra svagheter som vi en dag kan sluta bära våra masker.
