Att sluta kriga med sitt förflutna

Det finns sår som aldrig blöder öppet.
De syns inte.
De kräver inga bandage.
Men de formar varje steg vi tar.

Vi lär oss tidigt att överleva. Att bita ihop, gå vidare, lämna det bakom oss. Samhället applåderar styrkan i att ”ha klarat sig”, i att inte älta, i att inte stanna kvar. Men det finns en skillnad mellan att gå vidare och att springa ifrån. Och det vi springer ifrån har en märklig förmåga att följa efter.

Trauman som aldrig får ett språk blir inte mindre med tiden. De blir tystare. Tyngre. De sätter sig i kroppen, i relationerna, i våra val. I den där återkommande känslan av att stå bredvid sitt eget liv och titta på medan det pågår. Inte riktigt närvarande. Inte riktigt levande.

Många av oss bär en föreställning om att försoning innebär att förlåta det oförlåtliga. Att ursäkta övergrepp, svek eller försummelse. Men försoning handlar inte om att skriva om historien. Den handlar om att sluta låta historien skriva nuet.

Att försonas med det förflutna är inte att säga att det som hände var okej. Det är att erkänna att det hände – och att det gjorde ont. På riktigt. Att våga se det utan att vända bort blicken. Först då slutar minnet vara ett öppet sår och blir ett ärr: fortfarande där, fortfarande en del av kroppen, men inte längre infekterat.

Det är lätt att tro att smärtan är det farligaste. Men ofta är det undvikandet som gör mest skada. Livet som inte levs. Kärleken som hålls på avstånd. Glädjen som misstros. När traumat får diktera villkoren blir tillvaron liten, begränsad, försiktig. Säker – men tom.

Försoning kräver mod. Mer mod än ilska. Mer mod än förnekelse. Det kräver att man stannar upp och säger: det här bar jag, och det var tungt. Ibland kräver det sorg. Ibland vrede. Ibland bara tyst acceptans. Men det öppnar också något annat: möjligheten att lägga ner vapnen.

För det förflutna är oföränderligt. Men vår relation till det är det inte.

När vi slutar kämpa emot det som redan har hänt frigörs energi. Inte till att glömma – utan till att leva. Till att skapa mening här och nu, istället för att omedvetet försöka reparera gårdagen.

Att välja försoning är inte att ge upp.
Det är att ta tillbaka sitt liv.

Och ibland är det just där, bakom masken av styrka, kontroll och överlevnad, som det verkliga modet bor: i viljan att läka – även när såren är gamla.

Z B S

Bakom masken

Finns en sprucken människa

Att sluta kriga med sitt förflutna

Andra inlägg